Svenssonaffären, dag 5: jämförelse med Caveforsaffären 1979

دوشنبه 30 آبان 1390 10:36 ق.ظ


Svenssonaffären i korthet: jag har bloggat om Breiviks dåd. För detta kallas jag "Breivikanhängare" och "-sympatisör" i Verdens Gang, Svt.se och Mittnytt. Det hela påminner slående om Caveforsaffären 1979. Denne Bo Cavefors hade 1976 gett ut boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Den boken togs väl emot; allting gott i kungariket Sverige och dess radikala kulturliv. Sedan, 1977, fick Cavefors erbjudande av RAF:s advokat Klaus Croissant att ge ut dokument rörande RAF. Övriga europeiska bokförläggare hade nämligen inte vågat ta i denna heta potatis. Så Cavefors gav ut RAF-boken. Detta gillades inte av media, ej heller av västtysk och svensk polis. Man gjorde razzia hos Cavefors, man angrep honom på juridiskt tvivelaktiga grunder och jagade honom slutligen ur landet. Svenssonaffären rör sig såklart på en mindre avancerad nivå än detta men i sak är det samma syndrom: man ska inte få analysera och diskutera terrorism, inte få behandla dessa fenomen på ett mer avancerat plan än tidningsnotisens. gk gk ft dn dn svd svd exp

Bo Cavefors föddes 1935. Han publicerar sig fortfarande på Cavefors Position. Han skriver bland annat om den Ernst Jünger han gav ut så frikostigt en gång i tiden: Eumeswil, Krigsdagboken, På Marmorklipporna.

Cavefors startade sitt förlag 1959. Det gav ut poeten Eric Fylkesson, det gav ut Ezra Pound, det gav ut Dali, Marx och Nietzsche, det gav ut över 800 böcker. Det var ett kvalitetsförlag med särprägel. 1976 gav han så ut en bok betitlad "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Hon var före detta journalist och kunde skriva. Hon sa bland annat: om USA utplånar en stad i Vietnam, då är det krig; om en aktivist krossar en fönsterruta, då är det terrorism. Hon var inspirerad av Carlos Marighellas idéer om stadsgerilla: för att föra upp den politiska kampen på ett militärt plan skulle man begå vissa terrordåd, dåd som skulle få regimen att svara med hård repression. Denna repression skulle i sin tur få folket att reagera och starta en revolution.

1977 gavs så boken med dokument från RAF:s verksamhet ut. Rote Armee Fraktion utförde bombdåd och dödade och skadade människor. Detta är fastslaget. Att sedan ge sig på att publicera en bok med RAF:s texter, en bok som sedan lär ha smugglats in i Västtyskland med falska omslag, detta ska inte myndigheterna ha gillat. Tyskland agerade och omsider kom Cavefors' i myndigheternas garn här hemma: han häktades i augusti 1979, "misstänkt för skattebrott och för att ha plockat ut böcker ur sitt konkurshotade förlag i syfte att sälja dem utomlands" (Janus 6/83). Han satt inspärrad i nio dygn i en cell i Lund. Husrannsakan gjordes på förlaget och i Cavefors' hem.

Förlaget gick i konkurs 1982. Följande år frikändes Cavefors. 15 av åtalets 16 punkter hade lagts ner. På den 16:e fick han "villkorlig dom för att han inte bokfört pengar som han en gång skänkt bort" (ibid). Cavefors bodde då i Schweiz där han fortsatte sin förläggarverksamhet till 1985.

Han friades alltså...? Så då var det inga problem...? Nej, så var det inte alls. Det var trakasserier från myndigheterna, inget annat. Ett myndighetsutövande med syfte att förstöra verksamheten för en fri ande. Förlaget konkade ju. Cavefors hade blivit ett rött skynke för svenska och tyska myndigheter; hans förlag skulle utplånas, han skulle tystas. Förödmjukelser, förtal och utfrysning - metoden känns igen. Jag kan inte stå för allt Cavefors gjorde men ni ser tendensen: om Regimen märker att någon av undersåtarna inte går i takt, inte skriver och publicerar sådant som den vill, då slår den till. I Cavefors' fall med juridiska medel och ekonomisk terrorism, i mitt fall med brännmärkningar och uthängning i media.

Cavefors vistades i gråzonen genom att ge ut RAF-boken. Jag vistas också i denna gråzon genom de analyser jag publicerat om Breivik. Jag menar: jag försöker inte snylta renommé här, Cavefors' aktivitet rörde sig på en högre kommersiell nivå än min, och jag har inte hemsökts av polisen än, men Säpo har förvisso rynkat pannan över mitt fall. Så i sak är det likartade scenarios. Man ska inte skriva alltför kontroversiellt om terrorism, då är man off. Då har man förbrutit sig mot polite societys oskrivna regler.

Hur togs då RAF- och Meinhofböckerna emot på sin tid? Här kan ni läsa mer om det. Det är en akademisk uppsats av Pär Thörn från 2008 som finns upplagd på Cavefors förlags hemsida.

Källor
Eric Fylkeson: "Djävulens advokat för ordet" i tidskriften Janus 6/83
Metapedia: Bo Cavefors

Relaterat
Gotiska Klubben ställer SVT till svars för deras behandling av mig
Det är förbjudet att ge ut böcker om terrorism
Svenssonaffären, dag 3
Svenssonaffären, dag 5
Bo Cavefors, fotograferad av Thomas Dapper


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com



En gång i tiden var jag skribent på Vetsaga.se. Jag bidrog med artiklar och essäer om science fiction och fantasy. Jag var en i skribentstaben jämte storheter som Fredrik F. G. Granlund, Karolina Andersdotter, Andrea Grave-Müller, Hans Persson och redaktören själv, Johan Jönsson. Sommaren 2011 fick jag plötsligt inte vara med längre. Då hade min radikalism blivit för stark. Galaxinlägg som detta och detta stack väl i ögonen. Jag skulle förvisas från fantastikens finrum, jag hade förbrutit mig mot God Sed. Vetsaga ville inte längre associeras med mig. Efter ett mail från Jönsson, som såg till att jag hade kopior av texterna, plockades texterna ner. Vad som var så radikalt och drabbande i mina essäer frågade jag inte, men ni kanske kan svara på det? Här är till exempel en före detta Vetsaga-text av min hand. Den heter "Världskrig och fantastik" och handlar om Tolkien och Jünger och hur deras deltagande i världskrigen påverkade dem.


1.

J. R. R. Tolkien deltog i slaget vid Somme och Ernst Jünger var med mest hela kriget. Och båda två skrev med tiden romaner om arkaiska nejder som hotades av invaderande ondska.

Så börjar jag denna essä, detta är anslaget. Men det kanske var mycket på en gång, hur ska jag knyta ihop allt det här? Nåväl, det här med första världskriget är bara avstampet, så först kan vi väl titta på kopplingen hos varje författare mellan kriget de deltog i och det de skrev.

För Tolkien kan i så fall nämnas att han drabbades av tyfoidfeber efter sin frontsejour och hamnade på sjukan. Där skrev han sina första texter om sin fantasivärld, några episka pastischer om Angbands förstöring och liknande som senare gavs ut i ”Sagor från Midgård”. Jünger åter skrev och gav ut sin dagbok från kriget, ointressant i denna kontext som fokuserar på fiktion. Men kriget var förvisso inte slut 1918, Versailles var ”bara en vapenvila på 20 år” som någon sa vid tillfället, så Jüngers ”På Marmorklipporna” från 1939 blir relevant i denna studie. Liksom Tolkiens ringtrilogi.



2.

Tolkien skriver embryot till sitt verk på krigssjukhus, längtar bort till en annorlunda värld och fångar denna i sina pastischer. På 30-talet ger han så ut ”Hobbiten”, en barnbok spelandes i den fictionvärld han lagt grunden till 1916 om inte tidigare. Uppföljaren blir verket ”Härskarringen”. Detta skrivs i allt väsentligt under andra världskriget. Att dra paralleller mellan texten och tiden den skapades i låter sig så klart göras, utan att låsa fast det hela i någon entydig tolkning.

Men visst är det något i tidsandan som gör trilogin till den klassiker den är. Texten uttrycker implicit det verkliga, det autentiska i den skildrade ondskan, mörkret som hotar invadera den hjärtevärmande idyllen. Ondskan är här inte blott sagoboksmässig eller underhållningsaktig; bortom all pastischering, alla konstruerade språk och all återanvändning av gamla mytologiska uppslag så känns ringtrilogin autentisk. Det, kan man tycka, är en märklig utveckling för en språkman som började sitt fictionverk som konvalescentkur, ja kanske som eskapism, fortsatte det som barnbok och sedan fick en förläggares uppdrag att utveckla dessa berättelser ytterligare - men i läsbar, modern prosaform tack, inga fler Silmarillion please tycks George Allen Unwin ha ansett...

Tolkien noterade själv skillnaden i tonläge mellan ”Hobbiten” och ”Härskarringen” i ett förord till den senare. Men den förra skrevs ju för hans barn vilka växt sedan dess så då kunde en mer vuxet tonläge passa. Detta är plausibelt, men nog var även tidsandan medskapare till denna trilogi. Tolkien hade kanske helst velat skriva en behändig liten bok om äventyr och sagoväsen i en värld att fly till, inte en ödesmättad dolorosavandring mot mörkrets hjärta.



3.

Ernst Jünger gick snarast motsatt väg än Tolkien direkt efter kriget. Jünger förblev i ”verkligheten” och blev hyllad för sina krigsdagböcker. Till saken hörde även att han fram till mitten av 30-talet var något slags högerextermist. När sedan nazisterna tagit makten drog han sig undan i besvikelse, detta var inte vad han velat. Här måste betonas att vad Jünger snarare velat ha var en stilfullare militärdiktatur, något slags estetisk medveten fascism à la Méditerranée. En skönandes på-papperet-ack-så-stilfulla regim. Men Jünger var förvisso aldrig antisemit och detta är och förblir räddningsplankan för envar Jüngerdiggare.

Jüngers 30-tal: det intressanta var här att han av omständigheterna tvingades att bli fantasyförfattare. Påverkad av brodern Friedrich Georg vände han sig bort från politiken och odlade sina musiska intressen, ordnade sina insektssamlingar och reste i sydliga nejder. Men nazibrutaliteten trängde sig på, mörkret smög sig in i hans välordnade privatmannasfär, han började känna motvilja mot det hela – men han ville inte skriva debattartiklar mot nazistaten, han kunde inte för det var ju diktatur. Och att skriva dagbok verkade inte vara aktuellt just då, även om han annars brukade denna form med framgång (q v ”I stålstormen”, ”Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation” och ”Siebzig verweht”).

Så vad återstod? Skönlitteratur, i den form vi idag kallar fantasy: att förkroppsliga tidskänslan och den insmygande brutaliteten i fantastikens form, i en symbolisk berättelse om hur lemurer och mauretanier från skogen Fillerhorn intar det ärevördiga Marina, alltsammans beskådat av ett brödrapar boendes på Marmorklipporna - detta kanske vore sättet...?



4.

Tolkien hade aldrig någon dragning åt extremism. Tillfrågad av en tysk förläggare från nazitiden om han var av arisk härkomst ska han ha svarat nekande eftersom ingen av hans föräder talat hindi, persiska eller romani, språkmannens och den ännu gängse definitionen av begreppet ”arisk”. Men Tolkien skrev vidare att frågan kanske gällde om han var av judiskt ursprung, och i så fall ”... I can only reply that I regret that I appear to have no ancestors of that gifte people...” Så fint sagt.

Skälet till denna skriftväxling var annars att ”Hobbiten” skulle ges ut på tyska 1938 och då fick Tolkien sagda brev från förlaget Rütten & Löning, Potsdam.

Vi tar ett steg tillbaka i tiden. Tolkien tog värvning i armén något år efter det första världskriget startat, blev fänrik (second lieutenant) i Lancashire Fusiliers och sändes till fronten på våren 1916. På hösten samma år deltog han i Sommeoffensiven, ett engelskt försök att genombryta den tyska linjen – förgäves. Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus under granatbeskjutning.

Efter fyra månader vid fronten ådrog sig Tolkien tyfoidfeber, ett vanligt syndrom i skyttegravarna. I början av november sändes han åter till England. Resten av sin armétjänstgöring spenderade han hemmavid, tillräckligt bra för att befordras till löjtnant innan kriget var över: first lieutenant.

Inflytandet från militärlivet i sig, finns då det i Tolkiens opus? Jodå: som officer hade han till exempel en adjutant, en rejäl cockneytyp med båda fötterna på jorden. Hans goda förhållande till denne är speglat i relationen Frodo-Sam Gamgi, läser jag i Humphrey Carpenters biografi. Den krigsvetenskap, -historia och taktik som aspirant Tolkien kan ha inhämtat, kan heller inte ha skadat när han skulle skildra ”trehärarslaget” i ”Hobbiten” och alla drabbningar i trilogin, slaget vid Helms klyfta och så vidare.



5.

Vad gäller Jüngers armébana så tog han hösten 1914 värvning som menig soldat, steg i graderna, sårades allvarligt sju gånger och slutade kriget som löjtnant, dekorerad med den sällsynta Pour le Mérite. Många andra som fick denna medalj blev senare generaler (som Rommel), men Jünger tog avsked ur armén 1920. Han kvarstod dock i reserven så att han inför andra världskriget befordrades till kapten och kunde delta i anfallet på Frankrike.

Resten av detta andra världskrig spenderades i staben till ockupationsarmén i Frankrike med stationering Paris. Stämningar och intriger han upplevde på denna post finns återspeglade i sf-romanen "Heliopolis", om en Lucius deGeer som manövrerar mellan titaniska och paradisiska makter i en smäktande framtidsstad med tycke av Neapel. Likt ”På Marmorklipporna” slutar denna roman med att huvudpersonen lämnar staden (här i ett rymdskepp, i den föregående med att han går i exil till en gammal krigsmotståndare). Samma syndrom möter oss i ännu en av Jüngers sf-romaner, ”Eumeswil” från 1977. Där beger sig berättarjaget på slutet ut på jakt med stadens tyrann; destinationen är de mytologiskt rika ”Skogarna” och målet är inget mindre än att fånga Leviathan. Detta har någon sett som influens från Melvilles ”Moby Dick”, där valjakten liknas vid jakten på detta bibliska vidunder.


Första världskriget som sådant påverkade Jünger djupt. Han skrev många böcker om det och tycks sedan ha lämnat det bakom sig. ”På Marmorklipporna” visar inte mycket påverkan av detta krig, annat än att berättarjaget är krigsveteran som ”purpurryttare” och på slutet drar i strid mot Överjägmästarens horder - dock endast beväpnad med en andjaktsbössa, det är det enda vapen man har där i sin boning på klippan. Men han minns lärdomen att kontrollera andningen och hålla pekfingret sträckt, infanterivisdom gångbar både här och där.



6.

Tolkien och andra världskriget: hur är det egentligen med allegorin och tidsstämningen? En oxfordprofessor som på lediga stunder skriver om en ödesmättad vandring mot fanstygens hemvist, om nödvändigheten att förstöra maktens ring i elden som smidde den, samtidigt som bombdeskadrar bombar verkliga städer och män strider och dör på stränder och i skogar? Nog kan paralleller göras till detta, korrespondenser mellan element i boken och i verklighetens värld, mer om detta nedan. Ska man nämna några mer jordnära (och paradoxalt nog allmängiltiga) gestaltningar av ondskan och dess lockelse, sådant som fångat mig som läsare, kan man till exempel ta Gollums förvandling från vanlig hob till drogberoende nervvrak, allt i begäret efter den ring han en gång ägt. Liksom hur samma ring påverkar Sam Gamgi strax innan den ska slängas i klyftan; med ringen i sin hand börjar han drömma maktfullkomliga drömmar, som att bli världens mäktigaste trädgårdsmästare. Voilà småborgaren förvandlad till diktator...

Så finns här mycket annat av värde, symbolismer av det ena eller andra slaget. Som mötet med Tom Bombadill, ett slags mysigare Pan. För nog är denne Tolkienskapelse en gud alltid, han säger ju: ”Tom fanns här före floden och träden; Tom minns den första regndroppen och det första ekollonet”, hans minns väsensläktens uppgång och fall och mycket annat. En annan fängslande mytologism är alvernas avtagande makt, de ger sig av mot bättre länder för att bereda plats för människans herravälde: en lyckad gestaltning av hur världen avförtrollas, ”die Entzauberung der Welt”. Att motivet lånats från den keltiska sagoskatten förminskar inte Tolkiens storhet.

Så till den utlovade korrespondensden, den där direkta historiska parallellen man aktar sig för att göra - men som så att säga är omöjlig att få ur världen när den väl gjorts, hur mycket man än vill bevara sin litteratur ren och oblandad, som l’art pour l’art. Det jag tänker på är de nio ringvålnaderna, de nio mörkrets fältherrar som jagar härskarringen, vilka (nu kommer det) ska ha modellerats på Hitlers nio fältmarskalkar. Denna högsta officersgrad återinfördes efter Frankrikes fall och förlänades nio värdiga, som Rundstedt, von Witzleben och andra.

Så är då dessa nazguler Rundstedt och gänget? Nej, det är bara en tolkning, men en tolkning som det har sitt nöje att applicera tid efter annan, av och till. De både är och inte är dessa ringväsen; voilà en exgetikens dubbel-aspekt-teori.



7.

Paralleller mellan ”På Marmorklipporna” och verkligheten kan för sin del också göras. Jünger skrev den mer eller mindre medvetet i reaktion på tidsandan, det tror jag mig kunna konstatera. Sedan blir det invecklat när man ska avgöra huruvida verket som helhet blott är en tidlös symbol för ett visst skeende eller om där finns rent profetiska inslag. Jünger har intagit båda ståndpunkterna efteråt, med författarens suveräna rätt att motsäga sig; kanske hade han hört Walt Whitmans måtto: ”I contradict myself? Well them I contradict myself!”... Han bröstar sig till exempel med att ha förutsagt Stauffenberg i och med ödet för berättelsens furst Sunmyra. Annars brukar han säga att verket är helt frikopplat från sin tid och omöjligt att dra paralleller till nazitiden med.

Sedan kan man ju vrida detta ännu ett varv, med furst Sunmyras besök hos berättarjaget tidigare i storyn, då han bevistar denne i reträttboningen på titelns höjdformation: detta, har Jünger sagt, är baserat på ett verkligt möte mellan Jünger och en Heinrich von Trott zu Stoltz, ännu en oppositionell adelsman i naziriket.

Det om detta - men i stort, vari ligger berättelsens styrka, vari ligger det lyckade i förkroppsligandet av krigstida stämningar? Redan det att den skrevs och gavs ut före kriget säger väl något. Under själva kriget, 1941 eller senare, fick Jünger brev från en soldat vid östfronten som sa något i stil med: ”På dagen stred vi, och på natten läste vi i din bok vad vi egentligen varit med om”...

En kvardröjande gestaltning av ondskan finns också i romanen, en banal detalj, men att ”ondskan är banal” har vi ju lärt oss av Hannah Arendt: den är sällan en magnfik Mefistofeles, Sauron eller Överjägmästare, fastmer en Heinrich Himmler med bokhållarfysionomi. Och banal med dessa mått tycks mig omnämnandet av skogstokarnas härjningar vara, då det sägs att de gillade att dra huden av ödlor för att sedan låta dem springa omkring blodiga ett tag innan de stupade.

”Alla” har läst ringtrilogin, något färre har läst ”På Marmorklipporna”. Så man kan avslutningsvis propagera lite för den sistnämnda och kalla den en formrik saga med en underton av vemod, ”en förlorad värld” i fantastikens form. Ekot i gamla valv, värdet i bildning och kultur, vördnad för livet och nödvändigheten att stå upp för det man tror på, allt detta har här fått sig ett samlat uttryck.

Verket speglas kongenialt i titeln. Jünger sa sig vilja gestalta en kombination av skönhet och fara, och med detta får man väl säga att han lyckats: ”På Marmorklipporna”...



Epilog

En viss H. P. Lovecraft anmälde sig frivillig till samma första världskrig som Tolkien och Jünger drog ut i. Det torde ha varit 1917 då USA gick med i kriget, kanske rent av före detta för att visa sin goda vilja. Dock fick Lovecraft frisedel av medicinska skäl. Det åsido finner jag även i Lovecrafts fiktion ett tyst rop av ångest inför saker som ska komma, skräckmässiga gestaltningar av Det oerhörda: mörkrets makter som väntar därute, redo att invadera den trygga småborgarvärlden. Kanske likt den atmosfär man finner hos Kafka, en annan ångestförfattare som levde ensligt och dog under mellankrigstiden.

Det finns hos HPL Något Fanstyg Där Ute som pockar på att få gestaltas, likt det man finner hos Tolkien och Jünger. Texterna drivs av något slags tvingande nödvändighet, något autentiskt. Lovecrafts stil må gå att parodiera – men det visar sig snabbt att där ändå finns något slags substans, något reellt. Jämför till exempel August Derleths Cthulhustories med HPL:s: nerven saknas, känslan av att det skulle kunna vara på riktigt. Det är för lite ångest helt enkelt.

Denna studie kan föra hur långt som helst. Men jag slutar här, och jag gör det med reflektionen att lyhörda författare kan låta sig fångas av tidskänslan och låta den styra sina verk, till exempel i en tid av totalt krig. Då spelar det ingen roll om man är kronvrak, ”civilmilitär” eller krigshjälte - för vad som räknas är resultatet, själva texten, verket, opuset och dess övertygande kraft, dess tvingande symboliska makt. Förmågan att skildra hur mörkra krafter svär sig samman och hotar att invadera den trygga, fina värld man känner som sin egen.

Bibliografi (svenska titlar plus originalutgivningsår)

Jünger, Ernst
I stålstormen, 1920
På marmorklipporna, 1939
Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation, 1942-58
Heliopolis, 1949
Eumeswil, 1977
Siebzig verweht, 1970-96

Tolkien, J. R. R
Hobbiten, 1937
Härskarringen, 1954-55
Silmarillion, 1977
Sagor från Midgård, 1983

Carpenter, Humphrey
Tolkien: A Biography, 1977
The Letters of JRR Tolkien, 1981 (red)

Relaterat
Tittskåpet som fick liv
Jünger drar i fält
H. P. Lovecraft

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Svenssonaffären dag 4: negativ legitimering

یکشنبه 29 آبان 1390 10:22 ق.ظ


Det är jag till vänster i bild: man med grå kavaj. Det är från i torsdags när jag förklarar min världsbild för Mittnytts Tomas Tiberg. Hela hans reportage ser du här. Det är sevärt; kolla in hur jag utmålas som Värre Än Hitler. Men primärt vänder jag mig emot att jag, som Gotiska Klubben skriver, "brunpixlats". Jag menar, ska inte en stackars vit nationalist få visa sin vackra nuna i rutan? Vad är det för diskriminering? Rasister! Dessutom undrar jag över genuscertifieringen på SVT: de båda reportrarna var män men den som gjorde grovjobbet i bakgrunden, videofotografen, var kvinna. Jag anar en dold könsmaktsordning på SVT. dn svd ft ft ft

SVT:s reportage talar för sig själv. Jag tänker bara kommentera detta med "Utöya/Auschwitz" som är citerat ur sin kontext. Vad jag menade var detta hur Norge och Arbeiderpartiet får svårt att hantera Utöya. Visst förstår man att de vill "ta tillbaks Utöya". Men hur? Att bara ha sommarläger där 2012 går inte. Jag skriver:
... återställer man Utöya som ett politiskt sommarläger kommer det ändå att bli spöklikt, ingen kommer att trivas där. Och gör man stället till ett monument, som den norske författaren Roy Jacobsen föreslagit, som ett sämre sortens Auschwitz, kommer det ändå att mytologisera dådet i sig och Breivik som gärningsman.

Min poäng är här att Utöya inte skulle funka som monument, inte bara med byggnader etc lämnade som de är, frusna i tiden. Det saknar Auschwitz' monumentalitet; sten ska det vara som Bachofen säger om monument, trä duger inte. Utöya-som-det-är-nu skulle bara säga "nederlag" och således gynna Breivik. Jag råder alltså Arbeiderpartiet att tänka över detta med Utöya som monument. Man skulle ju kunna tänka sig att man för de 30 miljoner som samlats in i Utöya-foden helt skulpterade om ön till en park med ett minnestempel i fokus. Då skulle offren hedras, inte gärningsmannen.

- - -

Vi ser hur man i reportaget försöker utmåla mig som Ett Monster. Jag intervjuas, visst, men ansiktet är utsuddat. Det är för att avhumanisera mig. Men det hela blir löjeväckande. Tycker de verkligen att jag är ett sådant hot? En man som sitter och bloggar? "Här är rummet där han satt"... oy vey.

MSM gör vad de kan. De står inte för något, har som lekejer till dagens regim ingen positiv agenda. Det är anti-svenskt, anti-tradition, anti allt. Man legitimerar sig genom att plocka fram fiendebilder, sådana som jag. "Titta vilka radikaler det finns, dessa måste stoppas! Det garanterar vi i regimen." Detta kallas negativ legitimering.

Man smutskastar, vinklar och suddar ut identiteter. Det kanske skulle funka om måltavlorna bara tackade och tog emot och var tysta. Men denna måltavla är inte tyst kan jag försäkra. Jag ska fortsätta att driva denna affär så som jag gjort det från början, från det MSM ansåg mig vara värd en notis för publicering högst upp på DN.se.

- - -

På Flashback finns en tråd om mig. Vissa är emot mig, andra stödjer mig. Jag har även postat där själv för att ge lite input.

Ett inlägg som verkligen gladde mig var signaturen Lakejtjej, igår 16.34. Hon skrev:
Svenssons kontroversiella blogginlägg om Breivik må innehålla någon flagrant tveksamhet [...] men att resonera kring Breivik utan att i varje mening uttrycka avsky är inte att "hylla" eller "stödja" våldet som metod. Att dela Breiviks "islamofobi" och hans uttryckta vilja att bevara den nordiska kulturen finns det 100.000-tals nordbor som gör utan att därför ta till vapen och våld.

Vi är hundratusentals som är emot islamkram, emot att den tradtionella nordiska kulturen släpas i smutsen. Så om ni tystar mig kommer tusen flera att ta min plats. "Om jag teg skulle stenarna ropa"...

Mina åsikter är mainstream. Eller kommer att bli det. Man kan säga: jag går före i gråzonen och lyser upp denna med en liten blå lampa. Join the fun!

Relaterat
Georg Adlersparre
Hur det började

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Aktualiteter

یکشنبه 29 آبان 1390 06:56 ق.ظ


Det har blivit lite ökad trafik hit på sistone. Detta är skälet, ett slags symbolhändelse där jag är medaktör. För att inte säga huvudperson. Men vare därmed hur som helst; här tänkte jag bjuda på lite länkar till annat som denna blogg profilerat sig med under året som gått.

2011 började med uppror i Mellanöstern. Vad handlar dessa uppror om? Det vet jag inte. Mycket i förloppet är dunkelt. Dock vet jag en sak: MENA-regionen håller på att omstöpas. Och senast har vi hört vapenskrammel mot Iran. I denna länk ger jag min syn på det hela. Iran må vara totalitärt men de har inga kärnvapen, det är mitt budskap.

Jag kan inte alltid rapportera om aktualiteter. Men jag kan ge bakgrunder till olika händleser. Och för Mellanöstern har vi här ett inlägg om Israels krig 1948-1973. Här skriver jag om Mellanösterns geografi, om dess gränser från Atlanten till Hindukush, från Kaukasus till Arabien. Och här ser jag det hela lite mer historiskt med tillbakablick på Perserriket, Alexander, Kalifatet och annat: Mellanösterns geopolitiska historia.

Här har vi slutligen en allmän MENA-tråd med alltifrån kraklet med Syrien idag över Libyen och annat passé till vårens uppror.

- - -

Men Breivik då? Jag har ju blivit känd för att blogga om mannen. Här är några av mina inlägg som kanske kan ge lite nya synvinklar:

. Anders Behring Breivik - en biografi

. Breivik och paranoia

. Breivik och science fiction

- - -

Låt oss nu lämna aktualiteternas råa landskap och bege oss ut i mer kulturella marker, softa musiska nejder. Jag gillar nämligen konst och kultur också. Nåväl, en kombination av kontroversiell och kulturell är för sin del Heidenstams "Karolinerna". En exposé över traditionella drag, arkaiska vindar i 1900-talspoesi finner ni sedan här. Och en tråd om författaren Ernst Jünger och hans verk finns här.

En intressant fantasyroman var för sin del "Mythago Wood" från 1982. Och avslutningsvis en länk till H. P. Lovecrafts böcker som ofta ges ut på svenska nuförtiden. Håll till godo.

Relaterat
Konsten att blogga
Svensk fantastik

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


En bok som säger en del om "45-åringen"

یکشنبه 29 آبان 1390 02:30 ق.ظ


Sedan Svenssonaffären exploderat är det slut med friden. Jag kallas "45-åringen" och utmålas som ett monster. Expo har koll på mig liksom Säpo. Och går man till Mediacreeper ser man att denna blogg läses av folk på DN, Expressen, SVT, Aftenposten, Verdens Gang, SydSv, NT, Mastiff Media osv. Det vill säga gräddan av svensk och norsk media. Så är det. Är man radikal så är man. Dock är jag så pass lojal att jag inte döljer vad jag gör. Jag är öppen med mitt namn, min bild och mina åsikter. Mina texter finns att läsa på denna blogg samt i fritt utlagda pdf:er. Att informera om dessa pdf:er ser jag som naturligt dessa dagar då sökarljuset är riktat på mig. Jag menar, om jag i TV utmålas som Odjuret Från Norr, Värre Än Hitler och Ett Hot Mot Demokratin, då måste ju folk få information om mina skönlitterära verk också. Kanske finns det där ledtrådar till min farlighet och uselhet?

Sommaren 2007 gav jag ut samlingen "Eld och rörelse". Den innehåller texter som uppmärksammats här och där, som denna. Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: Entleerung der Sinngehalte för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Just det: bokens sine qua non, dess titelberättelse, är nämligen en okonventionell sak om eldstrider i nattliga skogar, en krigsberättelse av det mer ångestfyllda slaget. Dock förekommer inget salongsmässigt diskuterande av hur jobbigt kriget är, ingen allvetande berättare tar dig vid handen. Nej, här stiger ångesten ur marken bokstavligt talat; den finns i tallarnas sus, i ljudet av fjärran kanoner och i skimret från sökarljus i skyn.

Sökarljus: ska man se i stridsmörkret kan man antingen använda nattkikare eller lysgranater, eller så kan man rikta strålkastare mot molnens undersidor. Detta sista är vad man gör i aktuell story, "Eld och rörelse"; ett anfall är under uppsegling och man smyger sig fram mot diverse förposter. Det görs under natten i en skogig nejd, och:
Allt belyses av det konstgjorda månskenet, som nu åter trätt i tjänst; ljuskäglorna sveper lojt över himlavalvet, reflekteras mot molnformationerna och sipprar ner över terrängen; det påminner om studiobelysning, som att vara inne och ute på en gång, det understryker draget av overklighet.

Anfallet för den armé som skildras tar fart och man bryter igenom. Men det hela kräver sin tribut och huvudpersonen kan vid ett tillfälle se egna lätt sårade på väg tillbaka:
Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Den illustre sergeant F. återvänder till sitt kvarter och lägger sig och drömmer - och vilken dröm:
... I remmen - gevär! För fot - gevär! Skyldra - gevär! Parad för fanan! Tapto i solnedgången. Fordonen brusar, oktavfall i uppväxlingen. Orientering. Fienden ligger grupperad vid ÅSEN. Vi framrycker från SKOGEN. Vi framrycker, vi stormar och tar, vi understödjer, vi avlöser, vi avvärjer, vi öppnar väg. Stormeld. Störande eld. Nedhållande eld. Försvara. Avvärja. Fördröja. Praktiskt skottvidd. Eldhastighet. Kaliber. Vikt laddad. Längd med pipa. Funktion. Slutstycke. Spärrhake. Magasinsfjäder. Patronläge. Slagstift. Hane. Patronförare. Flamdämpare. Handskydd. Manöverhandtag...

Så vaknar han och det är dags för avmarsch, han klär på sig och tar sin utrustning och går ner på gården, och:
Nere på gården kan han ana gestalter som rör sig i ljuskäglorna från fordonen. Order ropas ut, det skramlar av utrustning och över alltsammans ligger tomgångsmullret som en matta. Någon dunkar honom i ryggen där han praktiserar över gården, vagt bekanta ansikten skymtar i mängden, han närmar sig silhuetten av en stridsvagn där dieselröken skjuts i kvastar ur avgasrören medan motorn varvas. Händer som tycks dyka upp ur tomma intet hjälper honom upp på motorgallret, han omsluts av en atmosfär av naftalin, vapenolja och cigarrettrök. Han säger några ord och någon skrattar, i dunklet anar han glänsande vita tänder och blänket från en gevärspipa.

Man hamnar så i en stad där man strider väldeliga, anfallet fortsätter men det är ännu oavgjort. En ögonblicksbild bland många vore denna:
Det blåser kallt, snön virvlar längs husväggarna, längs en fris tre våningar upp på huset mitt emot F. ryker snön i fina kristaller, vid hörnet susar de ut i tomma intet och faller sakta till marken i ett silverne regn. En blek solskiva arbetar sig upp på himlen.

Man når en viss park och där leder F. sin pluton som alltid från fronten. Man är farligt utsatta och håller på att skäras av, men F. tar det lugnt:
Efter att ha tagit en klunk vatten ur fältflaskan lägger han sig på rygg i granatgropen med vapnet vilande på höften, han har stövlarnas klackar nerkörda i jorden på ömse sidor en pöl med lerigt vatten, han petar bort smuts under naglarna. Något skaver under vapenrocken, han trevar med handen till innerfickan och får fram ett cigarrettpaket, det är en av de tidigare besorgade förpackningarna av första klassens tobak, det finns en tagg kvar, han skakar fram den och för den till läpparna, han repar eld på en tändsticka och drar i sig röken, det knastrar när tobaksflagorna inne i rökverket efter hand fattar eld, tjäran diffunderar genom papperet.

Och så vidare mot slutminuterna - och där har ni "Eld och rörelse" i ett nötskal. Pdf här, fritt tillgänglig utan koder och krångel. Den kanske kan ge folk lite ledtrådar om mig och mitt sinnelag, nu när jag lär vara så riksintressant. Odjuret Från Norr, remember.

- - -

Huvudpersonen i "Eld och rörelse" är sergeant F. Hans stenansikte glömmer man inte i första taget. Men det finns fler personager i denna kortroman, i denna titelstory i min novellsamling.

Som till exempel fänrik B:

Vinden slet tag i trädkronorna; nu uppenbarade sig en gestalt mellan träden, han hejade på mannarna där han gick och stegade fram till sergeant F. Han var sotig i ansiktet, hade ett genmblött bandage på överarmen och gav ett allmänt slitet intryck med sin halvöppna camouflageblus, sitt trasiga hjälmöverdrag och sina leriga stövlar. Det var fänrik B.

De utbytte hälsningar och pratade lite strunt, för att sedan gå in på en analys av den nyss timade operationen. Mannen talade upprymt och med andan i halsen, men trots det kunde han med några enkla ord sammanfatta läget och skapa sig en bild av situationen. F. höll med, delvis för att han var underordnad B, samtidigt som han visste med sig att de var jämlikar i faktiskt hänseende.


Litet senare i berättelsen träffar man på kapten A, chef över aktuellt kompani. Det drar ihop sig till generalanfall, och:

Kompanichefen börjar tala sedan han ordnat folket på linje framför sin dominerande gestalt. Han har fältmössan på svaj, camouflagerocken oknäppt och gungar på fotbladen medan han talar: kapten A.

- Böhö. Bö-hööö. Ja - och hans röst får ett annat tonläge - kompaniet har löst sina uppgifter, framryckningen har gått planenligt, allt motstånd längs framryckningsvägarna nedkämpat. Eh... jag tackar er för er insats.

Det åskade i fjärran, stormelden mot fiendens ställningar hade börjat, som dova klubbslag slogs detonationerna ut. Kapten A. tycktes lyssna på detta ett tag innan han fortsatte:

- "Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka"... Vem har sagt det?

Han tittade på sina mannar, som inte riktigt var beredda på detta infall.

- Nå, det kan göra detsamma. Manöver. Pansaret går snart till attack, och har vi väl genombrutit den där linjen rasar hela deras gruppering samman - som ett korthus!

Befälen log lite åt detta.


Så är där överfurir P, en ersättare för en stupad ställföreträdare. P. är en besserwisser och pratkvarn, en som tror han vet hur allt ska göras, trots att han bara är underhuggare. Tigande för F. honom till dennes bivack, allt medan denne lägger ut texten om allt mellan himmel och jord:

De nådde andra troppens tält. "Här ska du bo" sa F, vilket möttes av ljudliga protester från den satte figuren. Men sedan F. ingående förklarat hur rutinerna var i nionde kompaniet gav den andre med sig och de klev in bakom skynket.

Mannarna som låg och drönade därinne skuggade handen för att se vilka det var som kom, och sedan F. presenterat deras nye chef hälsade de och makade åt sig så att han skulle få plats med sitt nattläger.

F. gav några avslutande instruktioner och tog farväl, och redan när han krånglat sig till tältöppningen hörde han hur första plutonens nye vicechef började utbe sig om sina innersta tankar för den motvilligt lyssnande soldatesken.


Sådana människor möter vi alltså i "Eld och rörelses" titelstory. Vill du se närmare på boken, gå hit. Det är pdf:en, bokens inlaga i elektronisk form som finns att ladda ner gratis. Några ex av pappersboken finns förresten också i lager. Maila mig på lennart.svensson24[at]comhem.se så kan jag ordna ett ex. Jag har en friexkampanj nu så passa på. Mina böcker kommer inte alltid att vara gratis, det kan jag nog lova.

Relaterat
Riddaren, djävulen och döden
Recension av boken
Eld och rörelse, fri pdf

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Svenssonaffären, dag 3: karaktärsmord

شنبه 28 آبان 1390 08:41 ق.ظ


I den norska dagstidningen Verdens Gang sägs att jag uttryckt beundran för Breivik. Och i TV:s Mittnytt kallas jag "Breivikanhängare". Detta är allvarliga påståenden. Och lögnaktiga. Jag har ända från början, från juli i år tagit avstånd från Breivik. Läs innantill. Jag tar avstånd från våld och fördömer Breiviks terrorbrott. dn exp gp svt

Det pågår en smutskastningskampanj mot mig. Med guilt by association ska jag utmålas som kriminell och associerad med Breivik. Det är ingen lek det här. VG-journalisten har till exempel haft godheten att informera Säpo om mig, dvs "mannen":
[D]et svenske sikkerhetspolitiet, Säpo, [kände inte] til mannen. De har heller ikke blitt varslet av mannens arbeidsgiver.

- Men materialet virker interessant, og det er spesielt koblingen til Breivik som får meg til å reagere, sier Dick Lindberg ved Säpo i Umeå.

Jaha, kan man invänta ett bultande på dörren endera dan då...? Eller snarare morgonen. De brukar ju komma och hämta en i vargatimmen har jag hört. Det väcker mindre uppmärksamhet. Sedan försvinner man i "natt och dimma".

Allt kan hända. Och media försöker smutskasta mig, försöker utmåla mig som kriminell. Jag har dock rent på fötterna. Jag har inte begått något brottsligt. VG är dock i farozonen för kriminell verksamhet: "falsk tillvitelse" kallar jag det att jag "uttrycker beundring for Anders Behring Breivik" samt att "i flere av bloggtekstene argumenteres det for væpnet kamp mot det multikulturelle samfunnet". VG läser slarvigt. Jag har skildrat hur Breivik tänkt, att denne ansåg sig vara i krig med systemet. Hur de kan få detta till att jag manar till väpnad kamp förstår jag inte. Antagligen är det deras ovana att läsa text som rör sig på en mer avancerad nivå än notistext som leder dem fel.

- - -

Jag mailades av VG-artikelns journalist igår. Han undrade om jag ville uttala mig om den TT-notis som cirkulerade. Visst sa jag och ringde upp. Han bad om diverse klargöranden. Han fick även tillåtelse att använda min bild gratis. Sådan är jag.

Hans Henrik Torgersen skrev sedan sin artikel. Läs själva. Jag får förvisso komma till tals och säga att jag tar avstånd från våld. Men VG:s insinuationer kvarstår.

Svenssonaffären rullar vidare. Jag står för det jag gjort. Och jag kör ingen kampanj här, jag har ingen fientlig agenda. Jag säger bara vad jag upplever och anser om vissa saker.

Så vad händer härnäst? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag inte är rädd för vad som komma skall. Jag har rent mjöl i påsen. Låt det bara än en gång stå klart att jag förespråkar fredlig, metapolitisk verksamhet. Våld är förkastligt. Om inte det framgått tidigare så beror det på stilnivån i texterna, för denna affär handlar om vad som är tillåtet att skriva på internet, stil- och innehållsmässigt. Det verkar som om "texter mer avancerade än rapporter icke må skrivas" samt "analyser av Breiviks dåd må inte göras, endast fördömanden må förekomma".

Därför postar jag inlägg om denna affär: det kan ju tänkas ha allmänintresse. Ni som bloggar kan lära er något av det hela. Ni kan lära er vilka gränserna är för bloggverksamhet. Kort sagt: skriv inte för bra, då kan det vantolkas och ni kan utmålas som Hemska Människor.

- - -

Summa summarum: man försöker tysta mig, smutskasta mig, symboliskt ta kål på mig. Med andra ord, begå ett karaktärsmord. Men då kan jag säga att liket lever, ryktet om min hädangång som bloggare är betydligt överdrivet...

Relaterat
Dokument i fallet Svensson
Rosen vid korset

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


[Videos] Durarara AMV - Mah first kiss

شنبه 28 آبان 1390 07:10 ق.ظ



Lo ame, muy sexy XD para todas las fas de Durarara

منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


Svensson är riksintresse

شنبه 28 آبان 1390 05:05 ق.ظ


Fredagen 11/11 avslutade jag min praktik på ett visst lärosäte. I onsdags 16/11 bloggade jag om det. För mig var då saken utagerad. Jag planerade att återgå till mitt liv med gourmetmatlagning, stärkande promenader och Tangerine Dream på kvällskvisten. Men där bedrog jag mig; TT läste inlägget och gjorde en notis om det och därmed blev jag plötsligt riksintresse. En massa nya läsare har dragits till bloggen och dem tänkte jag här informera lite om mig och mitt. Jag menar, jag har väl inte så mycket val. Jag kan ju inte frivolt tänka, "nya läsare får browsa bloggen bäst de vill", för det orkar ingen gissar jag. Istället är det mer servicemässigt att skriva ett nytt inlägg och posta. Och det är vad jag gör här, voilà. gp svt svt

Om jag ska presentera mig för nya läsare, hur görs det enklast? Tja, kanske med att säga: jag är författare. Jag debuterade 2007 med "Eld och rörelse". Den gavs ut på det egna förlaget Etherion. Sedan dess har det blivit ytterligare några böcker till där, som denna. Men, frågar sig vän av ordning, har jag inte gett ut något på annat förlag? Har jag skrivit något som antagits av en utomstående redaktion?

Visst har jag det. Här har vi en artikel i Flygrevyn och här en novell i en antologi som kom i år. Här tänkte jag dock tala om en antologi som jag var med i 2009, "FEL Science Fiction". Mitt bidrag hette "Soldat i framtiden". Ett smakprov:
Soldaterna genomströvade parken. Man gick på två täter med 50 meters lucka. Det var en skenbart avslappnad tur i det gröna men någon söndagspromenad var det inte; man gick fram med lyhördhet. Minor skannades, via hörventilen noterades omgivningens ljud och med blotta blicken granskades terrängen på sedvanligt, rovsdjursaktigt vis. Reptilhjärnan var i funktion: ingen diskursiv verksamhet, bara registering av föremål à la sten – grästuva – torrlagd bäck – skogsdunge – horisont –

Detta är alltså ett citat ur min novell i FEL förlags antologi 2009, se bilder. Novellen skildrar det transartade tillstånd en soldat befinner sig när han är i zonen, när han går på autopilot, kopplar på det soldatiska sjätte sinnet.


Det hela utspelas i ett rymdkrig år 2478. Människan har anfallits av igozilerna, en art humanoida krokodiler. Reträtt och samlande av krafterna vidtar. Sedan tar vi tillbaks det som tagits från oss, som planeten Varro där novellen utspelas. Plutonchefen Jason Revel får en viss dag i uppgift att ta sig igenom fronten och slå ut en fientlig stab.

Man samlar och utrustar patrullen och ger sig av, når en viss park och där har vi citatet ovan. För övrigt är det q-granater och pulsvapen, svepelektron och nanokartor, parasollträd och lekkopalmer, allt man kan önska sig.

Antologin där texten ingår är slutsåld sedan länge. Men hav tröst; novellen ifråga ingår i en roman, ”Stridsmiljö 2500”, som du kan läsa mer om här. Den episod jag citerat ur i detta inlägg är kapitel 12, ”Patrull”. Vissa detaljer har ändrats såsom egennamn och årtal men essentiellt är FEL-antologins novell identisk med detta kapitel.

Så är det: man antog novellen, FEL förlag ansåg den vara värd att spendera papper och tryckfärg på. Så här skrev man om berättelsen på sin hemsida:
Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.


För att förtydliga: ni ser här avbildad en antologi jag medverkade i 2009. En pappersbok. En samling noveller av mig, Alf Yngve, Love Kölle och andra. Den novell jag bidrog med ingår dock i en större Svenssonberättelse, en virtuell roman. Den finns som 200-sidig PDF samt e-bok med variabel radbrytning. Du finner länkarna till dem här.

Relaterat
Agajan äventyraren
Stridsmiljö 2500

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Norge, sagornas land

جمعه 27 آبان 1390 10:34 ق.ظ


Norge är sagornas land. Senast har vi till exempel filmen "Trolljägaren", en modern skräckfilm med sagovinkel. I en avlägsen norsk bygd skildras trollens verksamhet under nätterna; stilen är dokumentär och det hela verkar rätt roligt, lite "Blair Witch Poroject" möter FX-film. Så man har nära till sagorna i detta land. Som sagoläsare gillar jag även Asbjörnsen och Moes sagor som ibland har episk känsla. "Soria Moria slott" är en favorit. svd svd dn dn exp ab

Norge, sagornas land! Så låt oss bege oss dit. Jag blir er ciceron. Jag tar på mig vadmalsrocken och storstövlarna, tar näverkonten på ryggen och staven i handen och vandrar iväg längs Ångermanälvens dalgång. Sollefteå, Junsele, Åsele, Vilhelmina passeras. Vi lämnar Malgomaj bakom oss, vi går ut på fjällvidden. Snart passerar vi ett röse med en järnplåt som har Norges riksvapen, tre gyllene lejon på röd grund.

Nu är vi i sagornas land. Vi går ner i en dalgång. Och där, i en skog, står en stor bur av stål. Och i den sitter han, riksfången, riksdåren, die blonde Bestie himself: Anders Behring Breivik.

Vilken dåre tänker jag, mörda 77 människor så där. Ja då får man stå sitt kast. Jag skymtar fången bak galler; iförd påsbyxor och lusekofta sitter han i sin bur och äter gröt. Buren omges av vakter, kungariket Norges Fältjägercorps med sina typiska hattar. Den har nämligen en buske med gröna tuppfjädrar, med förebild i de italienska bersaglieris, bergsjägare. Denna hatt togs på sin tid fram av unionsmonarken Karl XV.

Vakterna vaktar Breivik. De är noga med att hindra både hans flykt samt att omvärlden ska meddela sig med honom. Så jag avviker ner i bya, tar in på ett värdshus och beställer en kopp öl. Medan bägaren töms reflekterar jag över Breivik, Norge och allt.

Man kan säga: Breivik har landet i ett visst grepp. Jag ska inte säga "järngrepp". Men vad han gjort påverkar landet. Nyss avgick justitieministern Knut Storberget. Han ska till exempel ha påverkat de mördades advokatrepresentant att dämpa kritiken av statens agerande strax efter Breiviks dåd. Sådant går inte för sig i en demokrati.

Man kritiserar agerandet hos myndigheter och polis mot Breivik, eller deras brist på agerande. Här måste jag säga att kritiken är lite orättvis. Formellt är den korrekt men när en dåre som Breivik begår ett dåd som han planerat i åratal så har han ett taktiskt försprång. Han vet så att säga att det är krig, fienden vet det inte. Han har initiativet, han har handlingsfrihet. Polisen vet inte vad som händer, de saknar operativ strategi. De kan bara reagera på order som, "GM är där och har gjort det", men vad ska de göra då? Släppa allt och jaga en förmodad massmördare?

Såframt man inte har en krigsförklaring på halsen, ja då blir polisarbete som gensvar på en beslutsam galnings dåd till sin natur ofta ineffektivt. Jämför Palmemordet: man kritiserade polisen för dess handlande under mordnatten men vad skulle de göra då? Spärra av Stockholms innerstad? Med vad, hur länge? Det är lätt att kritisera polisen i kölvattnet av ett angrepp av Breiviks typ.

Jag får medhåll av Magnus Norell i denna åsikt. Enligt DN:s Erik Helmerson sa Norell på ett Fores-seminarium nyss detta:
... en särskild sorts terrorism är omöjlig att gardera sig mot. Anders Behring Breivik agerade helt ensam, han var inte kopplad till någon grupp och hade vinnlagt sig om att inte synas på någon terrorradar. Inköp av konstgödsel kan skapa misstankar. Vad gjorde han? Köpte en bondgård.

Terroristen som ensamvarg är extremt ovanlig, konstaterade Norell. Man kanske skulle kunna stoppa honom med extrema kontrollmetoder. Men vem vill leva i ett sådant samhälle? Förenligt med mer demokrati och öppenhet vore det sannerligen inte.

Breivik har landet i ett visst grepp. Alla är ense om att fördöma dådet men vad ska göras konkret? "Mycket konsensus och lite verkstad" sa den norske statsvetaren Petter Hojem om en stortingsdebatt i ämnet. Repliken återges i nyssnämnda referat av ett seminarium hos tankesmedjan Fores. "100 dagar efter Utöya" var artikelns rubrik.

- - -

Hur blir rättegången? Jag skulle vilja säga: tuff. Omhäktningen i måndags, ett slags genrep för det hela, var lätt tumultartad. Och för processen i april är Breivik beredd, han vet vad han ska säga. Att döma av manifestet kommer han att utmåla sig som krigförande i ett krig av multikulturen mot de vita, av kulturmarxister mot traditionalister, av nihilister mot kristna. Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag.

I manifestet har Breivik skisserat sin rättegångsmässiga försvarsstrategi. Har åklagarsidan läst den? Det har de säkert. Har de något att bjuda emot?

- - -

Min öl är uppdrucken. Jag betalar och lämnar värdshuset. Det är dags att återvända hem - hem till Sverige efter detta besök i sagolandet Norge.

Jag går tillbaks till skogen och passerar Breiviks järnfängelse, vaktat av Fältjägarecorpset. Jag tänker på något som sas i Helmersons artikel gällande hur Norge förändrats efter dådet: det har blivit mer likt Sverige. Nämnde Hojem sa nämligen på seminariet att "fler norska politiker har fått livvakt och det har införts ingångsspärrar vid regeringsbyggnaderna". Ökad säkerhet i kölvattnet av dådet alltså, ungefär som USA fick mer säkerhetstänk efter 9/11. I sak är detta oviktigt men det säger något om sentimentet i den tid vi lever i. Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. Fienden lyssnar, en terrorist kan bo i varje buske. Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!

Med dessa tankar i mitt sinn styrde jag stegen upp ur dalen och ut på kalfjället. Jag korsade gränsen, lovade Herren i himlen och stannade för en dryck ur en fjällbäck. Jokk Bärdryck!

Relaterat
Jag intervjuades av Verldens Gang igår om mitt Breivikbloggande
Breiviks Terra Incognita
Kerubernas svärd
Målning: J. C. Dahl, "Trolltindene", 1823.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Svenssonaffären, dag 2

جمعه 27 آبان 1390 08:09 ق.ظ


Svenssonaffären, dag 2: sedan sist har Verldens Gang skrivit om mig. Jag telefonintervjuades igår. Journalisten har sedan researchat och fått fram följande om "45-åringen", dvs mig: "45-åringen har både en svensk og en engelskspråklig blogg. Det er et omfattende materiale på bloggene. Han har også publisert flere bøker på nettet. Bøkene framstilles om fiksjon, men gjennomgangstemaet er at man bygger et nytt samfunn fra et som er ødelagt." Det sista låter som om han läst "Antropolis". dn


1. Var ligger Antropolis?

"Antropolis" gavs ut på Etherion förlag 2009. Själva bokens idé fick jag kring 1997: jag skulle skildra vår tids ödesfrågor, våra fixa idéer och visioner, alltsammans iscensatt i en stad i framtiden. Förstudierna började: helt utan anteckningar, helt utan skisser funderade jag över frågeställningarna och planerade intrigen. Man kan säga att jag skulpterade staden och dess reella och ideella landskap. Sedan skrev jag boken 2005-2008. Och allt som har med boken att göra blir bara mer och mer aktuellt med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här och gå hit istället för att tanka ner pdf:en. Här finns ett blogginlägg med en recension.

"Antropolis" bakgrund är i alla fall att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011. (jag fick idén till boken 1990, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).



2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:
- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”, l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.

[s 55-56]

Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.



3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademisk luften:
Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...
... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.

Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll dörren öppen för sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:
O människa, vem du än är och var du än kommer
ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras impe-
rium. Missunna mig inte detta minnesmärke.

[s 83-85]



4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:
Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen. ---

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to
boldly go where no man has gone before...
[s 202]



5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång. Nu tänkte jag bara säga att den som vill ha boken kan maila mig på lennart.svensson24[at]comhem.se så skickas boken gratis. Jag har en friex-kampanj nu.

Fler än jag skriver sf och framtidsfiktion. Men i dagens västvärld är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess kommande kaos, ja redan idag spelas märkliga metropolitanska akter upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni läser romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll." Så nu vet ni det.

Relaterat
Antropolis, fri pdf
Elander Lysion
Hadar Lacq
Gotsis Fripp
Målning: Karl Blechen.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Krig mot Syrien

پنجشنبه 26 آبان 1390 12:25 ب.ظ


Krig mot Syrien och avsättande av Assad, är det vägen att gå? Är det receptet på frihet och lycka i Mellanöstern? Syrien får tre dagar på sig, sedan väntar sanktioner från Arabförbundet. dn svd

Kampanjen pågår. Syrien är i blickpunkten nu ungefär som Libyen var det i våras. Man kan säga: kriget fortsätter, det Mellanösternkrig som pågått sedan 1948. Senaste fasen inleddes efter 9/11 då Wesley Clark fick reda på en plan att plocka ner Irak, Syrien. Libyen osv. Mer här.

Annars vad gäller Syrien kommer jag att tänka på Kenneth M. Pollack. Han har skrivit boken "Arabs at War". Den analyserar varför arabiska stater sällan når framgångar på slagfältet. Och den börjar med att jämföra jämföra operation Bagration, Sovjets anfall i Vitryssland 1944 mot de nazityska ockupanterna, med det syriska anfallet på Israel 1973 på Golanhöjderna. Båda var väl förberedda, överraskande anfall men de utföll helt olika.

Förutsättningarna i de båda fallen var ungefär detsamma gällande överraskningsmomentet samt den anfallandes överlägsenhet i stridsvagnar, arripjäser och soldater. Resultatet av de två offensiverna blev dock väsenskilda. Medan Sovjet efter två månader hade ryckt fram ca 1 000 km och helt rivit upp AG Mitte blev det syriska anfallet en besvikelse. Efter två dagar körde syrierna fast och israelerna kunde gå till motanfall. De var på väg att ta huvudstaden Damaskus. Nåja, de nådde bara halvvägs, men det var inte så bara givet utgångsläget med syrisk överlägsenhet och överraskning.

Mer om Pollacks bok här, om hans analyser av den arabiska krigskonstens märkliga tillstånd.

- - -

Kriget 1973 brukar kallas Oktoberkriget eller Yom Kippur-kriget. På morgonen den 6 oktober 1973 anföll fem egyptiska divisioner över Suez mot Sinai, och likaledes fem syriska divisioner anföll över Golanhöjderna; målet var Israel.

Att anfallas av tio divisioner är förresten inte lite. Det var lika mycket som NATO:s dåvarande, stående styrka i Europa (eller den japanska armé som erövrade Sydostasien 1941, eller den svenska efterkrigstida armén under glansdagarna; hela svenska kalla krigsarmén i fält, typ 750 000 man).

De egyptiska pansarstyrkorna skyddades för sin del av ett effektivt luftvärn, made in Sovjet, en kombination av eldrörspjäser och robotar. Israels flyg led i början stora förluster av detta; dess infanteri och pansar måste röja en lucka i luftvärnets gruppering och först därefter kunde man utveckla sitt avgörande vapen, pansar och flyg i samverkan.

Det avgörande slaget i Sinai började den 14 oktober. Tusentals stridsvagnar förlorades av både araber och israeler, men i slutändan stod de sistnämnda som segrare.

Även det syriska luftvärnet var starkt - men man saknade robotar för de högsta höjderna, vilket utnyttjades med framgång av det israeliska flyget. Israel slog sig alltså igenom Golanhöjderna och nådde halvvägs till Damaskus med sitt pansar.

Samtidigt föreslog Sovjets Bresjnev att man skulle intervenera med trupp för att skilja de stridande åt. Detta skrämde Nixon (eller Kissinger & co som styrde då; Nixon var inte riktigt beslutsmässig, han var psykiskt utslagen av Watergatebekymmer) som lät försätta alla baser i högsta beredskap. Man stod på randen till kärnvapenkrig. USA lät också stötta Israel med allehanda vapen, det var högsta prioritet på dessa leveranser. Israel höll på att förblöda.

Kriget slutade den 22 oktober. Ingen sovjetisk intervention blev av, Israel hade avvärjt hotet mot sitt land på båda fronter. Man hade åter vunnit en avvärjningsseger - men det var nära ögat denna gång, man var värre ute än 1967.

Relaterat
Wesley Clark talar ut
Araber i krig

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Lugnt

پنجشنبه 26 آبان 1390 09:07 ق.ظ


Det har varit ett lugnt år. Året började inte med kravaller och upplopp över hela Mellanöstern. Mubarak föll inte. Upproret i Bahrein slogs inte ner med våld. En svensk sitter inte fängslad i Bahrein för uppror. Affären Schibbye-Persson i Etiopien har inte ägt rum. ft

I London var det inga kravaller i somras. Och de utfördes inte av svarta. Breivik dödade inte 77 människor 22 juli. I Libyen har man inte krigat, man hotar inte Iran med anfall och Syrien utmålas inte som det värsta landet på jorden, moget för anfall från halva Nato.

Lugna gatan med andra ord. Man kan sitta och meditera och finna frid. Man kan läsa Castaneda och Swedenborg, lyssna inåt och känna stilla glädje över att vara till.

Inget har hänt! Detta är ett normalt år! David Ickes varningar må förklinga ohörda.

Allt är lugnt. Assange kommer inte att utlämnas hit för feminazi-rättegång. Euron kommer att stabiliseras. Aktiemarknaden kommer att gå upp, huspriserna kommer att gå upp (= bli rik på ditt boende), affärerna kommer att vara fulla med smått och gott varje dag i hundra år framåt, inga störningar i samhället kommer att ske, massinvandring finns inte, brottsligheten går ner, Sverige och västvärlden mår bra, vi marscherar hand i hand mot det mångkulturella samhället som skymtar bortom horisonten med ett löftesrikt, regnbågsskimrande ljus.

- - -

Vad är det som bjuder er emot? Varför tvekar ni? Varför är Regimen så tyst, varför talar den inte dagligen om det mångkulturella samhällets välsignelser? Varför inte utsätta oss för mer propaganda och mer hjärntvätt om hur dåligt det gamla Sverige var med sina vajande sädesfält, sin tro och tradition, sin etniska trygghet? Varför säger ni inte att våldtäkter i betongkulvertar är vägen till lyckoriket på jorden? Varför så tyst om berikningen som Sverige utsätts för från fjärran länder? Ska jag behöva påpeka allt det fina som finns med belägrade polisstationer, patruller som inte vågar ingripa, militärförband med hälften flickor som inte skulle göra en fluga förnär?

Vi lever ju i den bästa av tänkbara samhällen. Sverige är världsledande i berikning. Vi bejakar våldsmän från hela världen att komma och bosätta sig här och fortsätta begå brott, endast straffade med en klapp på huvudet och ett halvår för dråp. Vi förändrar Sverige, från ett starkt, vitalt land med driftighet och självförtroende till ett med våld, gängvälde och etnisk beriknig. Varför står inte Reinfeldt upp och bröstar sig för det här? Jag vet att han sagt att detta är "spännande" men han borde säga det oftare, varje dag. Varje dag borde hans röst ljuda i våra dagrum, våra väntsalar och serveringar, i våra fritidshem och småhus, våra flerfamiljshus, sommarnöjen och sportstugor, sägandes:
Sverige är redan multietniskt, mångkulturellt. Här finns alla världsreligioner företrädda. Det skapar i grunden - tycker jag - ett spännande samhälle, ett samhälle där vi lär oss tolerans inför olikheter, vilket jag tror är grunden för att förstå essensen vad som är mänskliga fri- och rättigheter. [Reinfeldt i frågestund i riksdagen 14/2 2011]

Detta borde Reinfeldt yttra igen och igen så att vi lär oss. Han bör förmana oss, uppfostra oss, som han gjort förr:
Det sprids en sorts föreställning att det mångkulturella samhället inte fungerar. Och det ropas på stramare regler och kulturell likriktning. Våra motmedel måste vara att visa att det mångkulturella samhället fungerar bättre. Det är ett mer spännande och mer intressant samhälle. [SvD. 29/11 2007]

Vi lever alltså spännande tider i ett spännande samhälle. Trygghet kan vi glömma, nu är det äventyr! spänning! beväpna dig när du går och handlar, man vet aldrig vad som väntar i kulverten!

Relaterat
Ersatzimport
Berikning

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Dokument i fallet Svensson

پنجشنبه 26 آبان 1390 08:46 ق.ظ


Det har förekommit en del trafik till bloggen på sistone. Kanske har detta något med saken att göra. Vi kan kalla det "Svenssonaffären", om en praktikplats jag förlorade av värdegrundsskäl. I alla fall tänkte jag här informera lite om mig och mina texter. Om jag nu är så intressant, härmed lite fakta i fallet Svensson...! Jag är född 1965 och är fil kand i indologi, bosatt i Härnösand. Och för en snabbtitt på mina skriverier så har vi här några noveller jag lagt upp på denna blogg. Här skriver jag om en annan författares verk. Och här skriver jag om utvecklingen i Mellanöstern som jag följt ett tag. dn


1. Romaner

Men detta ovannämnda rör ju bara bloggen. Jag har dokument online också, pdf:er och annat läsbart. Vi kan börja med att nämna de romaner jag lagt ut:

Antropolis (2009) PDF --- recensioner
Till Smaragdeburg (2010) PDF --- bloggtråd med recensioner
Stridsmiljö 2500 (2011) e-bok och PDF, länkade i ett blogginlägg
Agajan äventyraren (2011) länkar till epub-fil och pdf



2. Fackböcker

Sedan tänkte jag nämna en del fackböcker jag skrivit. Det är filer som finns att hämta ner gratis som de ovanstående:

Den musiske matlagaren (2007) PDF --- bloggtråd
Skallet från den kapitolinska varginnan (2009) blogginlägg med länkar till PDF och EPUB-fil --- utdrag
Drakens spegelbild (2010) PDF --- reklaminlägg



3. Artiklar

Tål ni höra mer? Nå, ni slipper. Är det för mycket så gå, i Guds namn gå! Ni andra, kolla in dessa artiklar jag haft i fackpress:

Kamikaze (Flygrevyn 1997) blogginlägg om det hela
Ryssland skäms inte över sitt förflutna (Vårt Försvar 1997)
Ny syn på Rysslands historia (Vårt Försvar 1998)
Al-Qaidas mål (Vårt Försvar 2008) hela artikeln online






4. Recensioner

2007 gav jag som sagt ut samlingen "Eld och rörelse". Vissa sa sig gilla novellen ”Lappsjukan”. Andra läsare jag talat med har som sina favoriter nämnt den om Palmemordet, ”Ett svenskt Roswell” samt ”Riddaren, djävulen och döden”. Om den sistnämnda skrev för övrigt Fredrik F. G. Granlund i sin recension på bloggen ”Marmeladkungen”(13/12 2008):
Författaren Lennart Svensson kommer här med en egen röst (vilket han gör i mången novell i denna samling, med skillnaden att det här passar), och vare sig protagonosten eller de övriga räds för att citera Iron Maiden eller andra då- eller nutida artister. Här passar författarens röst in i handlingen. Och de moderna referenserna fungerar verkligen i denna novell.



Granlund har också lovord för titelberättelsen, själva ”Eld och rörelse”. Den skulle passa att utge som separat bok anser han. Fler har insett dess kvaliteter, som Göran Lundstedt (”Det levda ordet”, ”Makten och minnet”) som i brev till författaren tyckte att denna berättelse påminde om Ernst Jüngers ”Sturm”. Och 17/2 2009 skrev Stewe Sundin på sin blogg att denna titelstory hörde till hans favoriter i samlingen:
Detta är utan tvekan den bästa novellen, faktiskt en riktig höjdare, med ett språk som briljerar. Kort sagt en krigsskildring som känns nära, blodig och tung.

Det om ”Eld och rörelse”. I januari 2009 utgav jag så ”Antropolis”, en utopisk roman om en stad i framtiden. Per Johansson skrev så här på ”Perra J:s blogg” 1/3 2009:
(Romanen) är skriven på ett språk som nästan blir ett sinnestillstånd – och ett behagligt sådant som man längtar tillbaka till. - - - Det finns en lättsamhet i framförandet som dock inte saknar stora djup!

Olov Livendahl på bloggen ”Drömmarnas berg” skrev för sin del så här:
... huvudpersonen och berättaren, Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen. - - - … kärleksfull satir... - - - första delen av boken tilltalar mig mycket... - - - ... en fördel hos romanen är språket, kanske inte själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och han tvekar inte att använda den.



Så min tredje bok, "Till Smaragdeburg" som utgavs vid den här tiden förra året. Om den skrev Perra J på sin blogg 15/9 2010:
Man kan se boken som en guide, där man följer en rutt, och där de flesta av tillvarons komplexiteter utpekas kristallklart utan att det gås in i det – då hade denna bok sannolikt blivit väldigt tjock! Men bara för att författaren aldrig fastnar någonstans betyder det inte att han tar lätt på saker och ting – snarare att han har en intuitiv känsla för vad som verkligen är väsentligt. Han har kommit över mycket av sådant som de flesta av oss är totalt identifierade i.




5. Länkar

Jag har redan gett länkar i detta inlägg: länkar till elektroniska resurser. Det finns pappersböcker också men jag har hela upplagan i mitt privata lager just nu. Visst kan jag ordna friex, ja även sälja, det går bra. Men vill ni snabbt ha koll på Projekt Svensson, kolla in dessa tre länkar till blogginlägg. De handlar om några böcker som nämnts ovan: om "Eld och rörelse" här, om "Antropolis" här och om "Till Smaragdeburg" (2010) här.






Relaterat
Trygger Disium
Memoarer

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Svenssonaffären rullar vidare: intervjuad av Mittnytt

پنجشنبه 26 آبان 1390 04:50 ق.ظ


Tidigare idag kommenterade jag det TT-telegram som cirkulerar om mig. Det är tydligen fler som läst det. Nyss var till exempel Mittnytt här och intervjuade mig. dn

Åren 1974-85 bodde jag i Övik. Övik ligger i Västernorrland. Västernorrland hör TV-mässigt till Mittnytt-regionen. Som ivrig TV-tittare följde jag ofta detta Mittnytt. Jag förtrollades av historier som de om Sunds Defibrator, om Taråbergskollektivet och andra hjärtevärmande stories som våra regionala nyheter hade godheten att sprida.

1985 lämnade jag Övik och bosatte mig i Uppsala. Åren gick. Men våren 2010 flyttade jag tillbaks till Mittnytt-regionen i form av Härnösand. Det var liksom dags att flytta hit, återvända till Ångermanland. Erkännas ska att jag inte följt Mittnytt på sistone. Men ikväll kanske man ska slå på det, kolla in programmet och se hur man själv tar sig ut i rutan.

Vid ettiden idag ringde det nämligen på dörren. Det var Tomas Tiberg från Mittnytt. Han frågade om han fick prata med mig. Visst fick han det.

Jag tog en minut och snyggade till mig och gick sedan ut i trapphuset. Där presenterades jag för Tibergs andra medarbetare, Erik Nordanström (nedre bilden) plus filmfotografen vars namn jag inte noterade.

Well, jag gav i alla fall samtycke till intervju. Och, kan jag säga, formerna för det hela var rätt OK, vi förde en normal konversation. Och de lät mig ta bilder på dem när det hela var slut.

- - -

Med kamera och bandare på började Tiberg fråga mig saker som om jag stödjer Breivik (svar: nej), om jag är högerextrem (svar: jag är en fri man, kalla det vad ni vill), om jag har åsikter om invandring (svar: ja) et cetera. Med lite tur så sänds det hela i kväll, inte bara regionalt utan även i Rapport som brukar ta in regionala inslag.


Inte så att jag gör mig några illusioner. Kanske redigerar de ner det till 5 sekunder där jag hinner säga "Ted Kaczynski", kanske citerar de denna blogg ur kontext. Allt kan hända, det är min livsfilosofi. Men jag har inte gjort något olagligt så jag anser mig ha ordentligt på fötterna.

TV ansåg det i alla fal mödan värt att sända ett TV-team från Sundsvall för att intervjua min ringa person. Vi får se vad det blir. La' kamera gå! som de säger i Norge.

Relaterat
Kerubernas svärd
Traditionalism

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Det är jag som är huvudperson i denna affär

پنجشنبه 26 آبان 1390 01:33 ق.ظ


Jag, Lennart Svensson, har just blivit omnämnd i ett TT-telegram. Detta finns att läsa i DN:
Sparkad för Breivik-stöd

En praktikant vid Mittuniversitetet i Härnösand har tvingats att sluta efter att i sin blogg ha uttryckt stöd för den norske massmördaren Anders Behring Breivik.

– Jag blev uppmärksammad om hans bloggande under förra veckan, säger Tomas Berglund, prefekt vid institutionen, till SVT:s Mittnytt.

Mannens högerextrema åsikter stred enligt Berglund mot allt vad universitetet står för. Han hade även bloggat på arbetstid.

Och det var allt. Mitt namn nämns inte. Någon bild på mig har de heller inte lyckats få fram. Nåja, jag ska posta en i det här inlägget.

För övrigt vill jag protestera mot formuleringen: jag har inte uttryckt stöd för Breivik. Jag har bloggat om honom. Det var detta inlägg som var aktuellt medan jag var där. Jag skildrar där hur Breivik kan ha tänkt, hur han gick i krig mot multikulturen, men jag säger ju själv att jag är emot våld:
Men - det är mitt basala budskap - jag tänker inte svara med privat våld mot detta. Jag svarar på ett ideellt och metapolitiskt plan, utnyttjar min germanska rätt att fritt yttra mig på tinget.

Där har ni sanningen, DN, TT, Mittnytt och alla. Ja visst, jag har tydligen nämnts i TV också. Men utan bild och namn? Det är som att hängas i tysthet.

Men för den eventuelle massmediafigur som vill höra min syn på saken är mitt mail lennart.svensson24[at]comhem.se

Detta skrev jag om denna affär igår. Jag säger där att, visst, jag bloggade på arbetstid. Och jag tänker inte driva denna affär juridiskt. Men jag förbehåller mig rätten att yttra mig, även om Breivik, utan att det ska klassas som "stöd" bara för att man inte fördömer honom på varje rad.

Skulle media mot förmodan vilja gå vidare med det här kan jag bjuda på denna biografi, bara att copypejsta. Ni kan även använda bilden gratis:
Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele. Sedan ett par år har han bloggen Svenssongalaxen. Han har även gett ut böckerna "Eld och rörelse" (2007), "Antropolis" (2009) och "Till Smaragdeburg" (2010). Han bor i Härnösand. Han är fil kand i indologi.

Svenssons böcker finns även som elektroniska resurser: "Camouflage", "Stridsmiljö 2500" och "Agajan äventyraren".

Relaterat
Är det förbjudet att blogga om Breivik
En dag på MIUN
"Camouflage"
"Stridsmiljö 2500"
"Agajan äventyraren"
Chris Foss, "Cities in Flight"


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


  • تعداد صفحات :9
  • 1  
  • 2  
  • 3  
  • 4  
  • 5  
  • 6  
  • 7  
  • ...  

آمار وبلاگ

  • کل بازدید :
  • بازدید امروز :
  • بازدید دیروز :
  • بازدید این ماه :
  • بازدید ماه قبل :
  • تعداد نویسندگان :
  • تعداد کل پست ها :
  • آخرین بازدید :
  • آخرین بروز رسانی :
شبکه اجتماعی فارسی کلوب | Buy Website Traffic | Buy Targeted Website Traffic