Tyskar som skriver om tro och tradition, finns det?

پنجشنبه 31 شهریور 1390 11:25 ق.ظ


En rad tyska författare gästar bokmässan: Ferdinand von Schirach, Silke Scheuermann och Nina Hagen.

Nina Hagen kommer med memoarer som bland annat tar upp hennes religiösa sida. Att be till Gud, bekänna synder och vara from är sedan länge ideal hos denna punkdrottning. Det visste jag inte. Jag har bara lallat med i hennes version av Sarah Leanders "Ich weiss es will einmal ein Wunder geschehen". Den förekom först i filmen "Die Grosse Liebe" 1942. Leander framför i filmen sången för en hänförd publik av idel soldater.

"Tysk höst" skriver AB idag 22/9. Man recenserar även Hertha Müllers debutroman. Så det är lite tyskt på gång dessa dagar. Tyskland per se intresserar mig. Främst då dess äldre, tidigare författare. Kulturlivet i dagens moderna, samtida, lobotomerade 2011-republik säger mig föga. Landet är fördragsmässigt vasall under USA och det speglas i kulturlivet, där nedvärderande av egna traditioner är norm och ignorans av gångna seklers lust och kval är högsta mode. Frånsett Hagens fromma hågkomster tycks negativism och autodestruction vara fallet. En Silke Scheuermanns nihilism kanske är ärligt upplevd, den kanske skildrar samtiden, men det betyder inte att jag måste gilla den. von Schirachs snusförnuftiga skildringar av brott och Hertha Müllers frosseri i oförlöst elände får mig att bli pessimist över tillståndet i dagens tyska nation. Är detta det bästa de har, är detta vad som är värt att översätta?

Nej, ska det gälla tyska författare söker jag mig till gångna storheter. Den på svenska aktuella "På Marmorklipporna" av Ernst Jünger visar en förbundenhet med tradition och dans, skildrande som den gör hur forna ideal blir ett försvar när skogstokarna anfaller. När det gäller livet kan man inte bara hänvisa till hur allt är meningslöst. Jünger dog 1998 men hans verk har ännu vital lyskraft, en fyrbåk för tro, trygghet och tradition som dagens bokpublik skulle må bra av, svältfödd på böcker som de som kursas på bokmässan. I "Heliopolis" målade Jünger till exempel upp traditionens makter i strid mot titanism och tekniska goliats. "Der Arbeiter" var kronan på Jüngers teoretiska verk anser han själv: här fick sig den kulturfientliga teknokratvärlden en skarpsinnig iakttagare och kritiker.

En samtida till Jünger var Oswald Spengler. Denne kunde ge samtiden relief med perspektivet bakåt. Dagens kultur har kört slut på sitt krut, kreativiteten från gamla tider är inte för handen längre. Allt som återstår är stilupprepning, ironi och postmodernism. Den sistnämnda termen använde inte Spengler, han dog 1936, men han fångade dess anda.

Så den som vantrivs i dagens tyska kulturklimat har en del att hämta i flydda tider och dess författare.

Relaterat
Västerlandets undergång
Titanerna anfaller
ab ab ab ab svd svd svd svd dn dn dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


[Editors note] No se olviden que hoy-!

پنجشنبه 31 شهریور 1390 11:03 ق.ظ

Hoy es el ultimo día en que los wallps de Hayato Aozora van a estar en el sitio principal de honeybee! ^^
Pero MBC los tiene subidos asi que si no los llegan a bajar ya saben donde buscar ^^

منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


Intrigen i "Avatar" haltar

پنجشنبه 31 شهریور 1390 10:59 ق.ظ


"Avatar" var en film av James Cameron som kom 2009. Nu ska den bli temapark på Disneyland skriver DN. Klart 2013 (om någonsin).

Om "Avatar" kan mycket sägas. Men, förlåt en yngling: är inte intrigen lite märklig? Är det inte så att människans framtida rymdimperium upptäcker en gosig planet befolkad av naturfolk, en planet man misslyckas med att erövra i markstrider (mark plus flyg)? Och så ger man sig bara av sedan, människan erkänner nederlaget och lämnar stället med sin rymdflotta. Men varför inte bomba planeten från rymden då?

Parallellen till flygbombning torde vara uppenbar. Visst, strategisk bombning kan inte i sig vinna ett krig, men nog prövar man möjligheten innan man helt ger upp. Därför tycker jag "Avatar" är märklig. Det ovannämnda är ett hål i intrigupplägget.

Bombning från rymden har jag annars skildrat här. Ska man erövra en planet torde en eller annat form av eldförberedelse, en eller annan form av krebabombning behövas. Kreba = KREtsBAnebombning.

Relaterat
Multiversums mytolog
Dune
dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


[Editors note] El creciente amor por los juegos otome

پنجشنبه 31 شهریور 1390 10:58 ق.ظ

O mi creciente amor XD ultimamente me he obsecionado mal con los juegos otome, si ya se que este post no es nada más que algo random pero creo que como una sección en la que de unas cuantas palabritasa estará bien =)

Después pasaré a actualizar otras cosas~~

A veces me pregunto en que estoy convirtiendo a MBC, bueno definitivamente es un blog para chicos anime bishonen, sean de manga, de otome, de anime o de juegos RPG...pero..ultimamente la oleada de posts de Gekka Ryouran Romance y Starry Sky hace ver al blog comooo no se un blog otome XD

No es que estea mal sino que no se..XD mis disculpas a quienes esperan más anime entre otras cosas =( pero espero que sigan teniendo un poco de deleite visual con los chicos de juegos otome =) especialmente los de Otomate y de honeybee que son mis favos ^^!

Bueno, si es que no les molesta postearé reviews y previews de juegos otome y seguiré haciendo mis reviews de anime cada que pueda ^^

Lo que aún no decido es si deben ir acá en la página principal cuando se actualice o que simplemente los añada a una lista de reviews..o simplemente no hacer reviews de animes y postear cosas random de esos mismos animes XD no se todavía jaja aunque siempre creo yo que un indice de animes es necesario =O

No se antes de que convierta el blog en un otome total, aunque no creo que moleste porque..bishonens son bishonens, ne? ^^

منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


KB - kulturell högborg i Norden

پنجشنبه 31 شهریور 1390 08:08 ق.ظ


SvD uppmärksammar oss på ett visst jubileum. Idag den 22 september är det nämligen 350 år sedan som en ny kansliordning antogs i Sverige. Det var en administrativ åtgärd för att underlätta rikets styrelse. Kungens kansli hade gamla anor men gavs nu fastare former. 1661 års stadga sa bland annat att varje bok som trycktes i riket skulle skickas in till kansliet. Ett ex skulle gå till riksarkivet, ett till det kungliga biblioteket.

Jonas Nordin tecknar i SvD Kungliga bibliotekets födelse i och med detta. Han skildrar även samlingarnas tillväxt genom donationer, köp och plundringar (som under 30 åriga kriget). Slottsbranden 1697 decimerade beståndet svårt, men snart ökade det igen bland annat genom donationer från Gustav III och Gustav IV Adolf. Luckorna som uppstått genom slottsbranden täpptes till genom ett idogt letande, köpande och - säger Nordin - ibland stjälande. 1878 fick man en egen byggnad i form av det bokpalats som ännu ligger i Humlegården i Stockholm. Vi har fler ärevördiga bibliotek i landet såsom Carolina Rediviva och Lunds universitetsbibliotek. Även dessa tar emot pliktex av allt som ges ut i landet. Även dessa har digra samlingar av unika verk, svenska och utländska. Men KB, med sina rötter i medeltida kungars bibliotek, är högst i rangordningen. Man är nationalbiblioteket helt enkelt. Bland annat är det till KB man vänder sig om man som bokutgivare vill ha ISBN-nummer. Det kostar inget, det är bara att maila och framställa sitt ärende.

Låt oss se på KB! Låt oss se det som representant för den kulturella högborgen, palatset för den svenska kulturens andliga odling. Se på hur dess lejongula fasad fångar det nordiska släpljuset, det långsamma skymningsljuset: Nordic light. I KB:s salar och bergrum finner vi så samlingarna som omfattar svenska urkunder inom politik, geografi, ekonomi och liknande samt olika former av skönlitteratur: essäer, lyrik och epik. Man kan riktigt se en Carl Snoilsky framför sig där han går genom salarna och, säg, letar en speciell volym från 1773 i ett dammigt arkiv. Denne Snoilsky, diktare och akademiledamot, var nämligen överbibliotekarie här i slutet av 1800-talet. Och genom lagen om pliktex finns idag även hans eget verk här: "Svenska bilder" med tablåer från övningshed, slott och koja, slagfält, marknad och rosengård. Man har även Snoilskys övriga musiska alster där han bringar druvor, han bringar rosor; han skänker i av sitt unga vin...

Allting finns här. Och finns det inte så ska det finnas: alla tryckta alster ska skickas in till universitetsbibliotek som KB. Allt finns, gammmalt och nytt. Bland nyare böcker finner man en Orvar Nilsson skildrande den stålstorm han upplevde vid Tali-Ihantala. Man finner rader av en Vilhelm Moberg som i torpare, bönder och soldater fann den svenska folksjälen. Han såg den strävan som seklers generationer samlat och gjort till ett metaprojekt, ett projekt kallat Sverige. "Sverige är vårt genom svensk strävan" sa han i denna skrift och den torde i en eller annan form finnas i KB:s katakomber. Och finns det inte där så har ni den tillgänglig via länken jag nyss gav.

- - -

Allt finns på KB. Där finns rader av en Esaias Tegnér som i "Svea" fann kraften att återupprätta den svenska ära som försmulats av Cronstedt vid Sveaborg. Där finns verk av en Verner von Heidenstam som murat den svenska självbilden i verk som "Karolinerna" och "Folke Filbyter". Där finns även modernare andar med osökt sinne för traditioner, som en Bertil Mårtensson som i "Maktens vägar" målat upp symboler av mytisk styrka med nordiskt vindsus i håret.

Det finns epik som detta på KB. Det finns även religiösa syner av Swedenborg, det finns hävder från vårt stormamaktsförflutna, det finns biografier över och brev av folk som Adlersparre, Clas de Frietzcky, Fredrika Bremer och Anna-Maria Lenngren.

Det finns mycket i hela vårt land som minner om fornstora dar. Det finns fler än en kulturell högborg inom Sveriges gränser. Men idag hyllar vi KB på 350-årsdagen som nationalbibliotek.

Relaterat
Maktens vägar
Karolinerna
svd

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Halalhippiens hegemoni

چهارشنبه 30 شهریور 1390 11:42 ق.ظ


I AB idag avslöjas att Lars Vilks verkligen var målet för de fyra attentatsmän som greps 10/9 i Göteborg (en släpptes senare). Vilks skulle enligt uppgift mördas med fickkniv i vimlet under det event som skulle hållas 11/9 på konsthallen Röda Sten.

Lotta Gröning skriver träffande i Axess om halalhippies. Det är västerlänningar som säger ja och amen till allt som islam för med sig, som reaktionär kvinnosyn, homofobi, slöja och så vidare. Halalhippien tycks mig inte vara för detta per se men han är emot dem som är emot det, som radikalhöger och europeiska traditionalister. Om någon vågar stå upp för det västerländska kulturarvet, för kristendom och personlig frihet, då osäkrar vänsteristen sin revolver och skyndar sig att stödja "fiendens fiende".

Termen "halalhippie" har en lustig klang men förekomsten av dessa typer är allvarlig. De dominerar nämligen debatten. På papperet råder i väst liberalism, likhet inför lagen och yttrandefrihet, men så fort man vågar påpeka att dagens islamister hatar allt detta får man genast stämpeln islamofob.

Varför denna låsning? Inte ens Lotta Gröning förmår löpa linan ut i sin artikel. Hon bara avrundar med lite floskler om sammanhållning, solidaritet och förståelse för andra. Artikeln har också långt att komma till sin islamkritik. Den lindas in och för en beklämmande tillvaro i textmassans mitt. Det är som att Gröning för om- eller eftervärlden signalerar, "jag kan tänka, jag är en fri ande" men mer blir det inte. Heder åt henne för att hon vågar andas kritik av islam men i övrigt får det mig att skaka på huvudet åt den socialdemokrati hon tillhör. I samma artikel nämner hon Sahlins sorg efter Utöya och dennas associationer till morden på Anna Lind och Palme. Strategiskt är Utöya del i samma fenomen: socialdemokratin är på reträtt. Det är riskabelt att behöva göra denna koppling, att våldsdåden lämnar sossarna försvagade, men det är vad indicierna säger mig. Sossarna har en ärevördig historia som det äldsta politiska partiet här i landet men det lider tydligen mot sitt slut nu som jag skrev här.

- - -

Den amerikanske analytikern William Gawthorpe har en extrem syn på islam. Man ska inte gå efter Al-Qaida säger han, man ska sikta på islam i sig. Nog bär islam på ett tungt politiskt bagage. "Det finns moderata muslimer men inget moderat islam" sa till exempel Hans Jansen i Geert Wildersrättegången. Men att utmåla hela islam som fiende skapar ett onödigt mörkt politiskt klimat.

Men med islam är det svårt att diskutera. Säger man sig som jag vara emot sharia i Sverige, anser man att vissa drag i Eurabiadiskussionen håller streck, då är man genast ute i kylan.

Vi går mot polariserade tider men jag är inte beredd att kalla islam som helhet min fiende. Halalhippiens hegemoni måste bekämpas, vi måste våga säga nej till islams politiska agenda, men man behöver ju inte kasta ut barnet med badvattnet. Jag har inget emot islam som konfession och som väg till existensiell fromhet.

Relaterat
Eurabia
Sharia
dn ab

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Heder åt Ahlmark

چهارشنبه 30 شهریور 1390 11:18 ق.ظ


1994 gav Per Ahlmark ut boken "Vänstern och tyranniet". Efter den blev det omöjligt att kalla sig kommunist säger PM Nilsson. Ahlmark visade här en gång för alla hur radikalvänstern stött Pol Pot, Mao och Stalin och kommit undan med det. Men nu luftades allt, byken tvättades offentligt. De utpekade protesterade såklart, hela det svenska kulturlivet avfärdade Ahlmark, men boken blev ett trendbrott. Varumärket "kommunist" fick sig en törn det inte hämtat sig från. Idag återstår bara kulturmarxism och negativism.

Så jag lyfter på hatten för Ahlmark som idag kommer ut med sina memoarer ("Gör inga dumheter medan jag är död"). Man kan där möta allt det negativa som Ahlmark må representera (humorlöshet, påstridighet, uppskruvat tonläge) men jag tänker inte gå den vägen här. Ahlmark var en fighter, en underdog i den välbehövliga, länge emotsedda striden där vänstern skulle synas i sömmarna. Och långt om länge visar det sig att det extrema vänsterfolket inte har något att sätta emot. Så, mina vänner, vinns virtuella strider: dels med texter och debattböcker, men också med TIDEN som bundsförvant. Tiden sållar bort slaggen och visar vad som var rätt och klokt och vad som var puckat och skevt.

- - -

Den svenska elitens förhållande till nazism och kommunism är komplicerat. Man kunde till exempel ha väntat sig att de som stått på radikalhögerns sida under andra världskriget skulle få lida för det. Men nej, folk som Sten Carlsson och Alf Åberg accepterades tyst av eliten. En sådan som Per Engdahl fick det förvisso svårt men han höll högre profil. Gjorde man en stilmässig avbön var man välkommen i salongerna igen.

Så var det strax efter kriget. Men även när 68's radikalvänster seglade upp lät man nazisterna vara. Proggarna tänkte väl att granskar vi dem granskar de oss: radikala ytterligheter som berör varandra. Om detta skrev Bosse Schön i "Där järnkorsen växer".

Sedan kom 1990-talet. Då började vi i Sverige plötsligt granska både bruna och röda. Helene Lööw och Thomas Hübinette skördade lagrar med sina exposéer över radikalhöger då och nu. Och parallellt kom en uppgörelse med vänstern med Per Ahlmarks "Vänstern och tyranniet" som portalverk. Alla hatade denna bok då, när det begav sig. Men nu ser vi ju att det är en klassiker. Man kan inte förtiga sådant här.

Har man hyllat Hitler får man stå för det. Har man hyllat Pol Pot, Stalin och Mao ska man också stå för det. Sentimentet var tills nyligen att högern är instrinsikalt ond, vänstern intrinsikalt god. Detta försvar gjordes inför Ahlmarks påståenden 1994 men nu går det inte längre. Sentimentet har ändrats på denna punkt. Samhällsklimatet är förändrat. Så jag säger, utan ironi: tack för att du bidrog till det Per Ahlmark.

Då frågar man sig: hur ska vi göra för att ändra dagens samhällsklimat, dagens sentiment? Det där invandringskritik stämplas som rasism, islamkritik som islamofobi? Svaret är bara att vi ska ändra det, med denna blogg och annat. Perspektivet man får från Ahlmarks verksamhet är att det hela kan komma att ta tid. Men det kvittar ty rim och reson måste få råda. 1970-talet kallades "det galna årtiondet" men vad är då 2010-talet med sin mobbing av SD:are som utför legal parlamentarisk verksamhet, med folk som förlorar jobbet för att de kritiserar invandring, med utfrysning av alla röster som går bortom sjuklöverns agenda...?

- - -

Ahlmark har även varit poet. Tre verk gavs ut på 1980-talet. 1983 kom han till exempel med samlingen "Visum" där han diktade om Olof Palme. Han gjorde det under kod ("Eminensen - tal till en politiker år 2000") men den som kände till den palmeska retoriken fattade direkt vem som var måltavlan:
Nån släpper liknelser som luft
Låt flytta fram en position och vägra
riva några broar men sparka
andras attentat till avfallskvarnen. Skylta
de sår vi fick i bakhåll och ta
strid för land och svaga. Din stolthet
och rutin: att slunga Davids sten
Bord duka dig (med Svenssons frestelse)
och ständigt ärva ett konkursbo...
Ben i myllan, ögonen i skyn
Evigt mode: slängkappan i vardagsgrått
Och gudar som arkivet stoppat upp
får bräka bifall i ditt
tolkningsföreträde

Det här är bra ännu 30 år efteråt, även sedan de strider det gällde lagt sig. Man märker den ahlmarkska glöden, för att inte säga hatet. Kärlek och hat är tillvarons drivkrafter och hatet mot Palme har här förädlats till sång.

Relaterat
Den svenska vänsterns historia
Jag är nationalist
Helena Palena om Ahlmark
svd dn
Detalj ur målning av Jan Brueghel den äldre.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Svenssons e-böcker är gratis

چهارشنبه 30 شهریور 1390 02:01 ق.ظ


Dagens SvD skriver om e-bokens frammarsch. Visst är det lite trögt i portgången. I Sverige finns bara 220 000 ipads sägs det. Utöver det finns förvisso läsning i mobiler och blackberries men fenomenet förblir marginellt - än så länge.

Jag är författare. Jag erbjuder mina verk digitalt. Detta är till exempel ett blogginlägg som länkar till en roman jag skrivit. Den kan laddas ner både som PDF samt riktig e-bok, det sista en sådan där man kan ändra radbrytningen på i sin läsplatta.

Funkar det då? Läser folk dessa mina e-böcker? Laddas de ner och läses på avsett sätt? Jodå. Häromdagen fick jag denna kommentar från en läsare: "Jag kan bekräfta att Agajan-boken fungerar finemang med min EPUB-läsare. Jag använder EPubReader som är ett insticksprogram till Firefox. PDF-filen fungerade också bra i både Adobe Reader och Foxit Reader."

Sådant värmer. Och det läsaren sa om PDF-varianten är intressant för jag har diverse andra verk tillgängliga som PDF:er enbart. Och dessa funkar även i läsplatta som synes. Så här är tre verk till av min hand, tillgängliga gratis som PDF:er:

. Tempel och trädgårdar (diktsamling 2011): direktlänk till filen

. Skallet från den kapitolinska varginnan (essäer 2009): direktlänk till filen --- utdrag

. Drakens spegelbild (essäer 2009): PDF

- - -

Jag erbjuder texterna gratis. Varför? Tja, man måste diversifiera sig. Jag ger ut pappersböcker också. De säljer jag. Men för att skapa goodwill för varumärket har jag denna elektroniska gratisverksamhet också.

Sedan är det ju så att folk börjar vänja sig vid att på webben ska allt vara gratis. "Svenssons e-böcker är gratis" står det i rubriken och med det menar jag, förutom de fria länkar jag ger, att normalläsaren ("Svensson") tenderar att vilja ha sina e-böcker gratis. Det finns redan nu mängder av fria verk digitalt (klassiker och gamla böcker men även nyskrivet av rang) så detta kan möjligen bli standard inom kort. På musikens område är det till exempel svårt för bolagen att ta betalt för ljudfiler. CD:ar säljs ännu men guldåren i skivbranschen är förbi. Några fysiska, top-of-the-line skivaffärer finns inte längre. Snart kan bokhandlarna gå samma väg.

Men om dels e-böcker blir standard och gratiskulturen breder ut sig, vad ska författare leva på då? Drömmar så klart, det de alltid levat på om de haft något att komma med. Så join the revolution och prova en e-bok - gratis - default mode. Även om du saknar ipad och liknande kan du installera ett program som Calibre på din PC och sedan tanka hem e-boksfiler till denna. Då ser du hur tekniken fungerar, hur den sanna e-boken med variabla rader, klickbar kapitelpanel och allt ter sig.

Relaterat
Info om "Stridsmiljö 2500"
svd svd svd svd ab
Collage signerat LS


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Hitler och Jünger

سه شنبه 29 شهریور 1390 10:49 ق.ظ


I dagens streckare spekulerar Barbro Eberan över Hitler. Det är bilden av Hitler det gäller, innebörden av hans framtoning: människa eller demon. Lite OT får detta mig att tänka på vad en annan tysk hade för relation till Hitler. Det gäller Ernst Jünger som jag bloggat en del om sedan 2007. Länkar följer.

Den tyske författaren Ernst Jünger bodde 1926 i Leipzig i Sachsen. Detta år skulle han ha träffat en viss Adolf Hitler i Leisnig, en annan saxisk stad. Den uppåtsträvande, högerradikale politikern anmälde dock återbud i sista stund till detta möte med författaren till "I stålstormen".

Varför blev mötet aldrig av? Min gissning är att Hitler nog beundrade Jünger, det är omvittnat, men att Hitler också kan ha befarat att han komme att hamna i underläge mot denne krigshjälte om de möttes på tu man hand. Varje parti kan behöva idérika anhängare men viktigare för nazisterna då var väl att ha rika och mäktiga bundsförvanter.

Nå, vad vet man. Slumpens skördar.

Hitler och Jünger kom aldrig att mötas IRL. Detta för oss emellertid in på en jämförelse mellan de tu, Jünger och Hitler. Jünger är för sin del aktuell på svenska med romanen "På Marmorklipporna" (Bakhåll). Tämligen nyutgivna är även hans "I stålstormen" och "Sturm" samt Carl-Göran Heidegrens bok om bröderna Jünger.

Här blir det alltså en titt på Jüngers förhållande till nazismen, förkroppsligat i Adolf Hitlers person. Låt oss därför börja med att se på Hitler, mannen som skapade den nazistiska rörelsen. Konkret uttryckt, vad har egentligen Jünger och Hitler gemensamt?

I punktform blir det följande:
. födda ungefär samtidigt (Jünger 1895, Hitler 1889)

. båda positivt präglade av frontupplevelsen, båda ”gillar armén”

. båda tyska nationalister; 1914 års idéer med fosterland, lojalitet och hembygd väger tyngre än 1789 års idéer med frihet, jämlikhet och internationalism

Sedan måste man gå in på skillnaderna. Båda må vara nationellt sinnade under den avgörande tiden, under mellankrigstiden, men Jünger är (som Elliot Y. Neaman antyder) inte så präglad av det nordiska arvet med Wagner och Eddan, Norden och det germanska i centrum. Jünger är en artistokratisk vurmare med faibless för gammal adel och nedärvd tradition, han har föga till övers för det ”folkliga”, för det plebejiska ölhallskamaraderiet. Att Jünger därför kom att ogilla nazismen från en elitär ståndpunkt kan vara besk medicin för vissa; om något är väl nivellering, demokratisering och jämlikhet till varje pris ledorden för vår svenska efterkrigstid. Men Jünger såg nazismen främst som en produkt av liberal demokrati, han såg Hitler som en den allmänna rösträttens Napoleon; Hitler skulle ha undvikits om Tyskland varit mer aristokratiskt tycks han mena.

Jünger var alltså emot demokratin och den allmänna rösträtten: demagogin, nivelleringen och likriktningen var för höga pris att betala för ”ett styre med, av och för folket” tycks han ha menat. ”Jag hatar demokratin som pesten” stod det i tidiga utgåvor av ”Dunge 125” till exempel. Han mjuknade med åren, men mitt intryck är att han föredrog kejsarstaten framför allt det som kom senare: såväl Weimar och nazismen som Tyskland efter 1945.

- - -

Nu kommer vi till judefrågan, central i dessa sammanhang när vi granskar Jüngers relation till nazismen. Jünger skrev till exempel en viss artikel i Schwarzschilds Tagebuch, september 1929, och därmed försvann allt hopp hos Goebbels att vinna honom för nazismen säger Nevin. I artikeln raljerade Jünger över att en nationalist skulle behöva äta tre judar till frukost, och konkluderade: ”För oss är antisemitismen ingen viktig fråga.”

Jünger var inte antisemit; han ansåg snarare att juden borde bli mer judisk än tillförne, sluta upp med att assimilera sig (uttryckt bland annat i en artikel i Die Kommenden, september 1930). Genom att odla sin särart skulle judarna bli en romantisk, arkaisk, anti-borgerlig kraft tycks han ha ansett; inte i sig en salongsfähig åsikt ur modern synvinkel, men att Jünger här definitivt kapat banden med allt vad antimsemitsm heter torde vara tydligt.

I frågan Jünger versus nazism, med allt vad det innebär, ger oss Thomas Nevin följande sammanfattning som jag helhjärtat skriver under på:
De som förbannar honom (= Jünger) som en fascismens Johannes Döparen, beredande vägen för Hitler, borde se åt annat håll för denna roll. Vid de kritiska korsningarna förkastade Jünger Hitler, förlöjligade nazisterna, och försvarade dem som utsattes för deras våldsamma rasism, judarna.

Det ser jag som en bra sammanfattning: Jünger var inte nazist, han var aldrig rasist. Men han var förvisso högerradikal.

Nu blir det intressant. Neaman säger för sin del om om Jünger, att som högerextrem var denne fri från völkisch, nordiska och rasistsiska klichéer. Hans fascistestetik hade latineuropeiska rötter, och detta gjorde det relativt lätt för honom att motstå nazismens lockelser, om vi ska se det hela från stilmässiga grunder. En mix av stilmässiga och politiska faktorer fick Jünger att ta avstånd från nazismen; se till exempel vad Jünger sa i en intervju i Le Monde 1973, här citerad efter Neaman:
Jag hade goda skäl att bli nazist. Från första början var jag emot förnedringen av Tyskland genom Versaillesfreden (Hitler skapades av Versailles). Men jag gillade helt enkelt inte de här människorna. De långa knivarnas natt, kristallnatten, gjorde det klart för mig. Och förresten missbrukade Hitler, likt Vilhelm II före honom, det stora instrument som var vår armé. Hur kunde den tyska armén, ledd av inkompetenta och dåraktiga ledare, utmana hela världen?

Nazismen saknade stil helt enkelt, var för folklig. Nazismen saknade de andliga, estetiska och litterära inslag som elitisten Jünger lockades av. Rasismen var honom motbjudande på stilmässiga grunder, ett paradexempel på en etik grundad i estetiska värderingar.

- - -

Nevin säger om Jünger dessa år: han trodde inte på dolkstötsmyten, detta att armén skulle ha förråtts av liberaler och demokrater i Berlin medan man var obesegrade i fält. Under slutstriden 1918 såg han ju att de allierade var starkare, de hade mer eldkraft och mer offensivanda än tyskarna. De sistnämnda var försvagade av undernäring, hade färre reserver och hade ingen segervilja kvar sedan Ludendorffs våroffensiv misslyckats.

Annars var Jüngers egen agenda dessa år, militarism och nationalism, även på sina premisser orimlig; det var (enligt en forskare som Nevin citerar) en ”Peter Pan-nationalism” där man drömmer om evig kamp, evigt krig, evig revolution, och inte ett jota på vad som ska ske efter revolutionen. Att man då måste bygga landet och sluta vara rebell tycks inte ha föresvävat Jünger. Det är som om Al-Qaida skulle drömma om att vara bombkastare för evigt; planen måste dock vara att skapa ett imperium, ett nytt kalifat av det hela – allt annat lika.

Jünger i sina stridsskrifter målade upp den mytiske Borgaren som blir till den Andre, den store fienden, mot vilken står Krigaren som ska ordna allt till det bästa med sin offervilja och kamratskap, sin känsla för anda och disciplin. Hos denne blir allt autentiskt och sant, genom denne återupprättas allt efter civilisationens syndafall. Så jag tänker: visst kan man inspireras av kriget som uppammare till offervillighet, även pacifister har ju velat finna en "moral equivalent of war", men 20-talets Jünger saknar distans. Han läser in för mycket i krigarrollen, inser inte att den är en färg på paletten jämte alla andra roller som bagaren, kocken, läraren, prästen, läkaren osv.

- - -

Neaman, Elliot Y: "A Dubious Past"
Nevin, Thomas, "Ernst Jünger And Germany"

Relaterat
Ernst Jüngers nya testamente
Jünger och Ballard
svd svd ab

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Sagotid

سه شنبه 29 شهریور 1390 08:49 ق.ظ


SvD skriver om ett stenåldersfynd man gjort i Motala. Flera kranier har hittats, två av dem monterade på pålar. De torde ha haft viss kultisk funktion, kanske har de varit troféer. En fiendehövdings skalle buren som triumftecken...?

Det är gamla fynd, omkring 8000 år gamla. Det är min själ gammel-gammalt...! Rena sagotidsfynden. Rena pre-historien: inga skrivna källor finns från denna tid. Det lämnar i teorin fältet fritt åt sagoförfattare som Eva Ibbotson, som i dagarna kommit med en ny roman på svenska. Tidigare har hon gjort sig känd för skrönor som "Den stora spökräddningen" och "Häxtävlingen". Den bok som idag är aktuell heter "Jätten på Jämreborg".

Ibbotson skrev sagor och stenåldern är sagotid. Så man kan säga: en naivistisk berättarsjäl som Ibbotson har kvar lite grann av stenåldersmentalitet, denna sedd som intuitiv, drömtung och nära till symbolen.

Svensk stenålder: vad har vi för skönlitterärt om den? Jo, en viss Björn Kurtén har skrivit stenåldersromaner ("Den svarta tigern", 1978, "Mammutens rådare", 1984), som sådan en förelöpare till Jean M. Auel. Det får en också att tänka på Verner von Heidenstam, som i första avsnittet i "Svenskarna och deras hövdingar" (1908) fablade om stenålderns möte med en ny tid. Sjoket om Ura-Kaipa ger oss en bild av stenålderns sumprunkande, stenhuggande jägar-samlarfolk som lever parallellt med bronsskimrande, boskapshållande jordbrukare. Men varje sak omhuldas för sig, något gott finns i båda; en harmonisk samverkan mellan tidsåldrarna, där goda traditioner bevaras, är idealet. Heidenstam har till exempel sin empati även för Ura-Kaipa och dennes kultur trots att man ser att hans hjärta klappar för de mer hjältemodiga indoeuropéerna. En av dem är ynglingen Karilas som villat bort sig och hamnat hos Ura-Kaipas skogsfolk. Men nu har Karilas brutit sig fri och han ser sin första hembygd:
Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen var runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna var av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna var inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna bar höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.

Stenåldern åsido: Heidenstam har en heroisk syn på historien, stora dåd värderas. Gott så. Det behöver vi idag när allt högt och ädelt ska kritiseras, relativiseras, släpas i smutsen om inte helt ignoreras. Men han var också en epiker som förstod att ge scenerna djup; alltför många upphöjda, allvarliga typer gör bilden stel, något mer måste till – som punkare och bönder, dårar och tiggare. Den där udda figuren, X-faktorn och jokern i leken behövs också. Han dyker mycket riktigt upp i olika skepnader i denna bok, som råttfångaren i Karl Knutsson-novellen och samen i ”Arnljot Gelline”, en rollfigur man även tycker sig finna i romanen ”Folke Filbyter” i form av Gisle Härjason, en lappad skogspunkare av evig varaktighet, en dåre förädlad till arketyp av diktarens penna.

”Karl Knutsson och råttfångaren” är för övrigt exemplarisk, den integrerar väl högt med lågt. Heidenstam koncentrerar Knutssons livsbana med alla dess upp och nergångar (kung tre gånger) med möten med råttfångaren under sitt skynke i Stockholms stadsport. Det är som kung Lear mellan dåren och tiggaren. ”Svenskarna och deras hövdingar” visar åtskilliga prov på sådan dramatisk koncentration. Ett annat är ”Adils och hans guldsmeder”. Det är fulländad novellkonst och populärhistoria i ett, utan att pekpinnarna syns. Men pekpinnar fanns det nog, de statliga beställarna (se ovan) hade ett och annat att säga till om. Heidenstam klarade denna balansgång väl. Bäst gick det i de äldre medeltida delarna, där fanns större spelrum att dikta än i de mer kartlagda delarna av historien.

Härmed tre citat som visar briljansen i denna bok, tre slumpvisa nerslag i dess rika och överrika landskap:
När havet glittrade fram mellan Roslagsskären, öppnade Faste armarna mot den soliga havsbrisen och ropade: »Härifrån styrde hövdingen Rurik med sina rospiggar och andra svearoddare och grundade sitt stora Roslagsvälde i öster. Skulle vi vara sämre? Nu är jorden vår.»
(”Grek-konungens gårdvar”)
- - -
Som han [Karl X] nu satt där och ordade om nytt och gammalt, insteg en smärt och kraftig man. Han hette Erik Dahlberg, och det långlagda ansiktet var djupt tankfullt. Med sina rena seder, sin kunnighet och sitt belevade sätt var han urbilden för en äkta nordman. Det var alltid frisk och sval luft omkring honom som kring en tall på ett högt berg.
(”Östersjöns nyckel”)
- - -
Det var redan nära på full dager. Yrvaken rev sig skepparen i håret och gnuggade ögonen. Hell dig, vackra skärgård, så din morgonbris kan friska på! Det är just en kultje, som kan få en gammal skuta att kila. Bara att hissa seglet, så lappat och uselt det är. Och så lägga ut. Lätt i håg, lätt på våg. Och så tobaksdrossen under läppen. Sol och vind, brun om kind. Se, det är en sann skeppares liv.
(”Snillenas konung”)

Vill man ha en lärd, lysande, diktad-men-ändå-sann exposé av Äventyret Sverige ska man läsa denna bok. Det är stenålder, vikingatid, högmedeltid, nyare tid och stormaktstid fram till 1800-talets fredsepok, allt avslutat med en återkomst till Ura-Kaipas gravdös av några samtida ungdomar:
Det var en skara ungdom, som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.

»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.

»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»

Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.

Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. - - - Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!

Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led.

Det är ord och inga visor det. Vi skapar själva vår historia genom att intressera oss för den, läsa om den, söka dess spår i skog och mark. I dessa förnekelsens dagar kan man därför själv bidra med något positivt blott genom att tänka, drömma och relatera till Sveriges historia, dess gestalter och lämningar. Inget hindrar oss, vi är fria män, fria att skapa vår framtid på basis av det förflutna.

Relaterat
Karolinerna
Folksagor
svd svd ab dn
Illustration av E. Berggren: nutida ungdomar kommer till Ura-Kaipas gravdös.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Att tröttna på USA

دوشنبه 28 شهریور 1390 08:49 ق.ظ


Obama lanserar idag ett krispaket för konkursboet USA. Även moraliskt är det bankrutt: Guantanamo, Libyenkrigets schackranden, CIA-spioneri i Sverige, bombandet av civilbefolkning i öst och väst, manipulationerna inför Irakkriget: listan på USA:s bravader kan göras lång. Landet framstår som alltmer desperat, som alltmer skrupellöst i sin jakt på profit och hegemoni.

Vill någon införa en guldmyntfotsbaserad valuta (q v försöken med DINAREN) för några år sedan kan man vänta påhälsning av amerikanska bomber: Libyen 2011, Irak 2003, hoten mot Iran 2006. Är man MISSTÄNKT för stämplingar mot USA kan man haffas och hållas i fängelse på obestämd tid (q v Guantanamo). Har ens land underskott på DEMOKRATI kan man vara säker på att USA kommer dit och fixar det (q v Vietnam, Irak, Japan).

Det moderna USA gör allt det kan för att skapa badwill. Man framstår som en parodi på kapitalism: krig startas för att hålla rustningsindistrin igång, olja och dollar styr, krigen visas som underhållning på TV.

Där har vi dagens USA i ett nötskal. Så man förstår nästan den gode Sam J. Lundwall: han vill inte ha något med USA att göra längre. Denne översättare, redaktör och kulturgigant har klippt alla band till USA, inklusive kulturella. (Jag har läst Lundwalls deklaration på nätet en gång men nu hittar jag inte källan. Men här finns lite om hur Lundwall la av hösten 2009.)

Lundwall klipper alla band med USA: är inte det att slänga ut barnet med badvattnet? Inte direkt. Jag är själv USA-skeptiker: jag är kritisk till dess politik och är ointresserad av dess moderna kultur. De amerikanska författare jag trots allt gillar är alla döda: Lovecraft, Herbert, Heinlein. Nå kanske Niven lever. Men ni gettar driften.

- - -

Jag ogillar den amerikanska rofferi- och krigsmaskinen. En modern Leviatan, Det Stora Babylon i aktion. Dock gillar jag ännu amerikanska författare. Jag kan uppskatta lejonklon hos en Heinlein, ordkonsten hos en Lovecraft och arkeofuturismen hos en Herbert. Det ena utesluter inte det andra.

Men Lundwall verkar säga nej till USA både politiskt och kulturellt. Nå, jag vet inte detaljerna. Men jag kan förstå om man får nog av USA, det är något fler borde få! Fler borde sätta ner foten och inse att USA inte vill oss väl. Det är en aggressiv stormakt som slår vilt omkring sig, särskilt nu i slutfasen. Då ökar desperationen, då faller masken. Man krigar för att hålla uppe dollarkursen. "Kärnvapenmyntfot" har man sedan länge, bland annat den hindrade att landet kollapsade 1971 vilket det i praktiken gjorde. Då upphörde ju dollarn att vara guldbackad. Men man fortsatte som inget hade hänt, fortsatte med dealen om "petrodollar" (all dollar ska handlas i olja).

Vare därmed hur som helst: USA är helt puckat, dess imperialism och rofferi står tydligt för alla som har ögon att se med. Det är väl så att USA:s andliga kultur än må leva men strikt politiskt kan man idag sjunga som The Clash 1977: "I'm so Bored With the USA".

Relaterat
Obama och omvalet
USA:s kulturella särart
svd svd svd dn dn dn exp ab

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Vad ska Breivik säga?

دوشنبه 28 شهریور 1390 03:09 ق.ظ


Anders Behring Breivik omhäktas idag. Förhandlingen hålls inför slutna dörrar. Men Breivik har rätt att uttala sig inför rätten som sådan. Vad kommer han att säga då?

Det får vi kanske veta under dagen. Han sägs ha förberett ett skriftligt tal. Men medger lyckta dörrar-klausulen att det hela rapporteras efteråt? [Edit 16:58: enligt Expressen höll Breivik delar av sitt tal men det stannar inom rättssalen. Locket på.]

Hur som; här kan ni uppdatera er med mina inlägg om Breivik. Jag har följt och kommenterat fallet från början. 30 juli skrev jag till exempel att Breivik var galen men att det var metod i galenskapen.

31 juli skrev jag om Breiviks frimureri.

1 augusti lanserade jag Breiviktestet: hur lik gärningsmannen är jag?

2 augusti gjordes en jämförelse mellan Breiviks manifest samt UNA-bombarens och Ulrike Meinhofs texter.

Jag har skrivit mer om denne norrman; se här för inlägg om hans litterära intressen (Homeros, Edward Luttwak, Clausewitz). För övrigt skriver massmedia rätt mycket om Breivik de också. En märklig man, en sjuk man. Hans dåd var en sjuk reaktion på ett sjukt samhälle kan man säga.

Hans dåd var sjukt. Men även det västerländska samhället av idag är sjukt: materialistiskt, självhatande, beslutet att till varje pris importera en Ersatzbefolkning för att ersätta den redan bofasta.

Breivik förtjänar sitt straff. Döm honom, låt lagen tala. Det betyder dock inte att det samhälle han ansåg sig bekämpa är någon vacker syn.

- - -

Dagens omhäktning hålls som sagt inför lyckta dörrar. Det är formellt korrekt, det ska vara tajt. Man ska inte ta några risker med att Breivik meddelar sig till omvärlden med någon kod eller liknande. Man tror ju att han har medhjälpare där ute.

Men har han det då? Som sagt bör man ta till vara varje säkerhetsåtgärd, men vad gäller frågan i sig, om Breivik hade någon medhjälpare, så tror jag inte det. Han var nog ensam. Att han uppger i förhör att han har hjälp av andra terrorceller ska tas med en nypa salt. Det är, gissar jag, mytomanens spel med rättsväsendet. Han luras och vilseleder. Varför? För att han kan göra det.

Jag ska inte ta gift på detta. Han kanske hade medhjälpare. Kanske det vitryska spåret kan ge något (se wikipedias biografi över Breivik). Men det intryck jag får av Breiviks modus operandi var att han var den typiske ensamvargen, den ensamme galningen. Han är även rätt unik med sina foton, sin video och sitt manifest med sina livsstilsråd, taktiska analyser, politik och sociologi om vartannat. Tror ni det finns fler européer som sysslar med sådant nu, fler "breivikare" som skriver 1000-sidiga manifest och planerar massmord? Högerterrorism finns men den har tills nu inte rört sig på den här nivån. Det är mest brevbomber och dylikt i Sydeuropa.

Breivik är nog rätt unik, allt annat lika. Enstaka vapengalningar på högerkanten finns nog men att planera dåd med massmedial profil som Breivik, det får vi nog vänta på.

dn dn dn dn svd ab ab exp exp

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Se upp SD, Läckberg is coming to getcha...!

یکشنبه 27 شهریور 1390 10:53 ق.ظ


Det ser lite hotfullt ut för småpartierna i senaste Sifomätningen. SD ligger dock väl ovanför 4-procentsspärren med 5,5 och det är allt som intresserar mig nu. SD gör som sagt stor marginalnytta i svensk politik. De driver frågor som ingen annan gör.

Men vad ser jag? Vid horisonten tornar ett nytt hot upp sig. Det är deckardrottningen Camilla Läckberg. I sin senaste roman "Änglamakerskan" avlossar hon enligt AB idag "... en fet bredsida riktad mot Sverigedemokraterna, som i boken går under namnet ”Sveriges vänner”. En relativt stor del av boken handlar om det nya riksdagspartiet, dess rasism och rötter i svensk högerextremism."

Wow. Det låter ju allvarligt. Har ni hört det, Åkesson och ni andra? En svensk kulturperson är kritisk emot er. Det måste verkligen vara något nytt. Så hur ska det nu gå för SD? Ska latteliberalerna röra än mer upprört i sina kaffekoppar när de läser denna bok, ska det skallra i tavelramarna i deras vitväggade bostadsrätter när de får veta vad Läckberg har för dräpande att säga om dagens politik?

Ja, jag säger då det. 2011 har varit ett spännande år. Jasminrevolution, Breivik, Londonkravaller, Libyenkrig. Och så nu Läckberg som tar brösttoner mot SD, men bara i kodform som "Sveriges vänner". Modigt.

Relaterat
SD och marginalnyttan
Libyenkriget
svd exp dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Flygstödet

یکشنبه 27 شهریور 1390 09:55 ق.ظ


Flyg är på tapeten. Både igår och idag rapporteras om plan som störtat under flyguppvisningar. Senast var det en T-28 Trojan som gick under i ett hav av eld på en flygshow i West Virginia, USA. Här ska det dock inte handla om skolplan av typen Trojan, det ska handla om taktiskt flygstöd i en aktuell konflikt.

Vi vet alla att Nato i Libyen understödjer de så kallade rebellerna. Natoflyg upprätthåller en "flygförbudszon". Under täckmantel av denna ger man rebellerna flygstöd.

Rent operativt är detta standardförfarande. Infanteri på marken kan inte bara förlita sig på egna vapen. Speciellt inte nu när rebellerna bara har svaga styrkor beväpnade med kulsprutor, granatgevär och enstaka tanks. Man måste ha understöd för att kunna lösa sina uppgifter, i detta fall slå de Kdahaffitrogna styrkorna. Varifrån får man då detta understöd? Tyngre artilleri tycks man sakna. Alltså får man, liksom ur intet, understöd av världens mest avancerade flygstyrkor: Natos med understöd av Sveriges JAS-division.

Nato flyger stridsuppdrag som stöd åt rebellerna. Det är stagdevidrigt givet att man bara ska hindra Khadaffi från att flyga. Flygförbudszon, remember. Så där sätter man in sina FA-18, Tornados och annat. Och JAS-plan.

Taktiskt flygstöd har gamla anor. Redan under andra världskriget stöddes tyska arméer av Stukas i nära samverkan. England satte med tiden in speciella varianter av Hurricane för detta, sedan Typhoon och Tempest. USA hade planet Thunderbolt samt ibland Mustanger. Allt detta var jaktbombare. Ibland hade man dock strategiska maskiner som B-24:or vid Avranches för att bryta sig ur Normandie. USA fortsatte sedan med dylika högbombplan för taktiska uppgifter vid Khe Sanh i Vietnam samt i Gulfkrigets inledningsskede. Då var det B-52 Stratofortress-maskiner det gällde, åttamotoriga monstra som okonventionellt skulle slå ut specifika mål på marken för att röja väg för markstryrkorna. Annars var ju dessa plan avsedda för strategisk bombning, överordnad bombning avsedd att knäcka fiendens infrastruktur.

Parallellt med detta hade USA såklart dedicerat taktiskt flyg, som A-7 Corsair, A-10 Thunderbolt och idag FA-18 Hornet.

Relaterat
Omar Nelson Bradley
Gulfkriget
dn dn dn dn dn svd svd exp exp ab
En A-10 Thunderbolt ger eld med sin automatkanon, en Gatling med kapacitet för 60 skott i sekunden. Det är mycket: 60 skott I SEKUNDEN. Men det bekräftas av bilden; hur kan man annars på bråkdelen av en sekund fånga hur ett dussintal tomhylsor svävar i luften samtidigt...?


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Kinas väg

یکشنبه 27 شهریور 1390 02:39 ق.ظ


Många tror idag att Kina är på väg att ersätta USA som supermakt, att Kina kommer att bli ett transoceant imperium med hangarfartyg, kärnvapenmissiler och militärbaser. Det är helt fel.

Kina är av tradition ett imperium men det är inget transoceant imperium. Kanske var man på 1400-talet ute och seglade med några jätteskepp och nådde Afrika (se "Chinese Missions" i denna Wikipediaartikel), men detta ändrar inte den kinesiska mentaliteten som är formad av mandalan, cirkeln, och inte som hos västmänniskan av linjen, av blicken mot horisonten, Plus Ultra, "y mas, y mas, y mas".

Mer och mer, vidare hela tiden vidare. Dagens Kina gör vad det kan för att faustisera sig (utvecklandet av stealthplan, parader för hemkommande astronauter, hejdlöst byggande av skyskrapor) men det sitter bara på ytan. I själ och hjärta är kinesen en taoist, trygg om han får äga ett bibliotek och en trädgård.

Jag hårdar, jag medger det. Men min poäng är: i hela världen talar politiker idag om tillväxt, ekonomisk expansion, materialism i kubik. Kina är inget undantag. Andliga kvaliteter ägnas inte en tanke, det sopas in under "kultur" och så är det bra med det. Men för att världen ska leva och överleva behövs såklart en andlig renässans, en väckelse för traditionella världen. För Kina heter det taoism, buddhism och konfucianism.

Kina måste återgå till sina rötter, åter sätta sig mitt i mandalan och meditera. Att bygga skyskrapestäder (som mestadels får stå öde, se länk ovan), utveckla superjaktplan och "erövra rymden" är fel väg att gå. Man har köpt moderniseringen hook, line and sinker. Inför Peking-OS 2008 läste man till exempel om den kinesiske designern Ai Weiwei som visat sig ball genom att slå sönder en Mingvas. Ironiskt nog hade han som barn tvingats hjälpa sin fader att förstöra kulturföremål under kulturrevolutionen. Detta kan ju få en att spekulera över människan. Summan av kardemumman är dock att traditionalismen sitter trångt, där som här.

- - -

Jag tror inte på något kinesiskt världsherravälde. Historiskt sett må de ha rätt till Taiwan. Tibet är en annan femma. Min analys är i alla fall att Kina må styra sitt imperium, med eller utan taoism. Att vi som västerlänningar begär att de ska införa demokrati, med påföljande uppsplittring av partiet och imperiet, är väl magstarkt. Dock tror jag det kommer en utmaning mot Kinas hegemoner de följande åren. Det måste bli ett slut på materialism och "evig tillväxt" och ett nytt fokus på andlighet, harmoni, trygghet och hembygd, där som här.

Den revolten kommer inte att ske utan konvulsioner, trots dess andliga förtecken. Men såvitt jag kan se är den på väg, den sinnesslöa materialismen har nått vägs ände.

Relaterat
Kina och Ryssland bildar klubb
Spengler
dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


  • تعداد صفحات :5
  • 1  
  • 2  
  • 3  
  • 4  
  • 5  

آمار وبلاگ

  • کل بازدید :
  • بازدید امروز :
  • بازدید دیروز :
  • بازدید این ماه :
  • بازدید ماه قبل :
  • تعداد نویسندگان :
  • تعداد کل پست ها :
  • آخرین بازدید :
  • آخرین بروز رسانی :
شبکه اجتماعی فارسی کلوب | Buy Website Traffic | Buy Targeted Website Traffic