Sista fasen

دوشنبه 31 مرداد 1390 08:20 ق.ظ


"Khadaffis söner gripna", "rebellerna intar Gröna torget", "Tripoli har (kanske) fallit" säger dagens rubriker. Libyenkrigets sista fas tycks nära.

Libyenkriget verkar gå mot sitt avgörande. Fler nyheter lär följa under dagen. Men som privatanalytikter och självutnämnd mellanösternexpert är det några frågor jag ställer mig. Som:
. Libyen ligger i Nordafrika men tillhör Nordafrika Mellanöstern? Jag hävdar det.
. Eftersom nu Libyen ligger i Mellanöstern (se länk i föregående punkt), vad är att säga om Mellanösterns historia? Detta.
. För att ställa en aktuell fråga: kan Libyenkriget vara riggat? Kanske.
. Varje år företar muslimerna vallfärd till Mekka. Så vad kan man säga om årets Hajj?
. Varför är det så ofta krig i Mellanöstern? Här är några ledtrådar.

Plastrebeller segrar, ett krig för oljevaluta går mot sitt slut. Det verkar vara dags att korka upp champagnen och blåsa i trumpeter.

Relaterat
USA:s schackranden
Dollar och olja
svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn
J M W Turner, "The Fighting Témeraire Tugged to Her Last Berth to Be Broken Up", 1838


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Recension: Sarnaths undergång (Lovecraft 2011)

یکشنبه 30 مرداد 1390 12:04 ب.ظ


Härmed en titt på en nyutgiven Lovecraftbok.

Bakhåll har nyss gett ut en antologi med Lovecraftnoveller. Det är en snygg hårdpärm, se bild. Översättningen är ypperligt utförd av Charlotte Hjukström. Och Martin Andersson har skrivit ett efterord. Innehållet är "Sarnaths undergång", "Iranons dröm" och "Den lurande skräcken". Dessa är samtliga bra. Men bäst är den längsta storyn, "Sökandet efter det drömda Kadath".

Jag har alltid gillat denna "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis = ingen sedvanlig svärdsvingare. Konceptuellt är denna berättelse en av Lovecrafts bästa.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves. Han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sådan strategi.


Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:
Solen steg allt högre över det mjukt böljande landskapets ängder och lundar och förhöjde färgerna hos de tusen blommor som täckte både kullar och dalgångar. Ett välsignat dis vilar över hela denna trakt, som rymmer lite mer av solljus än andra bygder rymmer, och lite mer av fåglarnas och binas nynnande sommarmusik; människorna vandrar därför där som genom ett sagoland och känner större lycka och förundran än de efteråt kan minnas.



Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig vad som egentligen hänt, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!

Relaterat
En annan nyutkommen antologi
Pickmans modell

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


[Downloads] Starry Sky - For PSP wallpapers

یکشنبه 30 مرداد 1390 04:45 ق.ظ

Holas!! me ausente unos días pero para disculparme con ustedes he traido un nuevo pack de wallpapers de Starry Sky. Esta vez traigo los de la versión del juego en PSP. =) Enjoy~!

~In Spring~Portable


~In summer~Portable


~In Autumn~ Portable


~In Winter~

Credits: honeybee official site

Los pongo por si en algun momento los llegan a quitar o algo -.-*
Enjoy =3


منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


En ny väckelse

شنبه 29 مرداد 1390 12:04 ب.ظ


Bladet skriver om Libyenkriget, USA:s ekonomiska kris, börsfallen och skyfallen. Nyss skrev man om de engelska kravallerna, om Jasminrevolutionen och Breivik och allt vad han betydde. Allt är delar av ett megafenomen, nämligen VÅR TIDS KRIS. Och denna kommer i sinom tid att leda till EN NY VÄCKELSE.

Det kommer en ny väckelse, var så säker. Och då kommer det inte att handla om gitarrspelande gummor utanför Tempo, kafferep eller lutherska litanior. Då kommer det att handla om eld och blod, ljus och färger, världsbilder som krossas och omtolkas. Det kommer att röra vår civilisation i dess grundvalar. Det kommer att röra elementen, kommer att beröra essensen. Ingen kommer att undslippa, alla måste gå igenom ekluten, alla måste rannsaka sig själv och fråga sig: vad är verkligt? vad tror jag på?

Redan idag ser vi denna krock i världsbilder, i vad som är verkligt. Vissa ser massinvandring för sina ögon och anser att detta är det högsta goda. Andra ser denna import av en ersatzbefolkning som hotet nr 1. Vem har rätt? Det är en tolkningsfråga. Alla måste ställa sig denna fråga, alla måste ta ställning till huruvida massinvandring är ett väl eller ve. Själv anser jag ”ve” men det vet ni väl redan. Inte? Läs här och här då, där har ni Svenssons åsikt ifrågan.

Ett vet jag: materialism är inte längre möjlig. Den vägen är inte längre framkomlig. Nu ökar andligheten, vare sig som paganism, buddhism, kristendom eller shamanism, asatro, privatreligiositet eller vad. Allt detta blir delaspekter av den nya väckelse vi går mot.

Vår kultur går mot sitt slut. Den metropolitanska kulturen lägger sig att dö, den faustiska världen har gjort sitt. Det är dags att bereda plats för en ny värld, den antropolitanska. Som jag skrev i romanen med samma namn: ”På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis”.

Materialism, nihilism och hån ger vika för positivism, andlighet och dans. Och detta år, 2011, är en övergångsfas: Jasminrevolutionen och Japans tsuanami var de första fördslovåndorna, sedan har tecknen ökat efter hand: Libyenkriget, de engelska kravallerna, Breivik, allt hänger ihop och hänger ändå inte ihop. Årets Hajj blir intressant.

- - -

Födslovåndor, new age, Vattuman och nya tider: det kommer inte att gå smärtfritt. En viss Anna Southerington är insatt i detta. Allt det gamla upphör inte av sig själv för att ersättas av en ny ordning. Och varför? För människor är rädda, de räds förändring. Alla vill att allt ska bli som det är, med billig olja, varor i affären och punktlig utbetalning av lön och pensioner. ”Alla” skriver jag men jag skulle kanske skriva ”de flesta”, för vi är dock några här som vill ha förändring, som bejakar den storm som ska komma. Inte vill man ha krig, ransonering och dyrtid men lite får man offra för att se civilisationen gå under, en skitvärld som hyllar konsumism och lobotomi och förnekar andliga världen, tro, trygghet och tradition.

Så världen går mot en spännande fas. Kulturen ömsar skinn, en ny väckelse stundar: "a great awakening" som det hette i USA:s andliga 1800-tal. Vi rör oss idag bort från köphysteri, materiell trygghet och slentrianmässig underhållning, från köttets lustar och matfrosseri till andliga värden, sång och dans, immateriella rikedomar, till stillhetens glädje och ett liv i elementen, i vind och vatten och kraften från jorden.

Den faustiska kulturen dör, dör med sina glashus, sin transparens och rotlöshet, med sin besinningslösa jakt på råvaror och energi, byggande av kärnkraftverk i jordbävningszoner; se på Japan. Denna faustiska kultur ligger idag i sina dödsryckningar. Metropolis dör och ersätts av Antropolis med en stabilare grund, en grund byggd på tro och tradition, på andlighet och dans, på färger, former och skrifter som sjunger av gudomlig nerv. Vill du följa med på den resan, följ då denna blogg med dagliga uppdateringar av krisen och födslovåndorna och det som detta kommer att utmynna i, en ny värld byggd på spillrorna av den gamla.

Detta är inte en ny millenienoja. 1999 var inte på långa vägar så dramatiskt som 2011. Detta år, vårt innevarande år, är däremot ett sant preludium till Förändringar. 1999-2000 var bara ett räkneverk som slog om. Det mayanska 2012 är för sin del också "bara ett räkneverk som slår om", jorden går inte under i december nästa år. Men det är dramatiska tider på väg, det fattar nog alla. Om du däremot tror att det vi sett hittills i år är normalt, då torde du knappt kunna räknas till de levandes skara.

Relaterat
Så vind och skörda storm
Spengler
svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn
Salvador Dalí, "Crucifixion" (detalj)


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Breiviks favoritbok var Clausewitz "Om kriget"

جمعه 28 مرداد 1390 08:06 ق.ظ


På sidan 1408 i sitt manifest nämner Breivik diverse böcker som präglat honom. Dit hör Machiavellis "Fursten", Toynbees "A Study of History" samt Clausewitz' "Om kriget". Clausweitz analyserar där krigets psykologi samt vissa grunder för taktik och strategi. Breivik hade själv inte ens gjort lumpen, han ansåg inte den norska regimen värd att dö för, men i övrigt var Breivik rätt "soldatisk". Han tänkte i termer av krig. Han ansåg Natos bombning av Serbien 1999, när det ville förvisa muslimer, som en krigsförklaring. Vare därmed hur som helst; i detta inlägg ska jag ta en titt på Clausweitz' berömda bok.

1.

Man kan säga att på 1990-talet vände kulturklimatet en smula här i Sverige. Tyska författare som sedan 1945 förvarats i giftskåpet blev åter salongsfähiga. Nietzsche och Jünger fick en renässans, böcker om och av Heidegger och Hegel såg dagens ljus. Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång” och Carl Maria von Clausewitz’ ”Om kriget” gavs ut på finförlag.

Hur många här i landet som läst Clausewitz vet jag inte. Dock var det en kulturgärning att ge ut denna klassiker. Clausewitz står sig. Han är ingen bisarr teorituggare, o nej: han var delvis en pragmatiker, delvis en holist. - Clausewitz ogillades för sin del av Montgomery of Alamein. Denne förstod honom inte (q v ”Krigskonstens historia”, 1975). Monty var väl för common sense-präglad för det, han greppade inte Clausewitz' förhållandevis mer principiella approach. Dock kunde en sådan etablissemangsfigur som Colin Powell tala uppskattande om tysken i sina memoarer (”My American Journey”, 1995) så Clausewitz var inte helt ignorerad efter 1945. Tack vare att Lenin framhöll Clausewitz’ värde så torde även vissa vänstermänniskor ha läst honom under den tid man i övrigt skyfflade undan allt tyskeri.

”Om kriget” kom på svenska 1991 på Bonniers. Till boken följde ett separat appendix med en introducerande essä av en amerikan vars namn jag nu glömt. På basis av den kan man i vart fall poängtera att Clausewitz' närmande till krigskonsten var lite speciell. Den var inte logisk och deduktiv så som Jominis och Willisens arbeten tenderade att vara. Clausewitz försökte inte koka ner krigshistorien till ett allmängiltigt, abstrakt och syrefattigt system. Clausewitz ville istället gå en pragmatisk väg; han ville skapa en syn på krigandet som hjälpte chefen att fatta beslut.

Willisen och Jomini sägs ha inriktat sig på kvantitativa data, geografi, logistik och vapenverkan. Men detta sista ändras för sin del fort, gamla sanningar inom ballistik och skjutlära blir till exempel snabbt obsoleta. Clausewitz däremot fokuserar som antytt på LEDAREN för att lära denne tänka och bedöma striden, snarare än att formulera regler för hans handlande.

Den gamla skolan fokuserade på planmässighet och systematik. Clausewitz gick en annan väg. Han försökte greppa sådant som slumpmässighet, oberäknelighet, moral, vilja och friktion. Den gamla skolan kan då kallas NOMOTETISK: den ställer upp lagar, grek nomos. Bättre anpassat för krigföringens föränderliga natur är en IDIOGRAFISK attityd (av grek. idios, egen, separat, distinkt), en som ser till disciplinens särart. Likt en hermeneutiker lever sig Clausewitz in i krigföringen på dess egna premissser för att utvinna vissa tumregler ur den, allt i det pragmatiska syftet att handleda chefen på slagfältet. Uppenbarligen har han lyckats för Clausewitz läses än idag men Willisen och Jomini inte alls. Clausewitz pragmatism passar det militära kynnet som inte gillar principer och kannstöperi för deras egen skull. Hur man vinner ett fältslag är målet, hur man vinner taktiska segrar är vad en soldat vill. Clausewitz hjälper soldaten att göra detta.



2.

Clausewitz var antiteoretisk, dock inte anti-intellektuell. Tanken var viktig, idén, inte den brutala kraften. Som filosof var Clausewitz HOLIST. Han ville se helheten, leva sig in och tolka hela det fenomen som hette krig. Han ville se ”kriget i sig”, oblandat av inflytanden, och sedan se hur detta ”absoluta krig” modifierades när det hamnade i verkligheten. Fullt krig, absolut krig, totalt krig, det var krigets mest avancerade form: totalt krossande av fienden är målet. Clausewitz ansåg dock att dylikt krossande för för långt; bättre är i så fall att sikta på en varaktig fred. ”Total seger” bör inskränkas till den taktiska nivån. Men ibland är det fler faktorer än vad man personligen vill med kriget som spelar in; det kan bli en naturkraft, se nedan.

Clausewitz urskiljde nämligen olika perspektiv på kriget, väglett av olika symboler (detta med symboler kan i sig ses som ett paradexempel på intuitivt synsätt, jag gillar det). Kriget kunde då dels vara en NATURKRAFT (symbol: folket), en KREATIV VERKSAMHET (symbol: generalen), samt ett VERKTYG (symbol: politikern). Kriget som naturkraft hade Clausewitz själv sett under Napoleonkrigen då man krigade hårt och utan förskoning, kanske inte lika hårt som under 30-åriga kriget men det var inte långt ifrån. Samma totala, naturkraftsliknande karaktär hade kriget på 1900-talet i form av FVK och AVK. Det är bortom generalens och politikerns makt, även om kriget parallellt kan vara kreativa verksamheter och politiska verktyg, så där som Clausewitz urskiljde de olika perspektiven ovan.



3.

”Krig är enkelt”, sa Napoleon, ”allt beror på hur man genomför det.” Clausewitz noterade också det där med hur det var enkelt i teorin. I verkligheten finns dock FRIKTIONEN, vilket var ett begrepp han lanserade. Det innefattar detta att saker och ting går snett, tar längre tid än beräknat, Murphys lag osv. Vidare förstod han att krig är vad vi idag skulle kalla en KRISVERKSAMHET, en svårfångad entitet där det är onödigt, ja farligt att ställa upp principer för handlandet. Tyska armén insåg det och hade till exempel inför andra världskriget principen ”inget slår en taktisk seger”; då finns det inget rätt eller fel handlande per se. Om en viss bro måste sprängas trots brist på order från högre ort så spränger man den. Detta enligt Marco Smedberg (”Militär ledning”, 2001). Den ryska armé tyskarna mötte då hade inte samma fokus på taktisk seger, där var det mer formalism och styrt handlande. Vilket ledde till nederlagen 1941 som sånär knäckte landet.

Med Clausewitz så måste frontofficeren inse krigets väsen, röra sig med stridens flöde istället för att hämmas av regler. ALLA regler ska såklart inte ignoreras, bara de som klavbinder en att vinna en taktisk seger. Teori är onödigt, det inskränker handlandet. Man ska behärska hantverket och kunna analysera ett läge, men intuition måste också finnas. Man måste både ha Förnuftets svärd och intuitionens stav. Moltke den äldre kallade för sin del denna balans för ”väga och våga”. Förnuft och känsla måste gå hand i hand, även på slagfältet.

Fler discipliner är kriget torde förresten behöva rum för intuitionen. Men det kommer så sällan fram, allt är bara systematik och steg-för-steg-mallar. Det som låter sig sägas från en kateder, det rätlinjiga som utgår från ett antagande och utmynnar i en formel, det är vad som lärs ut, inte det att verkligheten kan vara kaotisk och brist på systematik ibland är av nöden. Minns dock att vi talar högre ledning här. Att leda ett skyttekompani består än idag till 90% av att följa reglementet. Men ska man bli mer än kompanichef (kontorschef, butikschef, kökschef) måste man ha en clausewitzk attityd till beslutsfattande – en fri och flytande, en som tar det oväntade med i beräkningen. En både pragmatisk och fri hand.



4.

Mannen som skrev essän i det där appendixet till svenska utgåvan av ”Om kriget”, han sammanfattade Clausewitz så här: preussarens analys av kriget var STRUKTURELL. Hans analys av människan i krig var för sin del PSYKOLOGISK. Till detta kom en analys av SLUMPENS ROLL i krig. Allt detta förenades till en gångbar handlingsteori, ett stöd för en fältherres handlande.

Clausewitz hann inte revidera sitt verk som planerat. Han dog i den koleraepidemi som svepte över Europa på 1830-talet. Hans änka beslöt dock att utge verket som det var. Det gjorde hon rätt i. Verket står sig som en oslipad diamant. För att sammanfatta Clausewitz kan sägas: han är pragmatiker, han frångår ett deduktivt, logiskt tänkande till förmån för en friare systematik, en helhetspräglad rundmålning där vissa stickord som friktion, initiativ, intuition och inlevelse vägleder fältherren. Vissa tumregler – vissa skulle säga ”lagar” – uppställdes. Som ”anfallets kulminationspunkt”, som var den punkt bortom vilken ökad insättning av kraft ger negativt utbyte. Det kan även kallas ”minskad marginalnytta” samt ”lagen om anfallets avtagande kraft”. Clausewitz noterade också att försvar är starkare än offensiv; en angripare måste som regel vara överlägsen med minst 2:1 för att segra.



5.

I Liddell Harts ”På andra sidan kullen” (1987) kan läsas om det arv Clausewitz fick i Tyskland. Här fokuserade man på Clausewitz’ diktum att krig måste vinnas genom slag, genom anfall, inte genom att manövrera. ”Låt oss slippa höra om fältherrar som vunnit segrar utan att skjuta ett enda skott” sa Clausewitz, syftande på Maréchal de Saxe, Eugen av Savojen eller någon annan perukhjälte. Utan anfall kan nämligen fienden inte besegras. Det besannades under Napoleontiden och under Preussens enhetskrig. Men detta ledde med tiden till en tysk övertro på brutal kraft och sluggerartad kamp. FVK:s materielslag sägs vara resultatet av detta. Man tenderade att angripa fienden där han var starkast, endast så ansågs seger kunna vinnas.

Rakryggat möta fienden i titanisk kamp, även om det leder till sådant som Verdun; det var den tyska stilen. Därför kom en reaktion under mellankrigstiden då man åter betonade manövrering och indirekt angrepp. Generellt lästes Clausewitz inte så mycket denna tid. Istället var det von Schlieffens idéer om det tomma slagfältet, utspridningen och den ökade komplexiteten som vägledde FVK- och AVK-generationerna. Nog fanns Clausewitz ande implicit även i detta men som vägledande gestalt var han vid denna tid lite diffus.

I den mån de tyska AVK-generalerna hade en guru var det Schlieffen. Detta alltså enligt Liddell Hart. Men efter 1945 fick Clausewitz möjligen en smärre renässans. In i modern tid har nämligen olika arméer frångått hårda system på krigskonstens område. Man har i Clausewitz’ anda fokuserat på att sammanfatta taktikens grunder i ett antal ledord. Svensk armé brukar till exempel tala om ”kraftsamling, överraskning, handlingsfrihet och lokal överlägsenhet”. Detta kan kompletteras med Montgomerys fokus på ”kraftsamling, överraskning, samverkan, ledning, enkelhet, snabbhet och initiativ”.

Monty nämndes ju inledningsvis; hans common sense-natur hade svårt att förstå Clausewitz. Dock är Clausewitz som vi sett förhållandevis common sensig; hans sätt att uttrycka sig hade dock en tendens att verka mer gåtfull än nödvändigt. Det kanske var den gamla tyska warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann som spökade för Monty. Men det är mer en fråga om stil mer än innehåll. Clausewitz står sig, hans attityd till krigskonsten är ännu brukbar trots att vapnen förändrats till oigenkännlighet sedan hans dagar. Preussaren levde i hästens och muskötens dagar men hans ambition att ur krigskonsten sålla fram ett hjälpmedel för handlandet, hans approach att hjälpa en fältherre att fånga stridens natur för att uppnå seger, är fruktbar ännu på attackhelikoptrarnas och lasersiktenas slagfält.

Relaterat
Jünger och första världskriget
Breivik-testet
svd svd svd svd dn dn dn dn dn
Bild Carl Maria von Clausewitz, 1780-1831


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Saker man gör

پنجشنبه 27 مرداد 1390 06:33 ق.ظ


Man har sina vanor och egenheter. Härmed några av mina. De visar in nuce vem jag är: inre och yttre stil!

. Jag lägger aldrig mackan direkt på bordet. Fat ska det vara, i nödfall servett. Varför? För det är så fult med mackan direkt på bordet. Det är underklass, gudaskymning, kulturens död. Stil!

. På den tid jag samlade tidningsurklipp klistrade jag in alla i läckra, ryggade block och liknande. Lösa urklipp var anatema. På så sätt kunde man genom att bara se på ryggarna veta var ett visst urklipp fanns, säg en genomgång av Paul Bruntons värld, en recension av Benjamins Passagearbete och liknande.

. I mina bokhyllor står inga tidningar, inte löst i alla fall. De ska stå i samlare. På senare tid har jag börjat ställa ett slags kassetter, ett slags kartonger med öppen framsida i hyllorna och i sin tur ställt serietidningar i dem. Det ger bra överblick, bättre än tidningssamlare som är lite krångliga om sanningen ska fram. Men direkt i hyllan får tidningar aldrig stå. Det är fult och slörigt.

. Allt som hänger på väggen ska ha ram, det är målet. Inga blutackade affischer får förekomma!!! Möjligen i köket i så fall.

. Ryggarna på böckerna man har i hyllan ska vara lagade, trasiga ryggar går fetbort.

. "A genteman's bed is always made" är en bra målsättning.

Relaterat
Walter Benjamin
Kierkegaard
Ford Thunderbird 1965


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Jag får osökt lusten att berätta om ANNA MARIA LENNGREN i detta inlägg

چهارشنبه 26 مرداد 1390 06:15 ق.ظ


"Flamma stolt mot dunkla skyar!" Så sa man en gång om svenska flaggan. Jag säger det än idag. För jag är patriot. Jag värms i hjärteroten av att blogga om Sverige, svenskar och svensk historia. Jag skildrar bemärkta män och kvinnor som denne och denna, ja än fler inlägg över stora svenskar finns det på bloggen. Länkar följer. Idag ska jag blogga om Anna Maria Lenngren. Man kan säga: om det finns två nöjesmässigt läsbara svenska poeter från 1700-talet så är Bellman den ena och Lenngren den andra.

1.

Anna Maria Lenngren föddes i Uppsala 18 juni 1754. Flicknamnet var Malmstedt. Fadern höll hemundervisning i latin och skaldekonst. Anna Maria lärde sig snabbt och blev en smärre latinvirtuos.

På 1770-talet publicerade Lenngren diverse skaldestycken, formfulländade och honorerade saker. 1780 gifte hon sig med en viss Karl Lenngren som var sekreterare i Kommerskollegium. Anna Marias diktande kom att ligga nere ett tag men fortsattes sedan. Nu var det personliga alster endast avsedda för den trängre kretsen men de ägde även allmänintresse, verk som ”Bordvisa”, ”Sällheten” och ”Sång i glatt sällskap”. De var så bra att man trodde det var Johan Henrik Kellgren som skrivit dem. Bidragande till denna förväxling var att Kellgren ofta var gäst i det lenngrenska hemmet och läste upp dikterna på Anna Marias begäran.

Men vem som skapat dikterna blev snart känt. I tidningen Stockholmsposten som redigerades av hennes make spreds hennes berömmelse över hela landet. Men hon var blygsam: när Akademin bad henne ge ut sina samlade dikter 1803 sa hon bestämt nej. Men hon kunde inte hindra att Akademin efter hennes död utgav hennes ”Skrifter” med förord av Nils Rosenstein. Frans Michael Franzén skrev ett äreminne över henne och man lät prägla en medalj över henne.



2.

Lenngren var alltså hyllad av sin samtid. Man ville även invälja henne som medlem bland De Aderton. Men hon ville inte. Hon var blygsamheten personifierad.

Hon var en född diktare, en för vilken diktandet tycks ha gått lätt. Samtiden beundrade henne. Dock ska förlusten av fadern genom drunkning ha tagit henne hårt. Dessutom blev hennes adopterade brorsdotter vansinnig vilket ska ha ”frätt hennes glada lynne”. Hon avled 8 mars 1817. Graven står på Klara kyrkogård mitt i Stockholms city, ett stenkast från Centralstationen. Stenen är rest av Svenska Akademin och är prydd med skaldinnans bild i form av en bronsmedaljong.

Lenngren har skrivt ett flertal dikter som ännu är citerbara. Även hennes ironiska dikter har fräschör – och det är berömvärt, ty inte all smädesdikt går att citera 250 år efter det de skrevs. Hennes ironier har viss allmän giltighet, eller formfulländad elegans eller hur man nu ska säga. Som ”Reflexion” som är en dödsruna över en viss Cornelius Tratt:
Cornelius Tratt är död, (en liten rödlätt man,
gick gärna med syrtut, i går begravdes han).
Jag kistan såg och processionen
och gjorde denna reflexionen:
”Bror Tratt, du levde glatt och kort,
förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.”

En annan lenngrensk ironi är ”Ett sätt att göra herdakväden”. Under antiken fanns det nämligen en poesigenre med miljö och figurer hämtade från herdamiljö, en kär andlig tillflykt för dåtidens urbana elit. Theokritos var den ledande poeten här, ännu läsbar (mer om Theokritos finner du i denna PDF). Sedan kom efteraparna, de som aldrig varit på landet men som försökte fånga det unika i denna miljö. Under 1700-talet läste man så rätt mycken antik litteratur och herdadiktning var ännu ett ideal. Lenngren har i sin parodi på allt sammanfattat genrens urartning:
Placera vid en å, i skuggan under träden,

en Daphne uti schäferhatt,

i lintygsärmar bar och platt,

med röda snörband i korsetten,

och mycket rosor i houletten;
En Coridon som smilar flatt,

ser hjärtans flepig ut och kärlig,

med flöjt i hand (en flöjt är oumbärlig)

och vippor i hans stav - och gullgult knutit hår,

och vita ben, och gröna lår; -

skog, ängar, bete, sol och vår,
en fähund och en skock med får,

som stundom flöjer, stundom går

i herdens vårdnad spak och säker: -

se, det är en idyll, som äntlig man förstår,

så sann och menlös att den bräker.

[Not: ”schäferhatt” = herdehatt, av ty. Schäfer, herde.]



3.

Anna Maria Lenngren hade seriösa drag också. Hennes ”Pojkarne” om hur man som barn är ädel och impulsiv och hur man som äldre stelnar, hur man blir fokuserad på karriär och pengar är än idag relevant. Jag ska avsluta detta inlägg med att citera hela denna dikt.

De första åtta stroferna behandlar barndomens lek och idealism, de två sista mandomens grå strävan. Slutstroferna ger det hela sordin, och visst, det är så det är: man riskerar att stelna som gammal. Men framför allt lever denna dikt för att den också skildrar barnets värld i sanna termer. Den är som Wolgers’ ”Barn är ett folk och de tillhör ett främmande land”… Lenngren skildrar möjligen ”något äldre barn” än vad Wolgers gör men ni fattar, detta är en sann bild av en värld för sig. De påminner även om Selanders ”Spela kula”: barndomsvärlden blir med åren separerad från ens vuxna värld, en veritabel Berlinmur kan växa upp mellan vad man kände då och vad man känner nu (”Man kan inte skänka kulor igen / och trösta pojkar, som stelnat till män.”)

Men nu dags för Lenngrens ”Pojkarne”:
Jag minns den ljuva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår, 

Då lasten var en häxa 

Och sorgen snart försvann, 

Då allt - utom min läxa –
Jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
Och hälsan i mitt blod,
I själen bodde nöjet,
Var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
Var strax min hulda bror;
Var flicka var min syster,
Var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten,
Jag mätt så mången gång,
Där ofta jag var hjälten
I lekar och i språng,
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind
Med fjär'larne i hatten
Och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken
Jag visste inte än:
I var kamrat av leken
Jag såg, en trogen vän.
De långa lömska kiven,
Dem kände icke vi:
När örfilen var given,
Var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
Jag såg i nöjets dar:
Bondpojkar och baroner,
Allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
Den av oss raska barn,
Som gav den längsta lyran,
Var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
Uti förtjänst och fel -
Oväldigheten följdes
Vid minsta kägelspel:
Den trasigaste ungen
Vann priset vid vår dom,
När han slog riktigt kungen
Och greven kasta' bom.

Hur hördes ej vår klagan,
Vårt späda hjärta sved,
Vid bannorna och agan,
Som någon lekbror led!
Hur glad, att få tillbaka
Den glädje, riset slöt,
Min enda pepparkaka
Jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdomsvänner,
Hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
De forna pojkarne,
Och kivas nu om maten
Och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken
De streta med besvär
Tungt i den branta backen,
Där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
Så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
Gul hy och granna band.

[Not för sista versen: ”tärnan” är lyckan, ”stjärnan” är ordensstjärnan. Fler Lenngrendikter finns på Wikisource.]

Relaterat
Fredrika Bremer
Clas de Frietzcky

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Demokrati och demokratism

سه شنبه 25 مرداد 1390 10:30 ق.ظ


Demokrati, demokrati, alla värnar de demokrati: Merkel, Obama, alla västvärldens ledare. De utövar demokrati och värnar den därmed på samma gång i en märklig cirkel.

Demokrati är ledordet för dagens Normaldebattör typ 1A. Demokrati antas nämligen vara begynnelsen och förutsättningen för allt annat gott här i världen.

Det följande resonemanget må tendera till "strågubbe" men jag vågar försöket ändå för att sätta fingret på problemet ifråga. - Gällande demokratins välsignelse brukar det låta så här, detta lägge framställs: i ett tidigare auktoritärt samhälle införs demokrati. Därmed, med demokrati i systemet, har man vips fått den främsta motorn för ekonomisk utveckling, och med ekonomisk utveckling får man automatiskt välstånd och teknologisk utveckling. Och med dessa får man i sin tur möjlighet att lösa problem som arbetslöshet, överbefolkning, miljöförstöring och korruption.

Det är som Family Guys parodi på hur USA ska frälsa Irak. Kolla här på passagen "Democracy Kicks In". Cirka 1.35 in i klippet kommer det i sammanhanget roliga.

Att bara se demokrati som drivkraft för ekonomisk utveckling är fel. Även råvaror, ett stabilt samhälle och annat måste till. Men för liberalen är demokrati ett metafysiskt värde i sig. Det är som en frälsningslära. Det är Den Enda sanna kyrkan. Den som är emot demokrati är en kättare.

Nu är jag själv inte emot allt som heter demokrati. Demokratin ger oss till exempel, som Lars Gustafsson sa för länge sedan, möjlighet att reglera de styrande. Man får till exempel möjlighet att rösta in ett parti som SD, trots att rådande sentiment är emot allt vad SD står för. Demokratin, om den fungerar, ger möjlighet till ÅTERKOPPLING, feedback. Det skulle inte finnas om vi hade en ”upplyst elit” eller ämbetsmannaregering som tillsattes av samhället toppar internt.

- - -

Man kan säga: demokrati ja, demokratism nej. Demokratism är i så fall denna fanatism, tendensen att lösa alla problem endast genom att införa demokrati, principrytteri utan hänsyn till hur folk har det. Demokrati i sig har dock mycket som talar för den.

För i en eller annan mening är nog demokrati vägen framåt. ”Government for, by and with the people” som Lincoln sa. Det är även mitt recept i framtidsromanen "Antropolis". Nog kan det vara frestande att måla upp framtida i diktaturer eller feodala samhällen, men här såg jag det plausibla i ett styre där informationen flödar fritt och medborgarna tillåts göra sin röst hörd. Det har funkat någorlunda i Sverige under efterkrigstiden om än inte optimalt. Idag är censurtrenden i media rätt stark. Obekväma nyheter som det sjuka förtigs. På det måste det bli ändring.

Vi ser diktaturtendenser idag men vi har också internet. Informationen som ges via internet kompenserar gammelmedias censurtendens. Vi ska vara väldigt glada att internet ännu är igång. Om man satt tyglar på internet hade nog eliten kunnat stoppa Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna. Nu lät man internet förbli fritt och därmed kunde dessa regimkritiska, sant oppositionella partier komma till köttgrytorna i varsitt land. Nu är anden ute ur flaskan, nu är det för sent att stoppa den oppositionskraft som ligger i SD, Fria Tider, Politiskt inkorrekt, Nordisk.nu och Motpol.

I kölvattnet av Breiviks dåd är jag också glad att internet ännu är igång. Och kanske förblir det fritt. Jens Stoltenberg sa ju nyss att alla åsikter är legitima, endast våldet är oacceptabelt:
I ett tal på engelska till omvärlden slår Norges statsminister fast att det demokratiska samtalet inte ska begränsas till följd av de fruktansvärda terrordåd landet utsatts för:


- Vi måste vara noga med att skilja mellan extrema åsikter och uppfattningar som är helt legitima att ha och det illegitima att försöka implementera dessa extrema åsikter med hjälp av våld. Det är inte åsikterna som är oacceptabla, det är våldet som metod som är oacceptabel. I ett öppet demokratiskt samhälle måste vi vara mycket tydliga med att vi accepterar olika åsikter, även åsikter vi inte gillar och åsikter vi uppfattar som extrema. Men vi ska aldrig acceptera våldet.

Nej visst, inget våld. Jag förspråkar också fredlig debatt, laglig opionsbildning. Om alla politiker är så upplysta som Stoltenberg återstår att se.

Relaterat
Gör Breivik-testet: hur lik gärningsmannen är du?
Liberalismen
svd svd
Bild Esteban Maroto


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Recension: Rymdlegionen (Williamson 1934)

یکشنبه 23 مرداد 1390 09:46 ق.ظ


En så kallad klassiker inom science fiction är Jack Williamsons "Rymdlegionen" Originalets titel var "The Legion of Space".

År 3000. John Ulnar, rymdlegionär, får som första uppdrag att vakta en kvinna som har kunskap om ett hemligt vapen, AKKA. Hon befinner sig på Mars. Färden dit företar John tillsammans med kusinen Eric. Denne är också med i Rymdlegionen och tillika hjälte efter en färd till Barnards stjärna. Där träffade man på diverse mystiska aliens och Eric är en av de få som inte blivit vansinnig efter hemkomsten.

På Mars framkommer Erics verkliga syften. En natt landar ett besynnerligt rymdskepp intill legionens fästning och samtidigt hittas dess kommendant död. John förmås fängsla den lilla garnison som vaktar kvinnan - Aladoree - eftersom de av Eric misstänks för mordet på chefen. Men när det mystiska rymdskeppet försvinner går den hemska sanningen upp för John Ulnar: Eric har rövat bort Aladoree, och med henne hemligheten om AKKA, och fört henne till Barnards stjärna! Han har gått över till utomjordingarna, mänskligheten är i fara!

John tar sig samman efter detta debacle, låter det inte knäcka honom. Han befriar de legionärer han tidigare låst in och tillsammans åker de till legionens högkvarter på Phobos. Där blir de emellertid inspärrade av legionens ÖB, ännu en av Johns släktingar. Efter en rad vedermödor lyckas de ta sig ut ur fängelset och styr mot Barnards stjärna för att befria Aladoree. Spoilervarning: de lyckas med detta och åker sedan hem till jorden igen. Väl där märker de att utomjordingarna under tiden anfallit mänskligheten, dödat miljoner och förvandlat återstoden till kannibaliska monster. Legionärerna beger sig då till lämplig gruppering, bygger supervapnet AKKA efter Aladorees anvisningar och utplånar alienflottan. Vapnet består av några spikar och lite ståltråd: quel tour de force...!

Intrigen verkar rätt välkonstruerad för att vara en sf-roman från 1934, denna Jack Williamsons "Rymdlegionen". Men han lär ha stulit upplägget från Dumas' "De tre musketörerna"... Så kanske är Adam Ulnar en blåkopia av kapten de Tréville och kanske är den matglade Giles Habibula modellerad efter någon Porthos eller Aramis, men jag kan leva med det. In alles är det en rätt snygg stöld får man väl säga. För Williamson är ingen simpel tjuv, han kan gestalta, han målar upp en space opera-värld i sköna former. Det fanns inga aliens och ingen AKKA i Dumas' text. Och Williamson har patos:
Bänkar med tusen platser var grupperade kring en liten öppning mitt i salen - alla tomma. På en hög estrad stod en stor tron av röd kristall med juvelprydd baldakin - tom. På tronen låg kejsarens gamla krona och spira - väntande.

Stämningsskapande symbolism kallar jag detta:
I det röda diset tedde staden sig som en mörk bergskedja. De jämna murarna reste sig otroligt högt över djungeln, och ovanför dem avtecknade sig egendomliga torn och väldiga, fantastiska mekanismer. En svart stad, byggd av jättar.

Man är alltså på planeten vid Barnards stjärna, och i beskrivningen av stadens innevånare nås surreala undertoner:
De svävade fram över muren som gröna ballonger. Deras ögon var små punkter på de buktiga sidorna - var och en hade fyra ögon som satt med jämna mellanrum runt kroppen. Från den cirkelrunda undersidan hängde en krans av svarta, piskliknande tentakler - ungefär som repen från en ballong. --- (D)eras mystiska sätt att röra sig i luften ingav respekt, en respekt som ökades av vetskapen att det var de som hade byggt denna svarta jättestad.

Det första citatet här pekar på storyns politiska dimension. Bakgrunden är att solsystemet styrs av den demokratiska Gröna Hallen, som föregåtts av Röda Hallens envälde. John Ulnar är för sin del beredd att försvara Gröna Hallen till varje pris. Men under ett intermezzo i legion-ÖB:s residens får John reda på att denne Adam Ulnar tänker återupprätta Röda Hallens kejsardöme och förmå John att bli den nye kejsaren. John är nämligen ättling i rakt nedstigande led till den siste kejsaren. Men han vägrar hårdnackat; hellre fånge för livet än att svika Gröna Hallens demokratiska ideal! På slutet blir han dock solsystemets kejsare, han restaurerar Röda Hallen som om inget hade hänt. Etatismen råder, här ska styras med järnspira. Detta rimmar väl med omslaget till hårdpärmsutgåvan 1947, se ovan. Ett auktoritärt styre tycks mig symboliserat i dess stålskimrande bastioner.

Relaterat
Frank Herbert
Dick

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


[Review] Ouran High School Host Club

یکشنبه 23 مرداد 1390 07:37 ق.ظ


Género: Comedia, romance, harem reverso
Episodios: 26 
Estudio: Bones
Manga: Bisco Hatori

Qué sería del género bishonen si nos olvidamos de Ouran?!? que sería de este blog sin un poco de Ouran?! omg le gasp no cielos. My bishonen corner no debe olvidarse de la serie bishonen por excelencia.

Tenemos ya a un clásico de clásicos, Ouran High School Host Club, una serie que es imposible que alguien no conozca, y más si gusta del anime. En Ouran tenemos una serie totalmente divertida, entretenida y que te deja con ganas de más. Presentandonos siempre situaciones cómicas y muchas románticas.

Tenemos a Haruhi Fujioka, nuestra protagonista que dista mucho de ser la típica protagonista de cualquier shojo, esta chica prefiere estudiar antes que perseguir a chicos. Al entrar a la escuela Ouran por medio de una beca, ya que es la única estudiante que viene de una familia modesta, mientras que todo el alumnado, son hijos de millonarios o de personas que pueden pagar esta academia. 

Un día Haruhi se encuentra fastidiada por todo el ruido que hacen los ''niños ricos'' y decide ir a buscar un sitio apacible para estudiar, llegando así a la tercera sala de música, al abrir la puerta se encuentra con un grupo de 6 chicos guapos que la reciben diciendo ''Bienvenida seas, al Host Club'', la primera reacción de los chicos es ''Quien es este tipo? que, es gay?'' por el hecho de que Haruhi andaba con el cabello corto y unas gafas que no dejaban ver que era una chica, pero ella no hace ningún esfuerzo por decirles ''soy una chica, que te pasa!''

El presidente el club, un chico de cabello rubio y ojos azules, se levanta diciendo que a pesar de ver a un chico se le atenderá puesto que es un cliente, este chico se llama Tamaki Suoh y es hijo del director, es mitad fránces y mitad japonés. Pero, cree que Haruhi es gay y comienza a presentarles a los demás miembros del club. Kyouya Ohtori, vicepresidente del club, Hikaru y Kaoru Hitachiin, hermanos gemelos, Morinozuka Takashi, el chico callado y fuerte y por último el loli shota, Mitsukuni 'Honey' Haninozuka. Le pide a Haruhi que escoja a uno de ellos, o que de repente quizá, le guste él. ''Ouran Host Club, un club de chicos guapos que entretiene a chicas que cuentan con tiempo libre a cambio de favores''

Haruhi se trauma y al tratar de huir termina rompiendo un jarrón valorizado en millones de yens, por lo cual contrae una deuda que obviamente, no puede pagar, por lo cual Tamaki decide que a partir de ese momento será el perro del Host Club. Esto incluye servir café y hacer caso de lo que digan los miembros.Los gemelos descubren que Haruhi posee una belleza inusual para un chico por lo cual deciden ascenderl@ al nivel de host y que al conseguir cierto número de clientas, su deuda estaría saldada. Poco a poco los demás miembros del club van descubriendo que Haruhi, no es un chico sino una chica, el último en darse cuenta es nuestro querido presidente, quien cree que se esta volviendo gay o eso se nos da a entender xD.

Ouran es una serie muy entretenida y te darán ganas de verla una y otra vez. Se está grabando un live-action en estos momentos pero no hay nada mejor que el anime y el manga.

Opinión personal: Amo Ouran y a ese par de gemelos, es una serie que he visto 7 veces ya, 6 en japonés y una vez en inglés. No puedo dejar de verla, siempre que la pongo me obseciono mal, es recomendable para pasar una tarde llena de risas. Te enamoras de los personajes ya que sus personalidades están muy bien desarrolladas y marcadas.

Pasa a la sala de música, y quedate en este club.




منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


[News] Gohou Drug de regreso!

یکشنبه 23 مرداد 1390 07:02 ق.ظ

Despues de 8 años de tener parada esta gran obra, ha sido anunciado que para el 4 de Noviembre del presente año, tenemos Gohou Drug otra vez! Esto ha sido anunciado en la revista japonesa Newtype.

Se sabe que ahorita CLAMP solo se encuentra publicando Gate-7, que mejor momento que este para hacer regresar a una obra tan genial. Lo que más hace que el mundo de fans se remezca es que al retomar un proyecto así, se puedan tener aún esperanzas de volver a ver mangas de CLAMP como X/1999 y Clover, que dejaron parados.

Bueno, a esperar al relanzamiento de los tomos como se ha dicho en los sitios de noticias.

Se que esta noticia ya remeció al mundo hace unos días pero no podía dejar de postearla xD perdón más bien por no postearla antes.

Y solo diré algo..espero que tenga mas BL xD...Kazahayaaaa~!!!

منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


[Manga Review] Legal Drug

یکشنبه 23 مرداد 1390 06:42 ق.ظ

Género: Supernatural, shonen-ai (really?) suspenso
Tomos: 3 hasta el momento.
Manga por: CLAMP

Ahh~ un poco de bishonen y boys love para calmar el alma <3 (?) Legal/Lawful/Gohou Drug es un manga creado por uno de los grupos con mayores exitos en la empresa y mundo del anime. Un manga que se dejo parado. Pero que regresa. 

Despues explicare el regreso de Gohou Drug pero ahora me centraré en la historia, Gohou Drug es un manga muy entretenido con una historia intrigante y unos personajes muy bien diseñados. Como principal tenemos a Kudo Kazahaya, un chico de 17 años que aparantemente se había escapado de su casa en una noche de invierno, se estaba dejando a morir,  no tenía un sitio a donde ir y estaba a punto de desfallecer en la calle. Cuando es rescatado por un chico de su misma edad, el cual lo lleva a su casa y le da alojo. 

Claro, pero no para ahí (no, no quiero decir que se lo tira a la primera tampoco xD) , Rikuo Himura, el chico que lo rescato decide ayudarlo pero si Kazahaya también se mantiene con su propio esfuerzo, por eso decide llevarlo a trabajar a donde el trabaja, una farmacia.

En esta farmacia aparte de ordenar las cosas y atender a los clientes, Kazahaya y Rikuo también tienen trabajos extra los cuales le son encargados por el dueño de la tienda, Kakei, quien manda a los dos chicos en encargos a cambio de pago extra, los cuales Kazahaya acepta ya que siempre ha querido vivir solo.

Estos encargos hacen que nuestros protas hagan gala y uso de sus poderes sobrenaturales que tienen, como Kazahaya, que puede ver los recuerdos en objetos con tan solo tocarlos, y Rikuo que posee un poder parecido a la telekinesis. 

En la farmacia que trabajan tenemos al lindo y sadico Kakei, y a Saiga, su pareja, que parece tener un poder para poder encontrar cosas. Hay muchos misterios envolviendo a estos dos personajes y podemos mucho más del carácter de Kazahaya y el de Rikuo. Kazahaya es un chico algo ingenuo, se emociona fácilmente y se sonroja con algunas cosas, es fácil de fastidiar y también rápido en enojarse. Rikuo, por otro lado, es más calmado y serio, algo callado pero no al extremo y parece ser popular con las chicas porque van a hablarle mientras trabaja en la tienda, aunque tiene un pasado del que se sabe poco. Casi al igual que el de Kazahaya.

Un manga corto hasta ahora, con acción, suspenso y escenas sugerentes (hablando shonen ai mente) aunque se nota más que nada la acción en el manga, el shonen-ai también esta presente. Muy recomendable para quienes recién comienzan con el shonen-ai ya que es algo suave hasta ahora.

Opinión personal: Kazahaya es una lindura <3 me encanta Legal Drug, es muy interesante y no te hace solo acercarte por el shonen-ai sino que, aunque no seas fan del género, la historia es muy buena e interesante, y si no te gusta el género puedes pasarlo por alto por el hecho de que es suave (hasta donde lo lei al menos) y no hay nada hardcore que te vaya a espantar si es primera vez leyendo shonen-ai.

La trama sola es muy buena, es un manga CLAMP, solo por eso, es necesario leerlo <3 aparte que los personajes son muy atractivos y también hay situaciones muy cómicas que te sacaran muchas sonrisas.


منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


[Downloads] Starry Sky ~After season normal wallpapers

شنبه 22 مرداد 1390 09:12 ق.ظ

Index para los wallpapers normales que se pueden encontrar en el sitio web =)

After Spring


After Summer


After Autumn



منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


[Downloads] Starry Sky - After season Wallpapers Special Edition

شنبه 22 مرداد 1390 07:37 ق.ظ

Estos son wallps que salen especialmente en cada lanzamiento de un juego para conmemorar su salida, que mejor que unos lindos chibi de nuestros chicos lindos <3

After Spring


After Summer


After Autumn

solo faltan los de after winter para cuando salgan =3




منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


[Review] Vampire Knight

شنبه 22 مرداد 1390 06:55 ق.ظ


Ficha Técnica
Género: shojo, suspenso, romance, fantasía, sexys vampiros (?)
Episodios: dos temporadas de 13 eps cada una
Estudio: Estudio Deen
Escrito por: Matsuri Hino

Vampire Knight, precioso anime que capta tu atención en one. Visualmente atractivo, una trama interesante, anime de 13 episodios, osea fácil de ver, y oh cielos Kaname-sama <3 Zero <3 todos los chicos son de muy buen porte y elegancia. A pesar del título, no es una serie del todo sangrienta. Más bien, puede que hasta se te despierten los instintos vampíricos o te den ganas de cederles un espacio en tu precioso cuello (?) para que..ya saben xD

Y bueno,  aparte del atractivo y deleite visual para las chicas especialmente que nos ofrece Vampire Knight? Como ya mencione, una trama interesante que te mantiene al borde de tu asiento =3 Así que, empezamos <3

Nos situamos en la Academia Cross, y en la protagonista llamada Yuuki Cross, que es hija adoptiva del director de la academia, la cual tiene dos clases, la diurna y la nocturna, Yuuki la hace de guardiana de la clase nocturna al lado de Zero Kyryuu, un chico mayormente serio y al cual las chicas normalmente le temen aunque aseguran que es muy guapo. Mientras que a Yuuki sus compañeras le tienen envidia porque por su deber de guardiana no debe dejar que los alumnos de la clase diurna interactuen con los de la nocturna.

Y, ¿Por qué no si estudian en el mismo sitio? por el hecho que los alumnos de la clase nocturna son nada más y nada menos que vampiros. Del alumnado diurno solo Yuuki y Zero lo saben, siendo Zero de una familia de cazadores de vampiros, el les tiene recelo, mientras que Yuuki y su primer recuerdo son ser atacada por un vampiro y ser salvada de este por el presidente de la clase nocturna, Kaname Kuran.

La clase nocturna y la diurna tienen que convivir en esa academia porque estan buscando métodos para que los humanos y vampiros puedan llevar una vida pacífica. Para que no se rompan las reglas se encuentran nuestra pareja de guardianes, para que los demás alumnos de la clase nocturna no ataquen a ningún humano. 

Kaname quien es el único vampiro pura sangre de la clase, solo hace esto por Yuuki, ya que se da a entender, que el siente una gran atracción por ella, y los momentos KanamexYuuki son cortados siempre por Zero, quien también gusta de ella, para asi dar paso a los momentos ZeroxYuuki y formar el triángulo amoroso de la historia =3

De esta manera comenzamos a meternos en el mundo de Vampire Knight, una serie que es hermosa, con un fondo musical muy adecuado para el ambiente y un dibujo elegante.

Opinión personal: Debo decir, soy fan de Kaname y de Zero a la vez así que me salvo de las golpizas xD encuentro a Vampire Knight muy interesante, la verdad, me gusto mucho cuando lo vi, a pesar de ser una serie ya del 2008, y que recién la haya visto este año, me agrado demasiado. 

Las personalidades de los personajes están bien definidas, a pesar de ser un shojo, brinda bastante acción, no es que no guste de los shojos pero prefiero las series de acción con bishonens xD. Volviendo al tema central, Vampire Knight es una serie muy buena para pasar un fin de semana viendo anime e incluso da unos momentos fan service para las mentes yaoiescas <3

Yuuki me cayó bien sorpresivamente, ya que no soy de que me gusten mucho las protagonistas de los shojos (se irán dando cuenta, prefiero los protas hombres) pero Yuuki, a pesar de todo, es agradable y da risa, aunque al principio nos de la impresión que solo piensa en Kaname y es la prota hueca de la historia que anda tras el tipo guapo y popular. 



منبع:
http://mybishonencorner.blogspot.com


  • تعداد صفحات :4
  • 1  
  • 2  
  • 3  
  • 4  

آمار وبلاگ

  • کل بازدید :
  • بازدید امروز :
  • بازدید دیروز :
  • بازدید این ماه :
  • بازدید ماه قبل :
  • تعداد نویسندگان :
  • تعداد کل پست ها :
  • آخرین بازدید :
  • آخرین بروز رسانی :
شبکه اجتماعی فارسی کلوب | Buy Website Traffic | Buy Targeted Website Traffic