Simone Weils credo

شنبه 31 اردیبهشت 1390 09:14 ق.ظ


Häromveckan bloggade jag om Simone Weil. Då kunde man läsa om hennes levnadssaga samt en del om hennes credo. Här blir det ytterligare några ord om detta credo, hennes teologi och religiösa idéer.

Simone Weil var som sagt en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Hon har bland annat kallats postmodern teolog. Med bevarad tradition uttryckte hon metafysiken i annorlunda, fräscha termer.

Hon var annorlunda för att vara en 1900-tals kristen ideolog. Bland annat framkastade hon idén om ateismen som rening. Det betyder: även om man tror på Gud kan man ibland, av och till, låtsas som om han inte fanns. Detta motverkar liknöjdhet i fromhetslivet, motverkar vardagsfilosofiskt muttrande om "människans spår men Gud rår" och liknande. Det är att liksom ställa sig vid avgrunden även om man vet att de soliga ängderna finns. Men platsen vid stupet gör att man bättre inser skönheten i dessa fagra marker. Jag tycker denna idé är utmärkt hjärngymnastik. Och den är helt originell för teologer, ingen ger ju annars ateismen minsta lilla spelrum.

"Ateismen som rening" är ett slags verbaljudo, man tar ett negativt begrepp och utvinner styrka ur det.

Idén ifråga står att finna i Weils bok "Tyngden och nåden" (La Pésanteur et la Grace,1944). Det är aforismer sammanställda efter Weils död. Den svenska utgåva jag läst är översatt av Margit Abenius. Själva titeln syftar på att Guds nåd, "la grace", är som en motvikt mot den fysiska tyngdkraften, "la pésanteur". Nåden är synnerligen märklig, den får oss att falla uppåt som Weil sa.

En annan originell tanke i "Tyngden och nåden" är längtan efter tomheten, fr. "désir à la vide". Det finns en tydlig hinduisk-dharmisk influens här. Weil hade läst sanskrit, studerat Bhagavad-gîtâ i original. Skt. shûnyatâ betyder just "tomhet" och är ett eftersträvansvärt tillstånd hos asiaten, dock ej hos oss. Weil lärde dock att "vilja i tomhet, vilja tomheten":
Ty en tomhet är det för oss, detta goda som vi varken förmår fatta eller beskriva. Men den tomheten är mer fylld än all fullhet. -- Det goda är för oss ett ingenting, eftersom ingenting är gott. Men detta ingenting är inte overkligt. [s 55]

- - -

Simone Weil hade mycket att komma med. Hon sa till exempel apropå BEGÄRET att detta har en tendens att förstöra sitt föremål.

Så vad var receptet på detta?

Ja, vad? Det vill ni gärna veta, eller hur?

Då kan jag meddela att Weil sa följande i saken, på sitt egensinniga, oefterhärmliga vis: "Eftersom det är omöjligt att begära något, måste man begära intet." [s 142] -- Ja min själ, "intet" och "tomhet": det är ovanligt för en teolog att överhuvud nämna dylikt. Västerlänningen styrs ju av horror vacui, "rädsla för tomrummet". Detta är en konsthistorisk term som Weil möjligen tänkte på när hon myntade "désir à la vide". "Horror vacui" betyder annars tendensen att alltid fylla ut varje tomrum i en tavla eller i en interiör med pynt, prylar och smågrejs. Idag må tendensen vara lite annorlunda, vurmen för japansk konst samt möjligen även nordism har lärt nutudsmänniskan att det sparsmakade kan vara vackert. Men om vi ser till antikens huvudfåra samt renässans, barock och 1800-tal så har idealet här i väst, både i måleri, inredning och konsthantverk, varit att pryda och utstoffera, att fylla bilden och rummet med föremål och krusiduller. Att som en japan måla en fågel på en tallgren och låta de tomma ytorna bidra var länge främmande för oss.

Med ett ord: horror vacui, rädsla för tomrummet. Det var detta Weil anspelade på i "désir à la vide".

- - -

Ytterligare en tanke i "Tyngden och nåden" är denna: ordet "gott" har inte samma innebörd när det används i paret gott-ont som när det betecknar Gud själv [s 146]. Detta är en bra precisering. Det finns ju en viss tendens idag att se gott och ont som egala, typ, "de makthavande säger sig alltid vara goda, ergo finns ingen godhet eftersom det är en helt världslig sak att kalla sig god härskare".

Men det är ett felslut.

Det finns, låt säga, relativt gott och relativt ont, som att mättnad är bättre än hunger och rent vatten bättre än smutstigt. Men utöver detta har vi det absoluta goda som bör förbehållas Guds eget väsen/Tao/indianernas Store Ande. För att anspela på Nietzsche kan man säga att det bortom gott och ont finns ett större gott: jenseits von Gut und Böse. Alltså som Weil sa, ordet gott har inte samma innebörd när det används i kontexten gott-ont som när det betecknar Guds eget väsen.

Weils aforismer är spännande läsning, uppfriskande och originella. Det är skönt som omväxling mot långa teologiska utläggningar (som Weil förvisso också skrev). Hon formulerade sig kortfattat och precist, ibland så nerbantat och avskalat att det blev dunkelt. Jag avslutar detta inlägg med några citat utan kommentar, samtliga ur 1951 års utgåva av "Tyngden och nåden":
Det omöjliga är porten till det övernaturliga. På den kan man bara klappa. Öppnar, det gör någon annan.
- - -
Människan gör allt för att täta springorna så att inte nåden ska sippra in.
- - -
När den vanligaste sanning tar i besittning hela själen är den som en uppenbarelse.
- - -
Gud kan bara älska sig själv. Hans kärlek till oss är hans kärlek till sig själv igenom oss.
- - -
Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.

Nu, slår det mig, har jag skrivit tre inlägg om Simone Weil. Det är 1) detta 2) det jag länkade till i början samt 3) en dikt jag publicerade här i juli 2008, en lapidarisk hyllning till en stilsäker teolog. Mycket nöje.

Relaterat
Bhagavad-gîtâ och dess stoicism
Kierkegaard
Svensk fantastik
(Bild: Nattviken, Härnösand. Från vänster till höger ser vi Domkyrkan, gamla biblioteket i rött tegel och Pingstkyrkan i vitt. Klicka på bilden för förstoring!)


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


USA och Mellanöstern: dollar och olja

جمعه 30 اردیبهشت 1390 08:46 ق.ظ


Libyenkriget tycks gå in i en avgörande fas. Det är inte över än. Nu har NATO till exempel sänkt åtta libyska fartyg. Khafaddi har begärts häktad i Haag. Imperialister i alla länder må applådera. Själv har jag en egen syn på det hela - på Libyen, Jasminrevolutionen och USA:s agenda. Obama presenterade på torsdagskvällen sin nya utrikespolitik, ett fagert tal om demokratisering i Mellanöstern. Men det handlar som alla förstår om olja och dollar. "Follow the money" som Max Keiser säger.

1.

Tidigare i vår brött den så kallade Jasminrevolutionen ut. Det blev regimförändringar i Egypten och Tunisien. I ett flertal andra Mellanösternländer var det revolter och uppror. Nu verkar det som om alltsammans var manipulerat utifrån. Antagligen av USA/internationella bankirer/machivelliska aktörer. Intrycket av ”spontana uppresningar” är överdrivet.

Men manipulation åsido: vi har inte sett slutet på det här än. För även om resningarna manipulerades fram så är det lätt att starta revolter men svårt att få slut på dem. Tänk bara på årets muslimska pilgrimsfärd, Hajj, i Mekka i slutet av oktober. Vad ska ske när miljontals muslimer samlas på trånga ytor, i en enda stad med omgivningar? 1979 och 1987 dog hundratals pilgrimer i upplopp i Mekka. Hur det blir i år kan man bara gissa. Svensken Carl Johan Calleman har återgett en spådom att Den Tolfte Imamen ska visa sig där. I samma veva ska Mayakalendern ta slut - då och inte i december 2012 som de flesta andra spår.

Men detta är spekulativt. I övrigt kan man konstatera att USA manipulerar och agerar. Regimbytet i Egypten var antagligen OK för dem. Man blev kvitt Mubarak, en gammal allierad som spelat ut sin roll. Dock lyckades man inte få till något i Iran. Iran är inte Egypten, det skrev jag redan i februari.



2.

Men USA kan ju trösta sig med Libyen. Här invaderade man ett land sedan det beslutat sig för att frångå petrodollarn och börja handla sin olja i dinarer. Dinaren skulle bli en regional guldbaserad valuta. Sådant gillar inte USA. Det var samma mönster som Irak 2003 och krigshoten mot Iran 2006. En kort sammanfattning ges i denna Wikipediaartikel, "Petrodollar Warfare". (Länken jag gav före det, "Irak 2003", berättar mer ingående om USA:s hegemoni sedan 1945, petrodollar, Irakkriget mm. Rekommenderas.)

Det är petrodollar och hoten att frågå den som låg bakom vapenskramlet. Petrodollar är fenomenet att all olja i världen handlas i dollar, operativt sedan 1970-talet. I fallet Irak betydde det: Saddam Hussein ville frångå petrodollarn 2002 till förmån för euro. Sedan, 2003, när USA invaderat landet, återgick Irak till petrodollar. Slumpens skördar?

USA har en del på sitt samvete. Man agerar INTE för demokrati och folkens bästa. Det är ren imperialism. I vår lät man ju till exempel slå ner upproret i Bahrein i vår via ombud. Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten gick in här med varsin elitbataljon. De handlade med 99% sannolikhet på USA:s order eftersom USA har bas för sin 5:e flotta där.

Denna flottbas nämndes som hastigast när det begav sig i mars men detta är oerhört viktigt. Bahrein har en amerikansk flottbas, alltså fick inte revolten utveckla sig för långt.



3.

Så vart är det på väg? Jasminrevolutionen, manipulerad eller inte, hämtar andan. Den kommer att dra igång igen i höst, antagligen i slutet av oktober, se ovan re Hajj. Jag kommer i vart fall att hålla krutet torrt när löven gulnar.

Under tiden får USA spela på bäst det kan. Det Stora Babylon krigar vidare. Man slår vilt omkring sig. ”They’re throwing around their weight violently”, som en fet man i jakt på mat. ”Don’t get between a fat man and his food” heter det ju och det är vad vi ser idag. USA grabbar frenetiskt efter alla de rikedomar de har eller tror sig kontrollera. ”Follow the money”: USA krigar inte för broccoli. Det gäller olja och privilegiet att oljan ska handlas i dollar. Detta är en enorm för del för USA finansiellt, utöver det att man får billigare olja själv. Dollarns värde hålls uppe genom att varje land världen över som behöver köpa olja först måste växla till sig dollar.

Man kan inte köpa dollar i kronor. En svensk aktör måste till exempel först växla till sig dollar för att få det svarta guldet. Detta är viktigt för USA för att behålla värdet på dollarn, i sig en pappeslapp utan guldbackning. Men nu är slutet kommet för papperspengar. Varje valutapåfund har en cirka 30-40 års varaktighet som Mike Maloney sa. Vi har haft guldmyntfot och pundhegemoni, därefter pundet ersatt av dollarn som ledande valuta efter VK1, sedan post VK2-ordningen med Bretton Woods (med dollarn peggad till guld och resten av valutorna peggade till dollarn) och sist avskaffandet av Bretton Woods 1971. Ni ser: 30-40-årscykler.

Detta pappersdollar-bedrägeri har lett till de senaste 40 årens upp- och nedgångar, till hausse och baisse av sällan skådat slag. Mest har det gått upp, folk har blivit rika. Men det är världskapitalismens sista dagar, ett fall som skyndas på av det säkerhetspolitiska kaos som påbörjats i Mellanöstern.

Är då detta kaos triggat av finansbaroner och plutokrater, som jag antydde i början? Men vill de verkligen ha krig? Ja, antagligen. På kort sikt är krig vinstdrivande. Och på lång sikt klarar de sig nog. Med sina egna förmögenheter tryggade av bankvalv, bastioner och privatarméer kan de lugnt störta världen i krig. Sedan tar de över – tror de. Men det kan ju komma överraskningar. Som Den tolfte Imamen, en religiös väckelse och folk som tar sitt öde i egna händer, fria från materialism och girighet.

Relaterat
Årets Hajj blir intressant
Arabisk vår
svd svd svd dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Recension: "Sturm" (Ernst Jünger 1923)

پنجشنبه 29 اردیبهشت 1390 09:14 ق.ظ


Genom åren har det blivit en del inlägg om Ernst Jünger här på bloggen. Kanske 40. Länkar följer. Här ska jag dock koncentrera mig på ett verk ur hans tidigare produktion, kortromanen "Sturm".

1.

Osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig. Boken kom på tyska 1923 och på svenska 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, det där som han ibland tenderar att göra i sina mer sakliga böcker.



2.

I "Sturm" skildras frontlivet sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare redan här vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:
Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:
På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.

Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...



3.

Följande citat har sin charm. Det skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:
Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.

Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På Marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation. Du kan köpa boken här.

Relaterat
Ernst Jüngers Nya Testamente
Silverrävens mellankrigsår

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Låtar jag gillar

سه شنبه 27 اردیبهشت 1390 10:54 ق.ظ


Härmed några länkar till Youtubelåtar jag gillar. Det är en samling med stort och smått, högt och lågt, rock och pop och klassiker och lite till. Det är själva tonerna som är viktiga, inte bilderna; vissa videos är banala eller störande men skrolla i så fall ner själva bildrutan på Youtube och lyssna.

1. Suggo

Med "suggo" menar jag suggestiv musik, oavsett genre. Här är det moderna danslåtar inramade av två 50-talslåtar. De sistnämnda, Flamingos och Peggy Lees låtar, tycker jag är "sobra en hårsmån från smärtgränsen". De andra tre är helt enkelt odödliga mästerverk, oavsett stilen.

Flamingos, "I Only Have Eyes For You"
Planet Funk, "Chasing the Sun"
Opus 3, "It's a Fine Day"
Heed, "Seldom Seen"
Peggy Lee, "You're My Thrill"



2. Soundtrack till Harmageddon

Youtubevideos om aliens, konspirationer och växthuseffekten ackompanjeras ofta av en satanspolka vid namn "Requiem for a Dream". Det är ett fränt crescendo av fioler, komponerat av Clint Mansell. Sedan har vi 009 Sound Systems låt som för mig är inbegreppet för "2011, Youtube, apokalypsstämningar" och lite till. Sist har vi Carl Orffs "Carmina Burana" som är en gammal klassiker för undergångsromantiker och andra. (Musikversionerna av dessa tre låtar är noga utvalda av mig; bilderna som ackompanjerar däremot är lite si och så. Skrolla bort bildrutan i så fall.)

"Requiem for a Dream"
009 Sound System, "With a Spirit"
Carl Orff, "O Fortuna"



3. Annat

Här finner vi först en 70-talslåt jag hörde i svensk version som barn ("Jag tar dig med till en annan värld, en bättre värld") - sweet. Och suggestiv. Sedan är det en ANTIK LÅT: äntligen har vi fått rekonstruktioner av de gamla grekernas musik, som denna pärla. Sist en gåtfull låt av Rolling Stones.

Les Humphries Singers, "We'll Fly You To the Promised Land"
Antique Song
Rolling Stones, "Gimme Shelter"



4. Female Pop

Fragmas låt är lätt banal men härlig ändå. MelC:s är likadan: banal men med karaktär. Och Rebecca Blacks egenutgivna låt är för mig vårens soundtrack. Ofta när det är fredag brukar jag påminnas om denna trallvänliga sak.

Fragma, "Every Time You Need Me"
MelC, "I Turn to You"
Rebecca Black, "Friday"



5. Religiöst

Som kristen gillar man kristna sånger. Dock inte alla. Men "Father God, I Wonder" är speciell eftersom den är lite dunkel, lite mollstämd. Som ett kyrkorum i mörkt tegel. "Jesus Christ, You Are My Life" är för sin del en ståtlig hymn. Många poplåtar kan vara hymniska (Hey Jude, Bridge Over Trobled Water, A Whiter Shade of Pale) men här har vi originalformen: en kristen hymn. Lyssna även på Hildegard av Bingens låt, en medeltida suggo. Utan det kristna arvet skulle Europa inte vara någonting.

Father God, I Wonder
Reflections of Christ
I Can Only Imagine
Hildegard von Bingen, "Spiritus Sanctus"
"Jesus Christ, You Are My Life"

Relaterat
Popgruppens psykologi: Beatles
Jazzrock och fusion
Bild: en Corgi Toys polisfolka ur de egna samlingarna.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com



Vi talar idag om multikulti, om färgblindhet gällande ras. Men jag vet ett område där det fortfarande finns white privilegie: modevärlden.

"Normalmodell typ 1A" är en blond nordeuropeisk kvinna. Det finns alltid jobb för en blondin i modebranschen. Och är du inte rågblond men "bara" mörkblond som Filippa Hamilton på årets HM-baddräktsbilder, så kan du ändå räkna med att bokas för många jobb. Vita fotomodeller är och förblir branschidealet så vitt jag kan se.

Idealmodellen i modevärlden ska vara vit. Hon ska därtill vara antingen nordisk/engelsk/germansk eller slavisk/rysk. Visst kan hon vara slavisk: den andra modellen på årets HM-bilder är ju litauiskan Edita Vilkeviciute. Nå, vad mer är det som går? Vad är mainstream-idealet? Fransyskor går bra men då ska det vara nordfransk/blond appeal. Mörkhåriga sydeuropeiskor och latinamerikaner har aldrig varit någon stor grej i modevärlden.

Det är så här: ibland affischeras latinskor, asiatiskor och negresser. Vi har även haft svarta toppmodeller som Naomi Campbell och Tyra Banks. Men där är det snarast så att EN är stor åt gången. Fejden Campbell-Banks handlade ju inte bara om personkemi; de slogs om platsen "den svarta supermodellen".

Man kan säkert nämna tio namn på populära svarta modeller. Men slänger man ut ett så stort nät fångar man lätt 100 vita. Det är white nationalism helt enkelt, salongsvarianten.

EN svart modell i taget får vara stor, ikonisk. Detsamma gäller asiatiska tycks det. I ett avsnitt av tävlingen "Americas Next Top Model" var det en asiatisk tjej som gick till final ihop med fyra andra. Programledaren Tyra Banks sa något till henne i stil med, "You are Asian and you have to adapt your career strategy to that". Men jag är inte asiatisk, jag är bara jag sa tjejen. Men då sa Banks:

- In fashion, everything is about race.

Ras spelar roll i modevärlden. Och för asiatiska modeller är marknaden inte lika stor som för vita modeller. Normalmodell 1A är vit och nordeuropeisk. Och gärna det. Det finns inte så mycket "white privilegie" kvar i världen idag.

Relaterat
Etnofeminism
Skogens vilda härskarinna

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Räddande repliker

دوشنبه 26 اردیبهشت 1390 12:07 ق.ظ


Om du talar i telefon med mormor och vill avsluta, vill ha en räddande replik, härmed några förslag. De kan även användas när du sitter på krogen och tröttnat, när du är på en bättre middag och inte bara vill bryta taffeln opåkallat, eller när du träffat en gammal lekskolekamrat på stadens gator och plötsligt känner att du vill bort, iväg...!
. Du får ursäkta men nu måste jag gå och bromera några flamskyddsmedel...

. Vore kul att fortsätta men nu måste jag gå och bilda ett al Qaida-nätverk...

. Det här var kul men nu börjar världscupen i cykelboll på TV...

. Fantastiskt trevligt, men nu måste jag hem och putsa min Nobelservis i 48 delar...

Generellt så är alla slags esoteriska sysslor bra undanflykter. De är roligare än snöda vardagssysslor som städa och tvätta. Dessutom har de en tendens att skrämma folk, att få folk att fly dig. Så om du vill ha ytterligare alibin, ta sådant som att du måste iväg och "prata med mina blommor", "rensa grannens lägenhet från en avlidens ande" eller "ha min dagliga ört/kristall/färgterapi".

Esoteriska undanflykter är bra att ta till, de låter lite udda och går därför hem bättre. Som Olle Palmlöf sa: sa man i skolan "jag har inte gjort läxan för hunden åt upp böckerna" så går ingen på det. Men säger man "jag har inte gjort läxan för min katt dog" så låter trovärdigare.

Orelaterat
Konspirativt beteende
Den esoteriske tenngjutaren
Bild: påskliljor fotade för några dagar sedan.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com



Blogger låg nere igår. Det gick inte att uppdatera. Dessutom försvann temporärt ett inlägg, det om Simone Weil. Men nu har det återställts. Och det går att posta igen. Så därför detta inlägg som inleds med ett citat.

Soldaterna genomströvade parken, på två täter med 50 meters lucka. Det var en skenbart avslappnad tur i det gröna men någon söndagspromenad var det inte; man gick fram med lyhördhet. Minor skannades, via hörventilen noterades omgivningens ljud och med blotta blicken granskades terrängen på sedvanligt, rovsdjursaktigt vis. Reptilhjärnan var i funktion: ingen diskursiv verksamhet, bara registering av föremål à la sten – grästuva – torrlagd bäck – skogsdunge – horisont –

Detta är ett citat ur min novell ”Soldat i framtiden”. Den trycktes i FEL förlags antologi 2009, se bilder. Novellen skildrar det transartade tillstånd en soldat befinner sig när han är i zonen, när han går på autopilot, kopplar på det soldatiska sjätte sinnet.


Det hela utspelas i ett rymdkrig år 2478. Människan har anfallits av igozilerna, en art humanoida krokodiler. Reträtt och samlande av krafterna vidtar. Sedan tar vi tillbaks det som tagits från oss, som planeten Varro där novellen utspelas. Plutonchefen Jason Revel får en viss dag i uppgift att ta sig igenom fronten och slå ut en fientlig stab.

Man samlar och utrustar patrullen och ger sig av, når en viss park och där har vi citatet ovan. För övrigt är det q-granater och pulsvapen, svepelektron och nanokartor, parasollträd och lekkopalmer. Novellen ingår i en hel roman, ”Stridsmiljö 2500”, som du kan läsa mer om här. Du får där länkar till PDF och e-bok, gratis nedladdningsbara. Den episod jag citerat ur i detta inlägg är kapitel 12, ”Patrull”. Vissa detaljer har ändrats såsom egennamn och årtal men essentiellt är FEL-antologins novell identisk med detta kapitel.

Så är det: man antog novellen, FEL förlag ansåg den vara värd att spendera papper och tryckfärg på. Så här skrev man om berättelsen på sin hemsida:
Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.


För att förtydliga: ni ser här avbildad en antologi jag medverkade i 2009. En pappersbok. En samling noveller av mig, Alf Yngve, Love Kölle och andra. Den novell jag bidrog med ingår dock i en större Svenssonberättelse, en virtuell roman. Den finns som 200-sidig PDF samt e-bok med variabel radbrytning. Du finner länkarna till dem här.

Relaterat
"Agajan äventyraren", gratis e-bok
"Camouflage" som PDF

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Simone Weils liv och leverne

پنجشنبه 22 اردیبهشت 1390 08:12 ق.ظ


Här ska det handla om Simone Weil, ett tungt namn inom esoterica, kristendom och socialism. De biografiska fakta jag här förmedlar kommer dels från Margit Abenius' förord till "Tyngden och nåden" (1951), dels från Simone de Pétrements Weil-biografi (1978). Spontant kan man säga att Simone Weils liv var rikt på anekdoter och händelser, mer än vad som är brukligt för teologer och fromma människor. En filmatisering av hennes liv vore önskvärt, en bio-pic om en kristen tänkare vore skönt som omväxling mot eulogier över Sartre, Darwin och andra nihilister. Ett europeiskt helgon som Weil vore också en bra motvikt mot alla orientaliska gurus som media hypar: Dalai Lama, Gandhi...

Simone Weil (1909-43) föddes i en sekulariserad judisk familj i Frankrike. Hennes bror var något av ett matematikgeni men själv visade hon inga remarkabla framsteg som barn. Snarare verkade hon lite trög i skolan. Dessutom hade hon knubbiga händer vilket gjorde henne dålig i slöjd. Men en lärare sa till modern: "Det är inte här det sitter", pekande på händerna, "utan här", pekande på huvudet... När Weil senare i livet kommit en bit på vägen kunde hon menande citera detta för sin mor.

Nu ska jag plocka poäng på en feminstikon, Simone de Beauvoir. Hon gick nämligen i parallellklass till Weil på gymnasiet. de Beauvoir ville här lära känna Weil. Men den senare avfärdade henne. Varför? Well, hon ska ha varit för överklassig, "något jag förmodligen var på den tiden" medgav de Beauvoir senare.

Weil för sin del drogs till kommunismen. För att öka andelen klassmedvetna arbetare tog hon arbete på Renaultfabriken. Hon var nog inte den enda röda medelklassintellektuell som gjorde detta, men hos Weil fick denna handling en underton av martyrium, kristet martyrium. Hon hade som nämnts klumpiga händer och i övrigt var hon helt olämplig för kroppsarbete - lång och gänglig och svag. Arbetet utvecklade sig till en sann självplåga. Utifrån arbetet kunde hon studera arbetarklassens förhållanden. Men en viktigare iakttagelse var personlig, existensiell: hur en låg position inte behöver medföra ett lågt sinne. Den lägsta positionen kan vara den högsta, människan kan resa sig över det materiella; hon kan efter en hård arbetsdag känna glädje över att hon lever. Detta kan möjligen påminna om Kristi ord, "De sista skall bliva de första." Slaven blir kung och kungen slav, vad som är utåt sett bäst kan visa sig annorlunda ur esoterisk synvinkel.

Något senare under 30-talet fick Weil en religiös upplevelse, ungefär som när Swedenborg såg en gåtfull skepnad på en krog och hörde rösten "ät inte så mycket". Nu fördjupades hennes kristna sökande. Man kan här se vurmen för kommunismen som ett förstadium, som en önskan om revolt (i sinnet), ett sökande efter sanning och rätt och allt vad människan nu kan få för sig att söka där. Konvertera till katolicismen gjorde hon dock aldrig; hon förblev fritänkare livet ut. Även om hon nog präglades av "extra ecclesiam nulla salus", utom kyrkan ingen frälsning. Hon bad till exempel om ursäkt för det faktum att hon inte var döpt. Dopet är nu en stark rit men ett botfärdigt sinne stängs inte ute från himlen om det inte är döpt. Weil var i alla fall kristen; det judiska var hon tämligen emot, det kan påminna om en sådan som Nathanael Kapner.

Weil gifte sig aldrig, hade kanske aldrig ens ett förhållande. Men hon såg bra ut och var inte helt oomsvärmad. Pétrement nämner hur hon gick klädd under gymnasietiden: vid kjol och åtsittande lång kavaj, skor med låga klackar, basker och glasögon. Detta var en slående klädsel för sin tid, mellankrigstiden. Men Pétrement framhåller att Weils klädsel uppfattades som allt mindre chockerande med tiden, dels på grund av att kvinnomodet utvecklades i denna riktning men kanske också för att den speglade Weils personlighet. Hon såg inte utklädd ut, hon var sig själv.

På 1930-talet gick Weil ut som frivillig i spanska inbördeskriget. På vilken sida? Gissa. Hon var vänster. Det betydde: regeringssidan. Alla röda frivilliga gick till regeringssidan; högerfolk (både fascister och konservativa) gick till Francos rebellsida. - Nog har man hört om amazonkvinnor men Weil som krigsfrivillig var en katastrof. Hon var bara i vägen, gjorde ingen nytta, inte ens i trossen. Där brände hon sig för övrigt på en stekpanna med olja som gjorde att hon hemförlovades. Hennes krigssejour hade dock andliga rötter, det var längtan efter martyrium mer än socialistisk kampvilja som drog henne till Spanien. Och det är helt OK anser jag, man måste buga för glöden och andan i denna uppoffring - hur en lärarinnetyp med glasögon beslutar sig för att dra i fält, stå eller stupa.

- - -

Andra världskriget kastade sin skugga framför sig. Fascism och nazism var i antågande. Detta var en svår utmaning för Weil som etniskt var judinna. Inom vänstern per se debatterade man: motstånd eller pacifism? Nu blev den frågan snabbt inaktuell för Weils del eftersom kvinnor inte behövde göra värnplikt i dåtidens Frankrike, dels för att nederlaget kom rätt fort 1940. Men nu blev det antijudiska aktuellt, Vichyfrankrike var antisemitiskt och förvägrade judar alla ledande ställningar. Weil som då var lärarinna avskedades och blev lantarbetare.

I normala fall skulle detta ha varit som slaveri, men, som det helgon hon var, så välkomnade Simone Weil det hela. Säg vad ni vill men detta är anda. Det var arbetets martyrium om igen. Till exempel finns ett brev bevarat där hon tackar ministern för judefrågor att hon överförts till jordbruket... Senare insåg hon emellertid vart det barkade hän med Det Nya Europa; hon flydde med sina föräldrar till USA. Därifrån tog hon sig senare till England. Här försökte hon via den exilfranska regeringen bli uttagen till fältsjuksköterska. Äntligen skulle hon få gå ut i striden, äntligen skulle hon få chansen att lida sitt martyrium för en ädel sak. Men hon lyckades inte få någon placering, kanske av praktiska skäl, kanske för att hon verkade lite förryckt. Själve de Gaulle ska ha mött henne och avfärdat henne som galen.

Återstoden av tiden i England fördrevs med att författa skriften "Att slå rot", Enracinement. Den skulle användas i rekonstruktionsarbetet efter kriget. Men Weil vantrivdes, ville göra något substantiellt. Hon ville lida sitt martyrium men fick inte; också ett öde. Strax insjuknade hon, dels i sviter av fabriksarbetet på 30-talet, dels var det väl själva livslusten som tröt. Som sjukling sa hon en gång att hon eventuellt kunde äta lite potatispuré. Då erbjöd man sig att laga den. Men då sa Weil, "Jag kan äta den - om den tillagats av en fransyska"... In i det sista bevarade hon lejonklon.

Så vad hände? Weil praktiskt taget svalt sig till döds. Därför skrevs det makabert nog "självmord" i dödsattesten, något som dessutom var straffbart i England på den tiden. Så klart hade hon svårt att nås av lagens långa arm i sitt nya predikament, som död, men ett märkligt efterspel till hennes livssaga får man nog säga att detta var.

Man kan jämföra Weils biografi med en samtida landsmans, Antoine de Saint-Exupéry, han med "Den lille prinsen". Både Weil och Saint-Ex var nämligen födda i början av seklet - de konfronterades med kommunism och fascism - de valde att bekämpa fascismen - båda var i Spanien på regeringssidan (Saint-Ex var krigskorrespondent). Båda var vidare i Frankrike 1940 och valde att fly. Slutligen dog både i de fria franska styrkornas tjänst, Saint-Ex i ett flyguppdrag över Frankrike 1944.

Mer kunde sägas om Weil, som hennes teologiska idéer. Hon var en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Längtan efter tomheten - nåden är negativ tyngdkraft som får oss att falla uppåt - Gud älskar sig själv genom oss; detta är exempel på hennes credo. Det kunde kanske bli föremål för en egen utredning här på Galaxen. Men tills dess: läs Weils "Tyngden och nåden" och meditera över det faktum att vi i Weil har en esoterisk hjältinna, en real-life Melina Starr. Inte för att man prompt behöver jämföra, men för dagen tycker jag Weil är mer fattbar, mer skarpskuren, mer personlig än sådana som Alice Bailey och Helena Blavatsky. Weil är kristen, ger kristendomen ett tillskott av mystik och det behövs idag. Bailey och Blavatsky må också behövas men Weil har utöver det ovannämnda en mer akademisk, boklig framtoning än dessa. Hon är ungefär som Kierkegaard: den esoteriska udden åsido så är namnet accepterat inom akademin. Och vissa kan tycka det är viktigt, det sänker tröskeln att läsa personen ifråga.

Edit 21/5: nu finns Weils credo mer utförligt behandlat på bloggen, här.

Relaterat
Swedenborg: en biografi
Nietzsche och salighet
Bild Fotoakuten


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Bertil Malmberg och Härnösand

سه شنبه 20 اردیبهشت 1390 08:11 ق.ظ


Dessa rader skrivs i Härnösand. Jag bor numera i Härnösand, Porten till Höga Kusten. Det gläder mig ofantligt att denna stad också är Bertil Malmbergs hemstad. Malmberg är antagligen 1900-talets störste svenske diktare. Någon direkt Norrlandsdiktare var han inte, han flyttade söderut rätt snabbt, men i alla fall. Härmed en titt på Malmberg och födelsestaden.

Bertil Malmberg var poet och akademiledamot, död 1958. Han skrev diktsamlingar som ”Klaviatur”, ”Dikter vid gränsen” och ”Men bortom marterpålarna”. Han föddes i Härnösand men flyttade ifrån staden som skolpojke.

Men åren i Härnösand var viktiga för Bertil Malmberg. Han såg dagens ljus här den 13 augusti 1889. Fadern, Teodor Malmberg, undervisade i franska på läroverket. Modern hette Hanna Roman. Man hade det relativt väl ställt. Den unge Bertil ville tidigt bli författare och han läste böcker av Esaias Tegnér, Bengt Lidner och Erik Johan Stagnelius. Redan som åttaåring präglades han till exempel av Zacharias Topelius, av dennes dikter som idag är bortglömda. Men Bertil fångades av sagoromantiken och skrev även ett brev till den store. Senare upptäckte Bertil den moderna poesin i form av Heidenstam, Fröding och Karlfeldt. En stor favorit var Oscar Levertin.

Åren i Härnösand var viktiga för Malmberg. Han återvände gång på gång till dem i sina verk, mest tydligt i romanen "Åke och hans värld" (1924). "Härnösand" nämns förvisso inte i texten, bara "den lilla stad högt mot norden, där Åkes fem år hade förflutit". Dock: med sin skildring av alla personer som kommer i Åkes väg - den lungsjuke Kalle Nubb, Olsson-Hjelms vars son var mördare, den livshatande baptisten Ebenholz, rektor Godemarks barn, pastor Ödmark och den vansinniga kusinen Anne-Marie - tecknas staden i förbifarten. Det är 1800-talsstaden med trähus och hästskjutsar, vedkaminer och träindustri, som var betydligt större då än nu: "Såg vid såg jag såg"... (Not: Jag vet att Sehlstedt skrev detta om Alnön i Sundsvall, men det var i alla fall på 1800-talet och det fångar den västernorrländska miljön vid tiden.)

I centrum för "Åke och hans värld" står förstås Åkes värld, Bertil Malmbergs barndomsvärld med alla sina fantasier och föreställningar. Det är en bok om ett barn, ingen barnbok. Det är en hjärtevärmande sak, lite ålderdomlig i stilen men ännu läsvärd. Ljus och skugga omväxlar, det är ingen idyll. Det blev en bra film av den 1984 i Allan Edwalls regi. En TV-film gjordes även 1959 i regi av Bengt Lagerkvist.

Malmberg skrev på 1950-talet ett antal memoarböcker. I "Ett stycke väg" 1950 skildrar han till exempel Väja, bruksorten norr om Kramfors. Här bodde farmor, gift med en brukspatron. De bebodde herrgården och Bertil präglades av besöken här, han ansåg sig vara herrgårdsfolk. I sin andra diktsamling ("Uppgörelse och löfte", 1911) beskriver Malmberg sin tidiga kärlek till litteraturen, och biblioteket som skildras är herrgårdens i Väja:
När jag än var barn och ljusens vekar
brunno skumt i åldrigt bibliotek,
ljöd, där glömsk jag stod av dagen lekar,
klassisk sång ur mörka skåp av ek.
Stum jag dröjde vid de gamla banden,
där ett folk har sina skatter tömt,
sakta smekte gossehanden
över gyllne ryggar ömt,
sakta tog jag så en bok ur raden,
läste med mitt hjärta överfullt,
firade, när tyst jag vände bladen,
diktens svårmodsrika offerkult.

Malmbergs förebilder var som antytt det borgerliga Sveriges stora namn, Heidenstam med flera. Hela Malmbergs diktning hade också klart borgerliga drag, som retorik och bildning, höga principer och religiösa inslag. Där fanns ofta parker, höstliga parker där diktaren såg sin värld falla samman i skönt vemod. Det var, kan man säga herrgårdsparken i Väja som spökade; se dikterna "Parkerna", "Vinterpark" och "Min park med tuktade gångar".

Mycket kan sägas om Malmberg. För att avsluta denna artikel med stil väljer jag dock att citera just "Min park med tuktade gångar". Den är helt enkelt mästerlig, med eller utan Härnösandspåverkan:
Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod,
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

["Flöjter ur ödsligheten", 1941]

Relaterat
Malmberg och Ekelöf
Undergångsromantik
Bilden av Härnösands domkyrka är tagen av mig LS. Sedan jag skaffade mobilkamera i vintras har bloggen fått en mer personlig touch tycker jag. Idealet är kanske att låta de flesta bilderna på Galaxen utgöras av eget material, kanske nio av tio? Kul är det iaf att ta bilder på saker och ting, böcker och vyer, med baktanken att publicera dem på bloggen.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Ny diktsamling

دوشنبه 19 اردیبهشت 1390 08:23 ق.ظ


Här tänkte jag länka till en fritt nedladdningsbar pdf. Det är en diktsamling kallad "Tempel och trädgårdar". Du finner den här.

Den första januari detta år satte jag mig ner och skrev. Det blev en dikt, denna dikt om CAMOUFLAGE:
Camouflage drar en linje i sanden
och säger: ”Den som är rädd för att dö
kan fara åt helvete. Ni andra, följ mig.”

Ska du dra i fält med Camouflage?
Kan du uthärda hans blick? – Skriv
ditt testamente, spotta i nävarna

och greppa geväret. Avdelning framåt,
marsch i natten. ”Mål: fiendens fältarméer.
Rikting: evigheten.” Död eller liv,

seger eller förlust, allt är likgiltigt
när du drar i fält med Camouflage.
Du lever här och nu, du är herre

över ögonblicket. Så framåt
i natten, fronten nästa, liv eller
död, Hals- und Beinbruch.

Varför jag skrev den just då kan man undra. Jag hade just varit i Övik och tagit farväl av min mamma på hennes dödsbädd. En vecka senare dog hon. Nåväl, jag skrev även dikter re hennes död och annat och alla finns nu samlade i en fil betitlad ”Tempel och trädgårdar”. Du finner den här, fritt nedladdningsbar.

Läs om staden Solarium, läs om ansiktet på Mars, läs om hotande tsunamis och bläcksvarta nätter. Läs om Kristusplaneten och Tempelberget, Mina systrar och Min privata Operation Barossa, om solbrandsfärgade tallar och "Svenssons kompani", marscherande bygden fram med I 21:s fana i täten.

Som ni kan se på länkarna har vissa dikter publicerats här på bloggen först. Kanske hälften av "Tempel och trädgårdars" dikter las upp först här på Galaxen. Så ni som vill ha mina verk från det senaste året samlade, plus lite mer, ni kan ladda ner pdf:en.

Detta är min andra diktsamling. Den första hette ”Grönt ljus”.

Så vad ska jag tillägga? Min nya samling har ISBN-numret 978-91-978651-7-3. Etherion Förlag, Härnösand 2011.

Relaterat
Tempel och trädgårdar
Bild Svammelsurium


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Vivekânandas liv och budskap

یکشنبه 18 اردیبهشت 1390 08:28 ق.ظ


Jag är kristen. Men vägen dit har, kan man säga, gått via hinduism och sanskritstudier. Väl invecklad med det indiska insåg jag emellertid att detta inte är min grej, kristendom är nog mer min tekopp. Men Indiens esoterism är värdefull för mig än idag, jag kommer alltid att se med värme på dess skrifter, läror och gurus. En modern indisk guru var Vivekânanda som här får ett porträtt.
Svâmi Vivekânanda föddes i en indisk överklassfamilj på 1800-talet. Dagen före det han skulle ta en viss examen la han dock av, han kom till insikt att studier i vardagliga ämnen leder bara till materiell framgång. Från den tidpunkten ville han aldrig mer gå i skola.

Vivekânanda började uppsöka vishetslärare. Han blev lärjunge inom hinduismen, inom vedastudiet: sannyâsin. Slutligen träffade han en lärare som gjorde ett djupt intryck på honom: Râmakrishna.

Râmakrishna betraktades som ett helgon. Han har skrivit parabler och dikter, bland annat denna:
Dive deep, o mind,
dive deep in the ocean of God's beauty.
If you descend to the uttermost depths,
there you will find the gem of love.

Och om vi fortsätter nämna lite om Râmakrishna per se, kan sägas att denne som ung en dag hade varit ute och gått på landsbygden. Plötsligt bredde ett svart moln ut sig över himlen och tvärs över detta flög en vit häger. Râmakrishna svimmade av åsynen och det kan man förstå: övermannad av skönhet!

Denne Râmakrishna blev alltså lärare och guru för den Vivekânanda som detta inlägg handlar om. Vivekânanda instruerades i advaitya-filosofin, en lära som går emot dualismen. Det finns ingen dualism andligt-världsligt utan "monism" råder. Gud är ÖVER allt - Gud är överallt. Med intuitionens hjälp kan vi bli ett med Gud, om än tillfälligt. Râmakrishna sa också till sin elev: "Olika religioner är som olika floder nerför ett berg; de tar olika vägar men till slut leder alla till havet." Ett tjusigt uttryck för synkretism.

När Vivekânanda examinerats som lärare började han sin egen undervisning. Ett led i detta var att åka på Världsreligionskongressen i Chicago 1893. Här gjorde han en strålande entré. Andra delegater hade talat om förträffligheten i sin religion men Vivekânanda började sitt anförande med orden: "Brothers and sisters of America!" För detta fick han en flera minuters stående applåd, det var en entré som hette duga. Detta är att ha personlighet, karisma. - Ska man precisera bilden av Vivekânanda kan man kalla honom en ledartyp, en smart men något dominerande typ. Om Râmakrishna var Jesus så var Vivekânanda dennes Paulus: en mer systematisk, transparent typ jämfört med originalmannens mer direkta Gudskontakt, yttrat i aforismer och parabler. Râmakrishna och Jesus var, kan man säga, gudsomedelbara. Paulus och Vivekânanda var nog gudeliga men de var mer organiserade och mindre musiska till sin läggning.

Efter konferensen samlades några västerlänningar kring Vivekânanda för att höra honom undervisa. Man hade fått upp ögonen för veda och advaityafilosofi, det lockade till mer esoteriska djup än kristendomen tycktes erbjuda då. Men Vivekânanda berörde just kristendomen i sin första föreläsning: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Han sa att i dessa Johannesrader var kristendomens viktigaste budskap sammanfattat, det om Gud som den allom närvarande kraften i universum. Vivekânanda visade sina västerländska elever hur mystiken och det opersonliga, eviga gudsbegreppet fanns även i deras Bibel, hur den "gåtfulla österländska mystiken" finns företrädd även i kristendomens urkunder. Synkretism!

Vivekânanda var hindu, anhängare av vedafilosofin så som den sammanfattas i Bhagavad-gîtâ, men med Râmakrishnas exempel såg han även beröringspunkter mellan Veda och kristendom som vi sett. Han kunde även se den perenniala essensen i till exempel buddhism, och det var originellt för ytterst få hinduer gav någon som helst erkänsla åt Buddha vid den här tiden.

Under sina föreläsningar för västerlänningarna sa Vivekânanda bland annat: "Dra inte ner sanningen till lyssnarens ståndpunkt." Det är en tänkvärd synpunkt. Kant sa ju för sin del att man ska anpassa undervisningen till de medelbegåvade, detta eftersom de dumma ändå inte förstår och de smarta ändå förstår... Vivekânanda företräder då en hårdare linje, han anser tydligen inte att man ska försöka nå ens de medelbegåvade, dra ner nivån till dem, utan man ska förmedla sanningen hur svår den än är. Man ska säga saker som man förstått dem, som man vet att det är, och om sedan ingen förstår är det synd men inget att göra åt. Man ska inte kompromissa med sanningen, förenkla alltför mycket. Då hamnar man i begreppsförvirring och språkförslappning.

Vivekânanda frågade en gång sin lärare hur han uppfattade Gud:

- Jag ser honom som jag ser dig, svarade Râmakrishna, bara mycket verkligare...

Viveânanda hade annars en idé om att ORD har en sekundär betydelse medan TANKAR färdas långt. En smart tanke tänkt av en grotteremit når ändå ut över världen medan pladder på ett fik lever och dör i samma sekund. Därför ska man vara noga med det man tänker sa gurun. Det kan få en att tänka på Goethes diktum: "Allt avgörs i det inre."

Mitt bland alla spekulationer och djärva esoterismer gav Râmakrishna en del praktiska råd. Som: "Allt vatten är vatten. Men drick inte smutsigt vatten! Alla gudar är gud. Men dyrka inte tigerguden!" Detta ser jag som exempel på andligt sunt förnuft.

Relaterat
Visdom i Gîtân
Det välgjorda språket
Apatia
Sanskrit i svenskan
En av många källor till denna artikel har varit "Ingivelsens ord", Proprius 1971. Bilden föreställer det svenssonska köket.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Mytisk resning

جمعه 16 اردیبهشت 1390 09:32 ق.ظ


Frank Herbert skrev en hel radda böcker om planeten Dune. De tre första hette "Dune" (1965), "Dune Messiah" (1969) och "Children of Dune" (1976).

Frank Herbert har i sin "Dune"-saga fått till ett sant kosmiskt anslag. Det är årtusenden som passerar, det råder en känsla av ålderdomlighet, kanske inte direkt genom atmosfär och miljöskildring men dock genom intrigmässiga finter och knep, påhitt och konstruktioner. Till dessa hör utan tvekan religionen. Man lever i en framtid som inte bara bryr sig om att bygga ett bättre rymdskepp utan det talas även om andliga övningar, trans och meditation. Herbert övervinner sina stilmässiga begränsningar genom att skildra sandormar och skördande av melangedroger, genom att befolka sina böcker med präster och abedissor jämte politiker och annat modernt.



Herbert skolades i magasinet Analog. Han brukar nämnas i samma andetag som Heinlein och Asimov, ja kanske mer Niven och Pournelle som var mer samtida. Men mer än alla dessa hade Herbert sinne för det arkaiska, "det mycket gamla". Det gammelgamla! Han gav sin galaktiska framtid djup med de antydda årtusendena - men, till skillnad från Asimov som även hade vida perspektiv i sin galaktiska framtid, så gav Herbert det hela en extra, egensinnig touch genom att låta religionen genomsyra allt.


Religiöst djup, ja frälsning nås genom växelverkan med och omvårdnad av de sandormar som genomborrar planeten Arrakis sandlager, och detta påfund är vad som stannar med en efter det man läst romanerna. Det är något utomlitterärt, något som inte beror på någon språklig briljans. Herbert skriver som en krönikör, som den journalist han var, men böckerna har ändå magisk touch på grund av sin mytiska höjning.



Det är som folksagor. Alla kan berätta sagan om Hans och Greta, den beror inte på någon viss, konstnärlig version eller utformning. Det är konkretionen som talar (skogen man går vilse i, pepparkakshuset, häxan, ugnen osv). På samma sätt kan man återberätta vad "Dune" handlar om och locka till läsning. Man kan nämna hur Paul Atreides i bok ett blir arvtagare till en ökenplanet, en värld han blir herre över efter att ha ingått en allians med dess nomadiska urinnevånare och besegrat en viss kainitisk koalition. Så erövras hela galaxen i ett formligt jihad och Paul blir en religiös ledare. Maktbasen är alltjämt Dune, Arrakis, och dess sandormar som producerar drogen melange som bland annat behövs för rymdskeppspiloter att hålla sig vakna med under ljusårsfärderna.



Bok 2 ("Dune Messiah") må vara en mellanbok men den har snyggt omslag, skrolla upp en bit och se. Sist har vi så bok 3, "Children of Dune". Den skildrar smart hur Pauls son, Leto Atreides, lyckas överträffa sin far. Det är inte lätt, hur slå en far som erövrat hela galaxen? (Spoilervarning:) Men Leto finner oförhappandes på ett sätt; med ett slags märkliga insekter i öknen förvandlar han sig stegvis till en ormvarelse, han blir en humanoid sandorm och lever i tusentals år som gudahärskare, "God Emperor of Dune"; fadern var ju bara messias... Leto har slagit sin far, han har försäkrat sig en plats i galaxhistorien som ingen annan. Det är verkligen en tour de force, det är ett sant mytiskt narrativ i sf-berättelsens form. Dune-böckerna har en smått knäckande framtoning med all sin närsynta, torra följetongsprosa men som sagt, Herberts alla påfund och ingredienser höjer det hela till överlitterära, sagoaktiga nivåer. Litteratur kan skrivas på andra sätt än detta, den kan vara språkligt mer fantasirik, men jag är ändå imponerad av Dune-sagan som kreation. Och med Bruce Penningtons omslag har man en hörnsten som pryder sin plats i bokhyllan.

Relaterat
"The Litany of Fear"
Omslag: Bruce Pennington

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Det Stora Babylon krigar vidare

چهارشنبه 14 اردیبهشت 1390 10:01 ق.ظ


USA bedriver sitt "krig mot terrorn". Som supermakt krigar man i öst och väst, man är i sista fasen av sitt imperiala skede. Och att Osama Bin Laden nu är död betyder föga; kriget mot terrorn är evigt, det måste fortgå för alltid så att rustningsindustrin föds och så att alla regeringsorgan som bildats efter 9/11 får sin existens motiverad. Det är säkerhet som löpt amok, det är "Det Stora Babylon som tronar över många vatten", som härskar över halva jorden, bedriver handel med alla folk och som är rikt bortom all föreställning. Fler än jag har sett Uppenbarelsebokens Babylon som USA och jag nämner det i slutet av denna artikel, ger indicer på varför denna tolkning kan stämma. Låt mig bara säga att Frihetsgudinnan har en viss roll i det hela. Jag säger inte att USA ÄR Uppenbarelsebokens Babylon, men att det KAN VARA det. I övrigt i denna artikel ska jag visa på moderna tolkningar av samma skrift, hur första och andra världskriget, Tjernobyl, Gulfkriget och annat kan ha förutsagts här. Nota bene: KAN HA.

1.

Låt oss titta på Uppenbarelseboken, Johannes Uppenbarelse. Och lite parentetiskt: titeln bör nog vara ”Jesu Kristi uppenbarelse”. Första raden lyder ju: ”Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus”…

Titeln åsido; vad handlar denna bok om egentligen? Vad betyder allt? I alla tider har folk försökt tolka denna skrift och nu ska jag göra detsamma. När kommer vi då att nå sanningen om denna bok? Vad är facit?

Svaret är: någon entydig tolkning är svår att finna. Det finns mer eller mindre goda tolkningar. Endast Gud själv har svaret. Vi får vänta tills vi möter honom för att få svar.

Men som sagt, det finns mer eller mindre goda tolkningar, mer eller mindre plausibla. Här ska jag försöka finna några. Jag gör det som antytt med moderna tider för ögonen: att säga att den eller den figuren är Caesar eller Muhammed tycks mig i sammanhanget poänglöst. Jag ser tiden från första världskriget och framåt.

Och just detta första världskrig sägs förutspås här, i kapitel 8 vers 7:
Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp.

Sedan, i vers 8-9, följer VK 2:
Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod.

Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.

VK 2, verkligen? Jo, för detta ”brinnande berg” i vers 8 har nämligen tolkats som atombomben över Hiroshima. Varför inte: VK 1 i första versen, VK 2 i andra. Och efterkrigstiden? Det är kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, som för sin del är ryska för ”Malört” som vi finner i vers 10-11:
Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.

Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.



2.

Så raskt över till ett annat citat som är aktuellt, 11:6:
De hava makt att tillsluta himmelen, så att inget regn faller under den tid de profeterar...

Denna kontroll över himlarna har tolkats som HAARP, ”High Altitude Auroeal Research Program”, ett atmosfäriskt undersökningsprogram vars skog av antenner möter besökaren vid Gakona i Alaska. Men indicierna är svaga här; aktuellt kapitel talar om ”Guds två vittnen” som är två olivträd, två ljusstakar som står inför Herren. Det är de som kan profetera enligt ovan och de har av andra tolkats som något helt annat än HAARP. Så vem vet vad vi ska tolka detta bibelställe som.

I kapitel 9 talas om hemsökelse av ett slags bisarra gräshoppor och pansrade hästar. Detta har på en viss Youtubefilm tolkats som stridshelikoptrar och tanks i Gulfkriget… Stridshelikoptrar har väl en viss likhet med dessa gräshoppor och rotorsurret kanske är detta:
… och rasslet av deras vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar störta fram till strid. (9:9)

Gulfkrigsyttringar...? Minns även hur himlen förmörkades av alla oljebränder. I det strax föregående 8:12 där den fjärde ängeln blåser i sin basun sägs:
Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

- - -

Nu över till ett centralt avsnitt, kapitel 13 med sitt berömda Vilddjur och 666. Och Vilddjurets märke, vers 16-17:
Och det [= Vilddjuret] förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan,

så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.

Vad är då detta i moderna termer? Vi ser redan början på det med ett chip som kan opereras in i handleden.

Se bara denna artikel från DN 5 april i år: detta inopererade chip öppnar iofs bara elektroniska lås. Men var så säker på att detta går att göra till betalchip senare. Och obligatoriskt ”för alla som vill köpa och sälja”. Notera för övrigt den insmickrande tonen i artikeln, hur artikelns huvudperson ”bytte ut fredagsmyset mot lite lokalbedövning och ampullinjicering hemma vid köksbordet”…

By the way, man för alltså in chipet MED KANYL: då är det bra litet! Det är tillverkat med så kallad nanoteknik, ingenjörskonst på molekylär nivå. Vissa säger att svinfluensehysterin förra året var en förövning till ett dylikt: säg att ett dödsvirus är på väg, tvinga folk att vaccinera sig, smyg in ett nanochip och vips har du alla märkta med Odjurets Märke. Det lär gå lätt i Sverige där det, i förövningen à la svininfluensa, var 60% som lurades att ta vaccinet, alla helt i onödan. Polens befolkning tog ju t ex inget och de lever än. Ja, faktiskt mår vi sämre för detta: googla på narkolepsi, svininfluensa.



3.

Låt oss nu titta på kapitel 17 av Uppenbarelseboken. Vem är det som skildras med sin sjustråliga krona på tio huvuden, med en kalk i sin hand? Enkelt: det är Frihetsgudinnan! Se bara på dess sjustrålade krona och fundamentet hon står på som, sett uppifrån, är en tiouddig stjärna. Go figure.
Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,

hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»

Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.

Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.

Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: »Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.»

Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg henne.

(17:1-6)

Och visst är Det Stora Babylon här och i kapitel 18 otäckt likt USA: du tronar över många vatten, du är rik, du handlar med hela världen... Visst kan detta stämma in på andra länder historiskt; Uppenbarelseboken är ett konstverk och sådana är till sin art mångtydiga. Entydighet hör till allegorier och det är helt annan genre. Så olika tolkningar kan gå för sig för profetior som denna, ”it’s anybody’s guess”. Men för att fokusera på Det Stora Babylon så nog är USA, symboliserat i New York med Frihetsgudinnan (sju ”huvuden” och tio horn), ingen dålig kandidat till denna titel.

Relaterat
USA:s beredskap inför kollapsen
Obama och omvalet
Profeterandets svåra konst
dn dn dn dn svd svd svd svd

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Recension: "Kaninbibeln" (1957)

سه شنبه 13 اردیبهشت 1390 09:07 ق.ظ


Mycket bly i luften, järnvägslaster trotyl som landar i förterrängen, naftalin och tjära och vått ylle. Ja sicken värld man lever i, vilken titanisk barnkammare man växte upp i: pappa som reservofficer och själv lärde man sig läsa med "Det röda massanfallet" och "Kaninbibeln". Den senare är även känd som "Soldaten i fält" eller "SoldF" årgång 1957.

"Kaninbibeln" ger en bild, en världsbild kan man säga: en bild av en kultur där man hade både ridhästar och atomvapen, där man både cykeltolkade och fick understöd av jetbombare. En hård värld där man uppmanas "störta över dem och skjuta ner dem med k-pistarna" samt "skjuta chefen först". En värld där markgas "ger sig till känna som glänsande droppar på marken, som färgfläckar på blad, barr och örter eller som en skimrande hinna på vatten, jord och stenhällar".


Ja, man kan citera mycket här. Och man kan ironisera. Men basalt är det en innehållsrik, vederhäftig bok. Till exempel sägs i kapitlet om anfall, den där novellen, att anfall handlar inte bara om att slå en motståndare, det kan även röra sig om att slå sig ur en inringning. Därför bör man öva anfall - och det är bra sagt, det är ett memento för dem som ansåg att lilla Sverige inte borde leka stormakt och öva anfall.

Intressant är citaten av militära storheter i början av boken. Bland annat Stalin: "Underlaget för den inre halten och motståndskraften hos Röda arméns förband är disciplinen." Vi var inte stalinister på den tiden men märkligt är hur fienden påverkar även sin motståndare, vi influerades av den stalinistiska mentaliteten vare sig vi ville eller inte. När jag såg filmen "Gula Divisionen" om svenska J 29-piloter med Hasse Ekman i spetsen, tänkte jag för mig själv: denna film är stalinistisk. Soliga skyar, skimrande jetplan, det behövs bara att man byter ut kronmärkena mot röda stjärnor så hade filmen i stort sett kunnat visas i Sovjet samma tid. Om ni förstår vad jag menar.


Man citerar även Wavell: "Vad som främst behövs hos en god soldat är uthållighet och hårdhet." Ord och inga visor. Man citerar även några floskler av Patton. Denne är intressant på ett annat vis, eftersom ett av hans påfund finns återgivet i boken, nämligen eldmarsch. I kapitlet Striden läser man hur denna utförs med gruppen på skyttelinje och elden avgiven antingen som höftskott eller jaktskott mot upptäckta mål. "Eldhastigheten ska vara ett skott (vid kpist en eldskur) på vartannat-vart tredje steg." Kanske kändes det mäktigt att framrycka så där på övning, att gå och skjuta för skjutandets skull, men för en småstat var det nog inte helt rätt metod att lära ut. En viss G. Borg kallade eldmarscherande soldater för "dessa vandrande musikanter" och det säger allt tycker jag.

Jag slås av den omväxlande layouten när jag bläddrar i boken: skämtteckningar och realism sida vid sida, schatteringar och snitsiga tabeller. (Klicka på bilderna för förstoring.) Vad gäller Krakel Spektakel-gubbarna så tror jag de delvis var missriktade mot sin publik, vresiga bassar som ska lära sig fältlivets elementa. Jag menar, måste man läsa en viss bok så skiter man väl i om där finns roliga gubbar eller inte. De kan få rakt motsatt effekt, dvs läsaren retar upp sig på dem. I senare utgåvor av SoldF (1972, 1986) försvann ju också alla cartoon-gubbar så arméstaben lärde sig nog den läxan. Men som grafisk skapelse, ja som klassisk bokkonst får man nog säga att SoldF 1957 försvarar sin plats i den svenska bokhistorien.

Relaterat
SoldF 1986
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Vetenskapen i sf

دوشنبه 12 اردیبهشت 1390 09:56 ق.ظ


Jag har länge gillat science fiction. Här är ju frågan om man läser den för dess vetenskapliga idéers skull, dess korrekthet visavi astronomiska, tekniska och fysiska fakta, eller om man mest har den som spelfält för sina drömmar. Nåväl, kraften ligger kanske i mötet mellan torr vetenskap och saftiga visioner. Här är i alla fall en titt på en bok där vetenskapen och stringensen betonas, där orimligheter skåpas ut och där korrekthet hyllas.

Som sf-författare gäller det att ha ordentligt på fötterna, annars kommer felfinnaren och tar 'en. I Peter Nicholls' "Fantasi och vetenskap i science fiction" (1984) har dessa felfinnare släppts ut i full frihet och de redovisar stolt sina fynd. Glöm alltså att sf också är berättarglädje, inlevelse och dans, för här är det bara idéer och koncept som gäller.

Felfinnarens glädje: misstag och orimlig vetenskap tas upp till behandling. Och emellanåt utdelas guldstjärna till någon författare som fått alla siffror rätt (som den oläslige Hal Clement). Nåväl, en rolig bok att läsa är det nog och lustiga grejer möter en överallt. Som en bild ur en sf-tidskrift från 1955 där en rymdpirat äntrar ett skepp med strålpistol i handen och räknesticka mellan tänderna... Ett slags förbiseende av samma typ som Heinleins "Varning för okänd planet" ("Starman Jones", 1953): där sitter man med logaritmtabeller och bearbetar data med huvudräkning, innan dessa inmatas i datorn...

Orimligheter: så kallad teleportation, där en människa tas isär och skickas via kabel eller stråle till annan plats, vore svår. Man skulle ju dö av detta isärtagande, man skulle somatiskt dö om kroppen togs isär cell för cell eller atom för atom. Självklart är det så (även om själen lever vidare, men det ingår aldrig i teleportationskonceptet så vitt jag vet). -- Orimligt är även jättemänniskor ("Attack of the 50 Feet Woman"), eftersom dessa skulle falla samman under sin tyngd. De skulle behöva se ut som ett slags humanoida elefanter, skulle behöva tjockare ben. Jätteinsekter vore orimliga av samma skäl, samt av det faktum att de andas med trakéer; dessa rör kan inte få sugeffekt om de har för stor diameter.

Det talas även om nedfrysning av människor, cryogenik. En larvig idé som tydligen ändå praktiseras i verkligheten. Jag menar, varför inte bara lägga sig och dö och acceptera reinkarnation: "new body, new life, new everthing", bara till priset av minnesförlust. Man minns ju inte sitt föregående liv men annars är allt nytt och det är bara att leva.

Det är en smärre sf-encyklopedi detta, utgiven i Sverige 1984 och skriven av Nicholls, Brian Stableford och David Langford. "The Science in Science Fiction" var originaltiteln. Den gavs ursprungligen ut 1982. Det är en encyklopedi - men en läsbar sådan, man kan fördjupa sig i dessa eleganta essäer om bland annat informationsteknik, rymdresor och tidsresor, robotar och artificiell intelligens. Apropå det sista vill jag resa mitt tvivel mot att detta någonsin skulle gå att åstadkomma; vi kan göra mer eller mindre intelligenta dammsugare och schackspelsdatorer, men att verkligen bli intelligent tror jag inte datorn kan. Bli kreativ, kombinera vilja och tanke så som en människa kan? Never.

Jag ser i boken en bild av en schimpans som lärs upp av en förnumstig lärare. Varför? Ska apan bli människa? Någon sa att apan är en degenererad människa, avgrenad från oss i urtiden. Därför lönlöst att lära den något.

Edgar Rice Burroughs' Marsromaner är ekologiskt sett felaktiga får vi också veta. En underbar faktabit må jag säga, väl på plats i en bok som denna: "Författaren glömde exempelvis bort att förse de köttätande djuren på planeten med gräsätare till föda"... Min åsikt om detta är att Burroughs' romaner är iscensatta drömmar, dylik kritik träffar ej deras kärna. Herberts "Dune" (1965) sägs annars ha gått i spetsen för att få sf-författare att tänka ekologiskt. Idag är det tydligen ett måste att de planeter man skapar har något sånär plausibla ekosystem. Noggrannhet har blivit ett honnörsord.

"Om något är tänkbart så måste det existera någonstans." Detta diktum sägs vissa fysiker (fysiker nota bene, ej sf-författare) ledas av (s 67) - och i så fall är jag glad, då finns det hopp för vetenskapssamfundet. Det öppnar vägen för nya grepp, nya teorier, nya koncept. Hugo Gernsback på sin tid hyllade "science" men då menade han blott teknik och ingenjörskonst, handfasta grejer man inte kan diskutera mycket kring: "vad som finns, finns". Att däremot se vetenskap som omprövning av invanda begrepp, som nytänk och kätteri, "that's the heart of science" som Carl Sagan sa.

En vetenskapare värd namnet måste ha dörren på glänt för en gnutta esoterism, à la "om något är tänkbart, så måste det existera någonstans". En liknande utsaga hyllades förresten av teosoferna: "Allting som kan tänkas, är sant någonstans i universum"...

Relaterat
Dune
Stridsmiljö 2500
(Bild Chris Foss)


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


  • تعداد صفحات :2
  • 1  
  • 2  

آمار وبلاگ

  • کل بازدید :
  • بازدید امروز :
  • بازدید دیروز :
  • بازدید این ماه :
  • بازدید ماه قبل :
  • تعداد نویسندگان :
  • تعداد کل پست ها :
  • آخرین بازدید :
  • آخرین بروز رسانی :
شبکه اجتماعی فارسی کلوب | Buy Website Traffic | Buy Targeted Website Traffic