Systematikens seger: en lista över ord och begrepp hos Carlos Castaneda

چهارشنبه 31 فروردین 1390 10:38 ق.ظ


Castaneda och hans böcker är en fast punkt på denna blogg. Så har det varit sedan starten 2007. Klicka här så har du hela etiketten ifråga, alla artiklar och recensioner som rör Castanedas gåtfulla värld. Idag ska jag dock inte recensera eller kåsera; jag ska ge en lista över begrepp som förekommer i Castanedas böcker. En strävan har varit att relatera termerna till andra esoteriska traditioner, något Castaneda själv helt avstår från att göra. Detta gör hans böcker en smula svåra att penetrera. Men nedanstående lista torde ge den intresserade studenten impulser att söka evig visdom i såväl Castanedas som andra esoteriska världar.

Assemblage point - fogpunkt. På vår aura (ej på den fysiska kroppen) finns en så kallad fogpunkt. Dess plats på auran avgör vad vi ser och hur vi ser det, med andra ord hur vår värld ter sig för oss. Flyttas fogpunkten ser vi "något annat" och Castaneda får uppleva detta många gånger under sina övningar med don Juan.

Assuming responsibility - ta ansvar. "Att ta ansvar för sina handlingar innebär att man är beredd att dö för dem." - don Juan

Awareness - medvetande. Ett glorifierat klarseende tillstånd.

Breaking routines - bryta rutiner i vardagen för att frigöra energi. Man tvingas se saker på andra sätt, blir på andligt vis mer lättrörlig.

Controlled folly - medveten pajaskonst, att ta saker på allvar "som om" de är det. Det kan vara att agera strategiskt för att nå ett världsligt mål "som om" världslig framgång har betydelse, men man använder det hela blott som mental övning, som medel att bli en mer medveten och förfinad aktör på magins område, som medel att nå Kunskap vilket är vad allt handlar om i Castanedas värld. "A Separate Reality" skildrar denna taktik rätt ingående.

Death as an adviser - genom att bli medveten om att man ska dö (= memento mori) lär man sig tillvarons kärna, nämligen att det fysiska livet är begränsat medan det andliga, post-mortala livet är obegränsat. Bok 2, "A Separate Reality", handlar mycket om detta.

Dreaming, the art of dreaming - drömmande, drömkonst. Att vilja bli medveten i drömmen, att systematiskt vilja ta kontroll över drömmen. Ett sätt sägs vara att försöka få syn på sina händer i drömmen. Lyckas man med denna akt har man nått början på att kunna viljestyra sina drömmar. Tre tekniker som hjälper drömmandet är (q v) breaking routines, power gait/gait of power och not-doing. Bok 9, "The Art of Dreaming" specialiserar på drömmande.

Dreaming body - drömkropp. En särskild kropp man nyttjar under drömmandet, kanske lika med astralkroppen i esoterisk vokabulär. Astralkroppen (= själen) är ute och far medan den fysiska kroppen ligger och sover, bevarad av eterkroppens hölje.

Earth's boost, the - kraften från jorden. Moder Jord finns där alltid för att nära oss, skydda oss och ge oss energi, "imperceptible jolts of invigourating energy" (bok 8). Jorden är en levande varelse; t ex har hon likt oss människor en aura. (Bok 7, s 222). Se även bok 8, s 100: jorden är besjälad, jordens medvetande kan påverka en människas medvetande.

Erasing personal history - att tona ner egots betydelse genom att sopa igen spåren och bli någon annan - sig själv.

First attention - normalt medvetande, vardagsmedvetande, "right side awareness". Det är knutet till den fysiska kroppen (medan "second attention/left side awareness" hör till auran).

Gazing - att koncentrerat skåda vissa naturfenomen, som moln, rök eller rinnande vatten. Därmed utmattas ens first attention och plats ges för ens second attention, och därmed för en tripp ut i det obetingade.

Having to believe - "att måsta tro". Som någon sa: "Håll fast vid dina illusioner. Det kan komma en dag då de är det enda du har kvar."

Impeccability - ofelbarhet, otadlighet, syndfrihet. Ett slags munkmoral med honnörsord som återhållsamhet, eftertanke, enkelhet, chosefrihet, avsaknad av stolthet och självreflektion. Istället för att älta personliga problem höjer man sig och bli impeckabel.

Inner silence - inre tystnad varmed man uppnår tyst kunskap, silent knowledge. Se "The Power of Silence", bok 8 i serien. Ett sätt att nå detta är att komma till ro, att tysta ner sin inre monolog. Därmed aktiveras ens högre medvetande (= nagual, second attention).

Intent - "the Spirit", anden, Tao, Gud, gudomlig energi. Att kalla Gud "the spirit", "the Great White Spirit" är för övrigt i linje med hur nordamerikanska indianer benämner detta absoluta. "Intent" hos Castaneda är dock inte främst ett väsen, det är en kraft man kan använda sig av, gudomlig energi som sagt.

Knowledge - don Juans väg kallas att "uppnå kunskap", bli "a man of knowledge". Medlen för detta är (q v) stalking, awareness, intent och dreaming.

Left side awareness - vänstra sidans medvetande = den andra världen = det okända, the separate reality. Se även second attention och nagual.

Losing one's human form - tonal- och nagualmedvetande förenas, man når the totality of oneself.

Losing self-importance - att inse ens begränsningar, tona ner sina känsla av betydelse. Att tåla skämt, tåla att man driver med dig, allt för att frigöra energi för att nå Kunskap. Jämför vad som sägs i kap 5, bok 8: breaking the mirror of self-reflection, att krossa självbespeglingens bild.

Nagual - (uttalas nah-wal), det okända, det obetingade, den metafysiska tillvarons jungfrueliga länder. Påminner om Tao: "det Tao som kan beskrivas är inte det sanna Tao" (Lao Tse). Till nagual kan man ledas av psykotropiska droger (svampen psilocybe, kaktusen peyote och spikklubba som Castaneda tar i första boken) men detta är ett något primitivt sätt säger don Juan. Bättre är att på de mentala övningarnas fält bruka (q v) erasing personal history, losing self-importance, assuming responsibility och death as an adviser. - Nagual (med versal) är också titeln på övermagikern i de cirklar som Castanedas böcker skildrar: "the Nagual don Juan" och, från och med femte boken, "the Nagual Carlos Castaneda".

Not-doings - frigörande från vardagsbeteende som (q v) erasing personal histroy, losing self-importance, breaking routines. Bok 3, "Journey to Ixtlan" handlar mycket om not-doing.

Places of power - maktens platser. Särskilda ställen i landskapet där man kan få energi, energetiska zoner som hjälper en att meditera. Kyrkor och tempel har i alla tider byggts på sådana platser; därför är det enfaldigt att anklaga exempelvis kristna för att anlägga en kyrka på platsen av ett gammalt hednatempel. Båda religionerna placerar sina tempel på energetiska sweet spots.

Power - kraft, makt energi. Möjligen lika med Gud, gudomlig energi (q v "intent"). Boken "Tales of Power" kan då ses som "Tales of God"...! Don Juan säger: "Power provides according to our impeccability." Med andra ord, om vi renar våra sinnen, gör oss kvitt girighet och ångest kan vi lättare närma oss Gud. - Don Juan kan även säga att det och det är "a sign from Power": lyckosamma tecken tolkas som att det är Makten som ger dem. En kristen, en hindu, en jude eller muslim skulle väl säga att detta är Guds verk, Guds tecken.

Power gait - en högst besynnerlig teknik varmed sättet att gå kan föra en till andra världar. Detta är ockult, fråga inte mig hur man utför det.

Recapitulation - rekapitulering. Att i detalj gå igenom sitt liv, ta upp alla misstag man gjort, erkänna felen och därmed få energi av att ha gjort upp med dem, att sluta älta dem. Detsamma som ånger, botgöring, repentance inom kristendomen. Att bekänna sina synder.

Right side awareness - högra sidans medvetande = normalt medvetande = denna värld, det kända, vardagsvärlden. Se även first attention och tonal.

Second attention - det övernaturliga, högre medvetande, "left side awareness". Second attention hör till auran, "the luminous body". First attention (q v) hör till den fysiska kroppen. - Det finns även third attention som är det högsta man kan komma: att skåda Gud (eller "the Eagle's emanations" som don Juan skulle säga).

Seeing - klarseende, siarkonst. Uppstår när man stoppat världen genom icke-görande (q v stopping the world, not-doing).

Stalking, the art of stalking - en gåtfull taktik som är ett slags jakt, ett slags smygande. En viktig metod för att nå Kunskap, Knowledge.

Stopping the world - att i zenbuddhistisk anda inse att "det är sinnet som rör sig, inte världen". Når man totalt inre lugn kan man sägas ha stoppat världen. Bok 3 handlar om don Juans lära kring "stopping the world" vilket bland annat uppnås via en vision quest, en traditionell enmansutflykt i det vilda då man ska fasta, meditera och vänta på visioner. Castaneda får en sådan vision i nämnda bok, återgivet här.

Relaterat
Hur det började
Castaneda = kastanj
The Eagle's Gift

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Antropolitanska åsikter

دوشنبه 29 فروردین 1390 08:57 ق.ظ


Jag ägnar mig av och till åt profetior här på bloggen. Ja jag har gjort det ända sedan jag startade den 2007; jag ser en ny värld stiga ur ruinerna av denna. Och för den som vill ha mer av den varan, som vill se mig profetera i det större formatet, tänkte jag här berätta om min roman "Antropolis". Jag gav ut den 2009 efter lång tids funderande, skissande, planerande och skrivande, och den blir bara mer och mer aktuell med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här och gå hit istället för att skaffa dig ett eget ex.

1. Var ligger Antropolis?

Romanen "Antropolis" bakgrund är att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011 (jag fick idén till boken 1990, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).


2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:
- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”,
l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.


Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.


3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademisk luften:
Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...
... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.

Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll mig stundom till sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta
en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av
storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:
O människa, vem du än är och var du än kommer
ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras impe-
rium. Missunna mig inte detta minnesmärke.



4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:
Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv
hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen. ---

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg
dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso
brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to
boldly go where no man has gone before...
[s 202]



5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång. Nu tänkte jag bara säga att den som vill köpa boken kan maila mig på lennart.svensson24ATcomhem.se så skickas boken. Jag bifogar även mitt kontonummer till vilket ni betalar in 90:- inkl frakt.

Det är väl en käck summa? Klart det är. Ni får ju en klassiker för detta. Många skriver idag sf och framtidsfiktion men i dagens Sverige är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess kommande kaos, ja redan idag spelas den sista metropolitanska akten upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni köper romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll." Så nu vet ni det.

Mer om Antropolis
Hadar Lacq
Elander Lysion
Gotsis Fripp

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Recension: "Det röda massanfallet" (Gösta Borg 1951)

یکشنبه 28 فروردین 1390 08:54 ق.ظ


Här följer en närläsning av Gösta Borgs "Det röda massanfallet". Det är en skildring av tysk infanteritaktik under andra världskriget, av markstridens natur, av psykologiska faktorer i striden och mycket annat. Det skulle kunna kallas en förtäckt memoar av författarens tid vid fronten - han var krigskorrespondent, Waffen SS-organiserad "Kriegsberichter". Men det är mer än så, texten LEVER, den kommer skönlitteraturen nära på sina håll. Men det är en sakprosabok rakt igenom, något uppdiktat kan man nog inte beslå författaren med. Den är autentisk.


1. Temperament

Borgs bok är läsbar, ja mer än så: här märks ett TEMPERAMENT och det finner man inte så lätt i litteraturen. Han har en personlig stil helt enkelt. Det må finnas många källor för östfrontskunskap men få av dem har den anda, det pulserande av liv och blod som "Det röda massanfallet" har.

Borg förde aldrig trupp på östfronten. Men han var bevisligen där. Ett ögonvittne är sannerligen inte fy skam om det avstäms med andra förstahandskällor. Borg var där; med honom i 1941-vändan var ju till exempel den där blivande fackförbundsordföranden, Johansson (hette han väl, omnämnd i Bosse Schöns "Svenskarna som stred för Hitler", 1997). Borg säger om sina frontséjourer så här i förordet:
Det material som nu sammanfattas i "Det röda massanfallet" har i allt väsentligt samlats i Polen/Ostpreussen 1944; intryck från de svåra striderna vid Viborg (Tali) i juni samma år och från Ardennerslaget årsskiftet 1944/45 har varit av stort värde. Dessutom har anteckningar från Vinterkriget 1939-40, från Ukraina 1941 och från Baltikum kommit till användning.
[s 14]

Boken var förvisso snabbt skriven. Men Borg i sitt förord "anhåller om att detta välvilligt beaktas". Man kan ha vissa reservationer mot Borg men i övrigt är hans bok belysande. Som:
. när han diskuterar "det taktiska undermedvetna", hur bassar har en viss förpräglad bild av hur strid ska bedrivas vilket omedvetet påverkar hur resulatet, dvs stridsuppträdandet blir (dvs inför AVK var bassarna präglade av FVK, oavsett om doktrinen rört sig bort från skyttegravskrig)
. i påståendet att elden, granatelden är det avgörande medlet för strid. Borg skildrar livaktigt hur finkalibrig eld bara är en smärre utfyllnad av brisadmolnen
. i hävdandet av värdet av flankanfall och gruppering i skydd av flankerande berg och skogar, negligerat av tyskarna under reträtten 1944-45 men av behov för svensk tillämpning inför kalla kriget, och detta blev sedan norm i vår eldöverfallstaktik
. i sina synpunkter på hur en chef (komp, bat) ska bete sig, ex.vis ska denne gärna befinna sig långt fram men för den skull inte i absoluta eldlinjen, nej, att befinna sig i en brännpunkt är det optimala


2. Originell vokabulär

Begrepp som "T-kanal", "vinkelbildning", "terrängsluss" och "zontaktik", allt myntat av Borg, vittnar om ett originellt militärt intellekt. Låt mig bara tillfoga att det inledande kapitlet med "Hur ser det ut vid fronten", med målande skildring av ett ryskt anfall (det som företogs öster om Warszawa sommaren 1944) söker sin like i svensk krigslitteratur. Den följande analysen av hur man överlever i denna eldstorm, ja det är i praktiken vad boken går ut på - att överleva i helvetet. "To Hell and Back" (1949) kallade Audie Murphy sin resa och en liknande titel kunde "Det röda massanfallet" förtjäna.

Borg hade fronterfarenhet. Vad sägs till exempel om detta:
Eldorkanen växer, redan är det dagar - - - tiden är förändrad - - - sekunderna kryper hånfullt över urtavlan - - - splitterregnet brakar ner över en kokande jord - - - du pressar dig mot jorden och gräver med blodiga fingrar - - - luft! - luft! - luft! - och lungorna fylls med damm och spränggas - - - det rusar kallt och glödhett igenom kroppen - ingenting kan bli värre och blir det i nästa bråkdel av en sekund - - -
Dagboksanteckning från den 12 sept 1941; storstrid om brohuvud över Dnjepr
[s 33]

Nu står det inte uttryckligt att det är Borg som fört pennan här. Nåväl, den tvivelsjuke får tvivla: för mig är detta rader från en som legat i trotylstormen, i e Borg; stilen, vokabulären och innehållet speglas i en rad andra passager i boken. Och tvivlar ni ännu på att Borg varit vid fronten, läs då det nämnda "Hur ser det ut vid fronten"-kapitlet om striden öster om Warszawa. Jag kan citera om jag orkar. Detta kapitel plus otaliga andra passager visar att Borg varit med, han har konkreta erfarenheter från livet i fält så det räcker och blir över. Kriegsberichter är som sagt inte detsamma som att vara truppförare, jag vet det, men är man ambitiös så inte är det någon manschettsyssla att vara frontreporter.

"Det röda massanfallet" söker sin like: en blandning av instruktion för en ny armé och en bild av ett nyss utkämpat fälttåg, en appell för aktiv stridsutbildning och maning till allvar för en hotande fara, Den Röda. Idén med boken torde ha varit att ge svensk armé impulser att omorganiseras för att möta detta hot. Mer om detta strax. Men allmänt så ger boken värdefulla glimtar från det tyska infanteriets strid i AVK, så härmed en närmare titt på detta genom att se på bokens upplägg.

Avdelning I i boken heter "Massanfallet". Och där, i kapitel 1, "Igår och idag", jämför Borg det ryska massanfallet under FVK med det under AVK. I FVK var man dåligt organiserade och skickade mest fram vågor av skytteinfanteri utan tillräckligt understöd av artilleri. Visst hade man framgångar som i Brusilovoffensiven men det hela tog en annan vändning under AVK, dess senare fas, då infanteriet understöddes av massiva pansarformationer och enorma mängder artilleri. Det är denna verklighet Borg beskriver i boken, denna stållavin och trotylstorm. Syftet är att bereda svensk armé att möta detta; boken kom 1951. Oavsett karaktären av instruktionsbok så säger boken mycket om det tyska infanteriet i AVK; det mesta författaren påstår belyses av exempel från östfronten.

Kapitel 2 heter "I Polen juli - augusti 1944". Här skisserar Borg det ryska anfallet sommaren-hösten 1944 med kraftsamling mot Warszawa. Terrängen samt den operativa taktiken berörs. Det hela utmynnar sedan i kapitel 3, "Hur ser det ut vid fronten?", där en resa in i frontzonen under en tänkt fas av sagda slag skildras på impressionistiskt vis. En höjdare. Sedan följer kapitel 4, "Vad sker i det som synes ske?", där Borg betonar granateldens huvudroll (artillerigranater, pansargranater) medan finkalibrig eld spelar förhållandevis liten roll, om än den såklart inte är oviktig. Avdelningen avslutas med en koll på hur den ryske soldaten är: van vid uteliv, klarar sig på lite mat, "ena stunden en glad gamäng och nästa en rasande djävul"...: "Massanfallets soldater" heter kapitlet.


3. Svensk tillämpning

Avdelning II i boken heter "Hur överleva och slå tillbaka?" Här skisseras vissa exempel med svensk utgångspunkt, exempelvis hur ett ryskt anfall i mellansvensk terräng kan gå till. Vi ska kort sagt gruppera i harmoni med terrängen och slå mot pansarkolonnerna från flanken.

Avdelning III, "Det egna anfallet" fortsätter på det svenska temat men hela tiden med inströdda AVK-exempel. Ta bland annat kapitel 20, "Anfall i mörker", där Borg säger att i början av operation Barbarossa slutade man regelmässigt att strida då det blev mörkt. Rena 9-5-jobbet! Man gjorde en rush för att nå vissa lättförsvarade mål och sedan upp med poster och minor och godnatt. Längre fram i kriget lärde sig ryssen utnyttja mörker och tyskarna tog snabbt efter.

Avdelning IV heter ”Bevakning - spaning – stridsledning” och behandlar dylika problem. Avdelning V heter ”Särskilda problem” och tar bland annat upp pansar och strid i stad, två viktiga saker. Avdelning VI, ”Markstridstrupp” filosoferar över hur skyttekompanier och –bataljoner ska vara sammansatta och Avdelning VII tar upp beväpningsfrågor. Borg talar sig bland annat varm för MG 34-42.

Avdelning VIII tar upp utbildning, alltså tillämpningar för hur svensk armé på 50-talet borde träna för att möta rysshotet. Här ser vi bland annat idén om att infanteristen ska gräva en grop som sedan körs över av en stridsvagn: bra tillvänjning. Avdelning IX, slutligen, nämner ett och annat kring hur det är att strida i eget land, se egna civilpersoner som dukat under för beskjutning och repressalier. Men Borg sa att trots vidrigheter måste man stålsätta sig, garden måste hållas uppe mot ryssen, och för det gäller då som nu stridsropet ”Sverige skall leva!” Detta blir bokens slutord.


4. Det finns mycket

"Det röda massanfallet" innehåller verkligen mycket. Den boken blir man inte klar med i en handvändning!

Man kan säga att den innehåller det och det och ändå inte få så mycket sagt. Man måste kort sagt CITERA lite, ge prov på Borgs unika stil. Så jag ger er följande ögonblicksbild av chefer i eldstormen, väntande på infanteri och pansar i kölvattnet av en artilleriförberedelse, ur det ovan antydda sjoket om striderna öster om Warszawa:
I allt detta fungerar trots allt stridens hela mekanism; där är den unge underofficeren som lugnt väntar i sin vagn, handen leker med kanonens riktrattar, ögonen söker i röken, eldorkanen efter den bekanta silhuetten av T 34 - - - där är en ordonansoff som lotsar sin terrängbil fram till den främsta stridsledningsplatsen vore luften aldrig så tjock.

Kampgruppchef är en 30-årig major; ännu innan splittret tagit mark är han i en brännpunkt. Han räcker till för att ta en karl under hakan och för att med insats av alla resurser slå tillbaka, operera bölder och släcka hotande bränder.
[s 23]

Vad gäller "bölder" så menas med detta infiltrerad trupp med eller utan pansar. - Detta var chefer som sagt. Det får mig osökt att tänka på detta med LEDNING, en viktig sak i infanteriets värld. Och om vi snackar kompanichefer så är detta de ideal som Borg listar: tapper men inte dumdristig, kunna leda från fronten men ändå vara nåbar (”befinna sig i en brännpunkt”). Det betyder i min bok att man måste ”walk the talk”, att veta att det man begär av andra är vad man själv klarar av. Och att man tar pulsen på striden där det händer något, beredd att gripa in direkt om det hela kört fast. ”Leda från främre pluton” som det väl heter i svensk doktrin.

En rolig sak med "Det röda massanfallet" är som antytt den specifika terminologi som Borg rör sig med. Han hade sett en ny verklighet och måste hitta nya ord, svenska termer för vad han sett och ville förmedla. Härmed en smärre Borgordlista:

Kontaktinfanteri, krypinfanteri, krypgubbar = infiltrerande förtruppsinfanteri.

Terrängkanal = en väg omgiven av skog, dalbotten omgiven av skogklädda höjder, dvs terräng som kanaliserar anfallet, terräng där fienden med sitt pansar kommer att uppehålla sig och där man (= svenskt infanteri mötande ryssen) inte ska gruppera.

Terrängficka = ex.vis en åker omgiven av skog på tre sidor. En mekaniserad fiende tenderar att rikta in sig på fickans botten och överösa den med eld från striv och artilleri, därför ska man akta sig för att gruppera där och istället uppsöka fickans sidor. Detta må vara självklart idag men det var det inte då Borg skrev boken, då ”det taktiska undermedvetna” ännu hade SLAGLINJEN som ideal. ”Gruppera på linje och manligt möta fienden bröst mot bröst”; detta var en obsolet taktik i masseldens tidevarv.


5. Oefterhärmlig

Vi närmar oss slutet på detta inlägg. Först ytterligare några typiska Borgska begrepp, därefter ännu ett belysande citat.

”Buren eld” resp ”eld med egen rörlighet” är något Borg ofta nämner. Det förra är ksp, grk och annat som truppen bär med sig, det senare är artillerield som är rörlig på så sätt att man kan omrikta pjäsen horisonten runt. Möjligen hör även stridsvagnseld till "eld med egen rörlighet".

”Trupplan vs terrängplan” = på s 136 utvecklar Borg problemet med hur man behåller formationen under framryckning, hur ex.vis en pluton på stridstriangel anpassar sig till terrängen och inte klumpar ihop sig. Till detta kommer fientlig eld som pressar på bakåt-nedåt. En intressant utredning av stridsförflyttningens metafysik! – För att konkretisera kan man säga att trupplanet är en mindre skiva som rör sig på en större skiva, terrängplanet. Detta är en bra bild att ta till när man ska förstå hur grupp-pluton-kompani rör sig i terrängen.

Pansarjakt- (prefix) = ett slags aktivt pansarvärn (kanske en germanism med ”Jagdpanzer” i bakhuvudet)

Stridsrum = har inget med en stridsvagns inre att göra utan betyder här ”en viss terräng en viss årstid sett i förhållande till en viss taktik och stridsteknik”. Med tanke på all variation man kan tänka sig här får man ett stort antal vitt åtskilda STRIDSRUM, kanske ett användbart begrepp för infanteritaktiker.

Eldzon, buffertzon, sluss, terrängstäd = detta var (jämte terrängkanal och –ficka, se ovan) andra element i Borgs system för försvar i svensk terräng, hur liksom terrängen med all sin skog och berg verkade kanaliserande på ett anfall och hur man genom att djupgruppera i zoner kunde möta det hela.

Off, arri = slanguttryck unika för Borg, jag har åtminstone inte sett dem användas någon annanstans. Betyder så klart OFFICER resp. ARTILLERI.

Som sagt är CITAT vad som krävs för att belysa "Massanfallets" egenart. Så jag avslutar med ännu ett, ett som ger en actionladdad bild för hur tyskt infanteri uppträdde under AVK. För att beskriva hur försvaret ska vara elastiskt, hur man brukar VÄXELELDSTÄLLNING, ger oss Borg följande episod från östfronten/Polen 1944:
En by – cirka 50 hus längs vägen försvaras av två tyska grenadjärgrupper, uppsuttna på pansrade, terränggående manskapsvagnar. Ett LMG försvarar byns östra vägmynning, resten för bysidorna. Ryskt krypinfanteri närmar sig i halvcirkel; skottväxling. LMG:t vrålar iväg ett par band, de brungula krypgubbarna drar in huvudet. Det är med ens så stilla att man kan höra hur byn brinner – röken driver bakåt. Underofficeren som för befälet vet vad denna tystnad betyder: bakåt! Uppsittning! Full gas – ut ur byns västra kant – tjong – pang – fientligt pv – men bom!! (tack vare röken!) hårt åt vänster – ned i en hålväg, avsittning – Eldställning! – Skyttarna gapar och drager in huvudet: ett jättesnälltåg vrålar in över horisonten, de glesa tallarna skälver som i dödsångest – och byn brister: de gråvita husen lyser mot en svart jättesvamp, som inom bråkdelen av en sekund rusar ut åt alla sidor; så gör den halt och dess massa rusar uppåt, suger med sig hus, eld, halmstackar, höns, människor – långt efteråt hör man dånet rulla över de flacka kullarna och små stycken av en polsk by strös ut över terrängen. Men de senapsgula har rest sig och rusar in i infernot – de båda LMG:na sprutar ut sin energi – en osynlig lie slår undan benen på många av de anfallande; där slänger en jättehand tre av dem som lealösa klumpar över varandra. Försvarsartilleriet kastar de brinnande byresterna och många av de nya hyresgästerna upp i röken. Underofficeren trycker in sitt kpistmagasin: - Bakåt, uppsittning! Full gas! In i byn; det är sannolikt att hålvägen snart får besök.
[s 69-70]


Relaterat
Eld och rörelse
Camouflage

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Subjektivitet är sanning

جمعه 26 فروردین 1390 09:23 ق.ظ


Härmed ett inlägg om diverse filosofiska samband. Jag börjar med att titta lite på Castanedas roll och övergår sedan till att citera ur en bok jag skrivit, allt för att roa er mina kära läsare. En länk ges till sagda bok på slutet och där kan ni få tillgång till PDF:en gratis, om ni nu gillar att läsa på skärm.

Objektivitet kan nog vara bra, attityden att man som vetenskapare iakttar en oberoende verklighet. Det kan lära oss en del om naturen och naturlagarna, kan sätta oss i stånd att bygga maskiner och kryssa nerför motorvägen sjungande "roll on down the higway". Men när det gäller ens egen plats i världen, ens relation till makterna, ens moral och etik - då har objektiviteten ingen plats. "Man kan inte skapa moraliska system för att slippa vara god" sa T. S. Eliot.

När det gäller ens frälsning, sökande på svaren som Vem är jag, Vadan och Varthän, då är det bara subjektivitet som funkar. Carlos Castaneda fick lära sig det den hårda vägen. Han var också lite trögfattad. Han var en inbiten akademiker, en antropolog som råkade bli lärjunge till en gammal magiker vid namn Don Juan, och i processen ställde Castaneda alltid fel frågor - frågor som om vissa magiska skeende han upplevde var objektivt bevisbara. De var det inte ety "subjektivitet är sanning" som Kierkegaard sa.

För ens privata plats här i världen måste subjektivitet till. Men även vetenskapen, den där objektivitet kan funka som jag sa inledningsvis, måste man erkänna subjektivitetens roll. Om detta skrev jag nämligen i "Till Smaragdeburg" (2010). Pilgrimen som är på väg till Smaragdeburg möter på vägen vetenskapsmannen Ancyra, glatt forskande i sitt labb i ett bönfält. Man inleder ett samtal om vetenskapens natur. Ancyra är en annorlunda vetenskapare i det att han har fromhet, han tror sig inte vara Världens Herre bara för att han bär vit rock och jobbar i ett labb. Han tror inte på vetenskapen som frälsningsväg. På väg till ett pentry säger Ancyra till Pilgrim (s 47 ff):
– [A]lla mina kolleger hävdar ju vetenskapens supremat, tror på vetenskapen i sig. Metafysiskt om något! Själv säger jag som Jowo [Johann Wolfgang von Goethe]: vetenskapsmannen ska inte vara naturens herre och mästare, utan dess ödmjuke tjänare.

Jag [= Pilgrim, berättaren] nickade igenkännande... och sa:

– Vetenskapsmannen som präst, som tempeltjänare.

Min värd nickade och började ordna kaffe åt oss. Medan vattnet kokade sa han:

– Man måste söka något mer än materien. Materien har ingen egen existens, den har bara en tendens att existera. --- Den sanna verkligheten är andlig och immateriell. Jag vill gå bortom det materiella, finna det andliga bortom de fysiska fenomenen.
Finna varats sanna natur genom experiment.

– Hur går det då?

Ancyra hällde vatten i två koppar med snabbkaffe. Jag tog den ena, rörde om och satte mig vid ett bord med röda stolar. Formgjuten plast.

– Hur det går? sa min värd. Andra har förvisso gått denna väg före mig. Bells teorem, de Broglie och allt det där. Men det viktigaste är att komma bort från reduktionism och nihilism, sluta förklara högre strata med principer som gäller för lägre. En levande organism är till exempel inte bara en hög med atomer, inte en massa slumpvis hopfogade organ; något högre styr
detta, livet är inte reducibelt. Om bara mina kolleger kunde förstå detta!

– Var är de då?

– Vilka?

– Dina kolleger.

– Ja, inte är de här inte..., sa Ancyra, blickade menande omkring sig och drack av sitt kaffe.

– Så detta är din exil? Ett labb i mitten av ingenstans?

– Så kan man se det. Men jag har ju trädgård och odlingar, inte sitter jag i sjön direkt.

Genom fönstret såg man en del av den trädgård som omgav huset. Närmast reste sig höga stänglar, antagligen bönväxter.

Så låter samtalet mellan Pilgrim och Ancyra. Men det har bara börjat. Man fortsätter pejla ontologins djup, Ancyra preciserar vad för slags vetenskapsman han är. Han vill slå en bro mellan objektivitet och subjektivitet, mellan naturvetenskap och mystik:
– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens; ”världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...

Det gick runt för mig [berättar Pilgrim], detta var psykedelisk vetenskap om något. Jag ställde ner kaffekoppen, andades ut, tog ett djupt andetag och samlade mig någorlunda – och mindes att jag varit inne på dylika tankegångar förr med ledord som korrespondens, fogpunkt och liknande.


– Är du möjligen en sån där legendar, sa jag, en sån som ”måste sätta sig in i fjorton obergipliga ting före lunch”...?

– Hm? sa min värd. Ja, det är jag nog, ha-ha...

Han återupptog genast sitt idémässiga bombardemang:

– Vad är en människa? Ingen vet; den sedvanlige vetenskapare som tror sig veta det ljuger. Handen som griper kan inte gripa sig själv, förståndet som försöker förstå kan inte förstå sig själv.

– Stämmer, sa jag.

– Nog finns det objektivt påvisbara fenomen, sa mannen, som magnetfält, gravitation och adhesion, men med empiri kan man inte förklara allt. Man kan inte bara betrakta naturen som ett objekt, man måste också erkänna att den är ett subjekt. Ett levande väsen.

– Moder natur...?

– Exakt.

"Detta var don Casta i vetenskaplig form: jorden lever, yttrat av en man i vit rock i ett vitt labb" reflekterar Pilgrim därnäst, för tidigare i romanen har han mött en gåtfull man boende i ett tempel: Don Casta. Denne är min version av Carlos Castaneda, med namnet en synkopering av "Don Juan" samt "Casta(neda)". Don Casta får stå för magin i denna värld, för ohejdad subjektivitet och intoning. Ancyra åter går en medelväg mellan intoning och empirism, mellan subjektivitet och objektivitet.

Så man kan behöva både Castaneda och vetenskap, både en mystiker i ett tempel och en vitrockad man i ett labb. Detta är "Till Smaragdeburgs" credo.

Men låt oss se vidare på vad den gode Ancyra har att säga! Det är några nyanser kvar av dikotomin subjektivitet-objektivitet att belysa:
Vi hade druckit ur men Ancyra ordnade påtår. Sittandes igen med fulla koppar sa han:

– Objektivitet är något mina kolleger ständigt bröstar sig med, något som gör dem till smygmetafysiker, till uttolkare av varats sanna natur. Det är myten om iakttagarens ofelbarehet trots att de någonstans vet att ”man inte kan iaktta något utan att delta”. Själv erkänner jag detta axiom, jag erkänner min subjektivitet; jag är bara ett varande i varat liksom de fenomen jag iakttar. Jag närmar mig naturen inte som herre och mästare, som sagt, utan som deltagande subjekt. För den skull är jag inte flummare, jag anlägger ju vetenskapliga metoder när jag väl iakttar, men med vetskapen att jag aldrig kan nå själva varat. Eftersom jag bara är ännu ett varande i varat, ”just another brick in the wall”...

– Pregnant liknelse, sa jag. Ancyra nickade, smuttade på kaffet och sa i docerande tonfall:

– Det finns ingen objektivitet, ingen privilegierad, evig och neutral utkikspunkt. Vi kan inte undkomma varat, vi vederfars alltid dess verkningar. Vi växelverkar med det och spelar med det men vi kan inte spela ut oss mot det. Det finns inget urverksuniversum vi kan pilla med, ta isär och sätta ihop. Den bilden är död sedan länge men många av mina kolleger fortsätter använda den som om inget hade hänt. De behåller den omedvetet.

– Inga kausala tvångsförlopp, fortsatte han, inget maskinkosmos. Det finns fält och strukturer, strålning och vågrörelser; det finns nivåer av verklighet. Det finns en värld att upptäcka, en värld vi skapar gemensamt med Den Store Anden.

Ancyra hade fått in överväxeln. Han såg på mig med lågande blick och sa:

– Allt är en dans, en enda stor tanke; du och jag och cellen, atomen och stjärnan, ja allt är delar av helheten! Vi kan inte sätta oss över dessa medfenomen, dessa medexistenser i varat. Man kan inte iaktta utan att delta, man måste erkänna sin subjektivitet – och erkänna att helheten är fascinerande! Man måste kunna känna förundran utan att för den skull bli ovetenskaplig. Ty denna känsla av under är bara förstadiet, för när man väl erkänt undret är det bara att koppla på all vetenskaplig objektivitet man är mäktig, när man nu iakttar sina stjärnor, atomer och sjögurkor eller vad det är.

Det sista resonemanget, det om "subjektivitet följt av objektivitet", hur vetenskapsmannen först erkänner att han blott är ett vara i varat jämte de fenomen han undersöker, detta har jag fått från Hugo Fischer, en tysk som kände Ernst Jünger. Fischer försökte i sin "Die Aktualität Plotins - über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik" (1956) slå en bro mellan metafysik och vetenskap, visa på att all så kallad objektiv vetenskap ändå behöver metafysik, behöver utsagor om verklighetens natur, utsagor man inte kan nå på objektiv väg, bara spekulativ. Min Ancyra i "Till Smaragdeburg" har lånat drag av Fischer samt av David Bohm, Paul Davies, James Jeans och andra smarta män som insett subjektivitetens sanning, som vistats i gränslandet mellan sett och osett.


Vad gäller Castanedas böcker, låt säga de tre första eftersom de avbildas här ovan, så är de god läsning för den objektive fanatiker som vill lära sig vad subjektivitet är. Man förs in i magins värld via den stockdumme Castaneda som inte släpper sin objektivism frivilligt. Mer läsvärd blir kanske Castaneda en bit in i serien med "The Second Ring of Power" och "The Eagle's Gift" men de tre första böckerna kan vara en nödvändig stege för att nå det sublimas nivåer. Dessa tre första heter "The Teachings of Don Juan" (1968), "A Separate Reality" (1971) och "The Road to Ixtlan" (1972). "Till Smaragdeburg", den roman jag gav ut förra året och som jag citerat ur här, läser du mer om här.

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


USA:s beredskap inför kollapsen

پنجشنبه 25 فروردین 1390 10:40 ق.ظ


USA:s försvar måste bantas trots att man krigar i Irak, Afghanistan och Libyen. Det meddelar DN idag om USA:s budget. Men USA kan säga adjö till sina fjärran krig ändå, dess tid som supermakt är slut om jag sett rätt i min kristallkula. Inget varar för evigt. Man får vänja sig vid en roll som lokal stormakt, territoriet blir lika med dagens hjärtland, fastlandsamerika. Men det är inte fy skam. Och där är man beredd att REGERA, man kommer inte att låta allt rinna ut i sanden.

Vissa säger att USA idag befinner sig där Sovjet befann sig i slutet av 1980-talet: på randen till kollaps. Visst finns tecknen där (dyra krig, svag valuta, svagt eller obefintligt näringsliv) men det är inte hela bilden. Knäckfrågan om ett land drabbas av revolt och uppror är: vågar regeringen skjuta på demonstranterna? Sovjet föll efter att Ryssland förklarat sig självständigt 1990 och före det hade deras hegemoni i Östeuropa fallit efter demonstrationer och uppror. Det var hösten 1989. Folk gick ut på gatorna i Östtyskland och sa: "Om inte vi, vilka? Om inte nu, när? Om inte här, var?" Och regimen bara föll ihop.

Allt bara föll ihop, inga skott avlossades (utom i Rumänien men där föll Ceaucescu till slut också). Regimerna vågade inte skjuta på demonstranterna, man hade inte våld som en option i det rådande läget. En motkupp skedde i Sovjet 1991 men den rann ut i sanden.

Men om det skulle bli upplopp i USA idag är jag rätt säker på att regimen skulle sätta hårt mot hårt. Man har ju sitt FEMA - "Federal Emergency Management Agency" - som dels har hand om naturkatastrofer men som också ska ta över om hela samhället går söderut. Det ryktas om fångläger och annat i FEMA:s regi, en godbit för konspirationsteoretiker. Nåväl, men då vet vi att USA i alla fall har styrkan att styra vidare i händelse av kris. Diktatur eller anarki, vad föredrar du? Anarki är bra på papperet men ordning är inte så dåligt när det kommer till kritan.

Amerikanen brukar vara känslig för envar inskränkning av friheten. 9/11 med dess påföljande Patriot Act var svårsmält för många men det hela är här för att stanna. Fascism? Diktatur? Totalitärt? Snudd på. Men vad vill ni ha då? Pöbelvälde? Vi går tuffa år till mötes och i USA har man järnspiran redo. Det är mer än vad man kan säga om vår lilla bananrepublik, det kära Sverige där polisen knappt kan hantera dagens bus och brottslighet. Armén är på 50 000 man inklusive hemvärn. Det är för lite för att upprätthålla ordningen i en kris. Och när krisen väl slår till är väl hälften av dessa 50 000 borta och försvarar USA:s reträtt i Afghanistan.

Men låt allt gå söderut då, då får vi njuta friheten medan anarki råder och kriminella tar makten. Det kanske går att karva ut sig en nisch av relativ säkerhet i det hela.

Jag avviker. Det skulle handla om USA. Och dagens profetia blir: USA står inför svåra utmaningar men dess styrande elit är ännu inte berett att kasta in handduken. De har Patriot Act, FEMA och krisplaner, så förvänta er ingen lealös upplösning av USA likt den vi såg i Östblocket 1989-1991. USA kan iofs komma att förlora sitt välde bortom havet, sina baser i Mellanöstern med mera och detta kan likna Sovjets förlust av Östeuropa. Men kärnlandet sett som Amerikas Förenta Stater tror jag kommer att hålla ihop rätt bra. Här råder en rå, proto-fascistisk anda hos de styrande (Patriot Act mm) och detta torde betyda att man är beredd att ta till våld för att upprätthålla sin makt.

Relaterat
USA kommer att tappa greppet om Mellanöstern
USA:s kulturella särart
DN: Obamautspel i budgetplan
DN: Viss ljusning i USA:s ekonomi

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Inlägg om oljepriset, föranlett av en bild av en Buick Electra

دوشنبه 22 فروردین 1390 10:20 ق.ظ


På bilden ser vi en Buick Electra 1959, framletad ur mina samlingar och avfotograferad för er njutning. Ja njut bara av de svepande linjerna, de snitsiga fenorna och den pjäsiga framtoningen. Man kan inte annat än förundras över bilar som dessa: snygga, sköna att kryssa fram med på motorvägen, själva sinnebilden för den faustiska eran med sin makt över naturen, sin demonstration av status och sin fixering vid materiella faktorer. Detta är höjden av lyx och sinnlig välmåga, symbolen för en epok som går mot sitt slut.

Den gör det: ta bara år 1959, året då denna bil kom. Då kostade oljan 2 (två) dollar per fat med motsvarande lågt bensinpris; det var lägre i USA än i Sverige, USA har ju egna oljekällor jämt sin importerade olja. Priset var lågt, löjligt lågt. Idag är oljepriset per fat uppåt 120 dollar. Go figure. Den billiga oljans era är slut. Peak cheap oil är en realitet.

Men låt oss inte gråta för det. Vi i Sverige har ju massor av skog. Vi får köra på gengas istället tills vi kommer på någon bättre metod som kristallmagneter. Om kristallers potential för energialstring har jag skrivit här.

Annars förundrar jag mig över att USA kan ha alla sina suv:ar idag trots det höga bensinpriset. På 50-talet kunde man köra sina Buick Electras, Cadillac Eldorados och Dodge Kingsmans, sina jättebilar pga att bensinen var billig. Idag är bensinen dyr men ändå kör man oberört vidare i sina Cadillac Escalades, Ford Explorers och Dodge Rams. Tekniskt/elektroniskt kanske man lyckats bringa ner bensinförbrukningen lite men inte väger de mindre än en Buick Electra inte. Nåväl, den faustiska eran går mot sitt slut. Billig olja är historia och får vi krig i Mellanöstern (sannolikt) dras oljekranarna åt. Det räcker med en liten störning för att det ska bli bensinkris: se hur det var 1973. Ett högst begränsat krig (Yom Kippur eller oktoberkriget) parades med arabisk oljeprishöjning. Resultatet blev köer, hamstring, inflation, kris! Och ändå var prishöjningen inte så stor. Vad som då ska hända om vi hela Mellanöstern stöper om sig med krigiska förtecken. Go figure.


Nåväl. 1973 var marknaden tajt, man var ovan med drastiska oljeprishöjningar. En ny höjning kom ju 1978-1981 då priset fördubblades på kort tid, från 14 till 35 dollar per fat men nu hade man i väst lärt sig hantera krisen, det slog inte så hårt då. Värre var det för u-länder som fick ökad ekonomisk börda med allt detta: större skulder bland annat.

Hur som helst. Oljepriset är högt men idag går det väl hyfsat ändå, bilar åker i friska strömmar på min gata. Om Mellanöstern, som jag spår, dras in i ett mytologiskt, totalt jihad så kan vi säga farväl till ALL olja. Då blir det spännande. gengas lär inte räcka ens till bussar och polisbilar mm nödvändighetstrafik. Hela civilisationen kommer att kollapsa med inbördeskrig, raskrig, ja alla sorters eländen. Själv är jag ju esoteriker så jag bryr mig inte, jag nästan välkomnar matransonering och avstängd värme. Då får man förlita sig på Gud. Då, om inte förr, får man leva sitt credo som säger världen är till sin innersta natur andlig. Mat och värme? – De är nog bra men jag klarar mig, jag har Gud!

Så ni ateister och agnostiker där ute, ni kan se fram mot en tid då ni tvingas ändra er: har man levat i svält och otrygghet ett tag, då driver nog ångesten er till altaret ska ni se! Det vore gudomligt skönt att se er böja knä inför Herren – skönt att se er ansluta er till Församlingen.


Och skulle ni reagera tvärt om, börja förbanna Gud efter en tids svält och andra plågor, så är det inget konstigt heller. Det finns nämnt i Uppenbarelseboken:
Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde icke bättring och gåvo honom icke ära.

Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina gärningar.

Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen vållade, ty den plågan var mycket stor.

(Upp 16:9, 11, 21)

Hötta med näven eller krypa till korset? Du väljer.

Relaterat
USA, olja och Mellanöstern
När Khadaffi ville frångå petrodollarn
Bilbabbel

(Bilderna föreställer som synes en leksaksbil, en i serien Husky som var Corgi Toys minsta bilar i skala 1/76)

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Bibliografi: Lennart Svensson

دوشنبه 22 فروردین 1390 01:27 ق.ظ


Som ni förstår av rubriken är detta en lista över mina verk. Det är en sammanställning över mina bravader publiceringsmässigt. Det är en balans mellan e-böcker och pappersböcker, mellan prasselmedia och nymedia. Det är de tyngre verken; blogginlägg har jag inte räknat även om de har sitt värde också. Det får vänta så länge för här är det romaner och samlingar, honorerade artiklar och noveller som listas.

Romaner
Antropolis (2009) PDF --- recensioner
Till Smaragdeburg (2010) PDF --- bloggtråd med recensioner
Stridsmiljö 2500 (2011) e-bok och PDF, länkade i ett blogginlägg
Agajan äventyraren (2011) länkar till epub-fil och pdf--- pdf:en direkt

Noveller
Eld och rörelse (2007) PDF --- recensioner
Soldat i framtiden (FEL Science Fiction 2009) blogginlägg med bilder
The Middle Zone (Morpheus Tales 2010) blogginlägg med bakgrund plus novelltext
Swedenborgmaskinen (Catahyas antologi 2011)

Poesi
Åselehaiku (Magasin Provins, 1999) blogginlägg om detta
Grönt ljus (2009) PDF --- recension
Tempel och trädgårdar (2011) PDF

Dramatik
Mellan svärdet och ak 5:an (2009) PDF --- utdrag

Fackböcker
Den musiske matlagaren (2007) PDF --- bloggtråd
Skallet från den kapitolinska varginnan (2009) blogginlägg med länkar till PDF och EPUB-fil --- utdrag
Drakens spegelbild (2010) PDF --- reklaminlägg

Artiklar
Kamikaze (Flygrevyn 1997) blogginlägg om det hela
Ryssland skäms inte över sitt förflutna (Vårt Försvar 1997)
Ny syn på Rysslands historia (Vårt Försvar 1998)
Al-Qaidas mål (Vårt Försvar 2008) hela artikeln online

Det om detta. Ni har alltså diverse länkar till fria e-böcker och PDF:er här ovan. Vill ni köpa pappersböckerna kan ni göra det också, se respektive titel (Antropolis, Till Smaragdeburg och Eld och rörelse, klicka på "recensioner".) Här ska ni även få ett specialerbjudande: köp alla mina tre fictionböcker för 120:- inkl porto. Maila mig på lennart.svensson24ATcomhem.se och meddela mig din adress så skickas böckerna.


Camo

epub

http://www.update.uu.se/~jolkkonen/pdf/ Lennart_Svensson_Agajan.pdf

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Carlos Castaneda: The Eagle's Gift (1981)

یکشنبه 21 فروردین 1390 09:42 ق.ظ


Denna blogg heter Svenssongalaxen. Den startades av mig, Lennart Svensson, på hösten 2007. Ett av målen med bloggen var att skriva om Carlos Castanedas böcker. Jag visste då inte om någon annan (svensk) som hade läst hans böcker och recenserade dem. Det första Castanedainlägget var detta från 27/11 2007, följt av inlägg som detta och detta. Nu har jag drivit bloggen i drygt tre år och av och till tar jag upp Castanedatråden igen. Som idag då jag ska recensera "The Eagle's Gift", bok 6 i serien. Totalt finns det tio böcker.

Denna roman är högst märklig. Den är en new age-thriller men ingen lättköpt sådan. Den handlar om en skara magiker som berövats sin lärare. Nu måste de återerinra sig diverse dold kunskap de alla besitter, återta den på egen hand, utan den fasta ledning som deras guru alltid gett dem. Med sin nye, omogne ledare (Carlos Castaneda) i spetsen försöker de steg för steg minnas vissa lektioner de fått i annorlunda medvetandestadier. Försöken leder dem till att överge det hus de har i en pastoral mexikansk dal; resan för dem till Mexico City och bortom, till osedda länder och overklig verklighet.

Här fortsätts den staplande väg Castaneda tog i förra boken, "The Second Ring of Power". I denna, ”The Eagle’s Gift” (Hodder and Stoughton, 1981) skildras resan enligt ovan, allting kantat av oskattbar kunskap som hur man drömmer, hur man minns och hur man ”icke-gör” (not-doing), hur man som taoisten bringas att inse: "gör ingenting, och allt ska bli gjort." Castaneda låter oss möta the Nagual Woman, Silvio Manuel, Vicente, Nestor och Pablito: skarpskurna individer, sprungna ur den mexikanska myllan och förädlade av mångtusenårig ockult kunskap, först bringad från Atlantis och sedan vidareutvecklad av Mexicos indianer.

Ty allt började på den nu sjunkna kontinenten i Atlanten; detta hav har till exempel fått sitt namn från just detta land, Atlantis. Orsak och verkan, enkelt samband. Vad fanns först? Atlantis, landet med detta namn. Grekerna kände inte till något hav benämnt "Atlanten" men de kände till Atlantis. – Läran uppstod på Atlantis och fördes sedan, för 12 000 år sedan då kontinenten gick under, vidare till öster och väster. Till öst var lika med Egypten och Europa; till väst var Amerika. Hit fördes den av sådana som Aztlan, mannen som gav aztekerna deras namn. Här slog läran rot och här vidareutvecklades den: det var ockult magi, människo- och naturinriktade mysterier. Med spanjorernas ankomst gick rörelsen under jorden men den dog inte ut; läran fördes vidare från generation till generation, från guru till elev i obruten succession och Castaneda blev den siste arvtagaren. Nu förs läran vidare till oss, vi som läser detta. I vår tid behövs dock inget hokus-pokus och hemlighetsmakeri längre, ingen initiation eller magisk cirkel. Allt är offentligt, allt finns tryckt; det är bara att gå till böckerna och kolla, böcker som ”The Eagle’s Gift” och andra.

Relaterat
Castanedas "Vision Quest"
Castaneda och krigaren
Länkar till new age-inlägg på denna blogg

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Profeterandets svåra konst

شنبه 20 فروردین 1390 09:04 ق.ظ


"It doesn't pay a prophet to be too specific" sa en viss L. Sprague de Camp. Det är ord att minnas idag för den som vill förutspå turbulensen i världen, som vill veta hur det ska gå i Libyenkriget och med USA:s ekonomi; just nu är det budgetkrångel men i stort är hela USA:s ekonomi i gungning. Jag har själv försökt spå till exempel utvecklingen i Mellanöstern på denna blogg. Vad så gäller dollarns värde är det inte så svårt, alla säger att det är på väg söderut, men mannen på gatan tror ännu inte på detta. Därför är profeterandet en givande affär idag. Med rätt information kan man slå världen med häpnad. Man får bara inte vara för specifik i sina profetior, man måste ha stil: "I begränsningen visar sig mästaren" som Goethe sa.

En profet får inte vara för exakt, han måste lämna lite spelrum för tolkningar. de Camps citat är synnerligen aktuellt för det saknas inte profeter idag, det är många som försöker sig på denna roll. Dock får man inte komma med för precisa förutsägelser för då står man där med rumpan bar om saker och ting utvecklas annorlunda.

Detta såg vi inför millenieskiftet. Vissa gick runt och varnade för samhällskollaps och upplopp. Vad hände? Inget. Tack vare vidtagna åtgärder i datasystem mm gick övergången från 1999 till 2000 bra, datorerna trodde inte att det återigen var 1900. Milleniebuggen hade dödats. Cassandrorna tappade all trovärdighet.

Sedan har vi Alex Jones:
I augusti 2006 förutspådde Jones en massiv våg av terrorattacker (alla skulle vara iscensatta av USA), och där den enligt honom oskyldiga Hezbollah eller Al-Qaeda skulle få skulden. Dessa attacker skulle bli en början på det tredje världskriget, och alla skulle slå in innan slutet på oktober. --- Men attackerna uteblev. Jones sade senare på sin egen radioshow att ett ökat folkligt medvetande hade stoppat attackerna.

Det var en snygg sorti av Jones: förmågan att tolka om det man sagt. Det visar på talang för profeterandets konst.

För övrigt kan man på Youtube se filmer om "Dollar collapse in 2009", och "The end of the dollar weeks away" postad i augusti 2008. Dessa varnare har rätt i sak, dvs dollarns värde hålls uppe med artificiella medel, det trycks för mycket dollar och USA:s ekonomi är svag. Men man ska inte ge ett datum för när det går söderut, man ska säga typ, "The dollar may collapse" och sedan strunta i att ge ett datum. Intelligenta tittare förstår ändå.

Men det är maktkänslan som lockar, profetberusningen: den kick man får av att tro sig kunna förutsäga framtiden. Jag har själv känt av den. Som i vissa Mellanösterninlägg på denna blogg. Men jag har varit försiktig och vag, jag har, med andra ord, inte varit alltför specifik! de Camps varning! Jag har skrivit om årets Hajj och sagt att "något kommer att hända". Sedan har jag citerat Carl Johan Callemans profetior som är på en annan nivå, en mer specifik nivå. Men de får stå för honom.

Så den som profeterar måste gå en balansgång mellan vision och vaghet, mellan detaljer och allmänna drag.

Den trygge läsaren kan efter detta inlägg bland annat tänka: "Aha, domedagsprofetior idag om dollarkollaps är som Y2K, bara tjafs". Men bara för att kollapsen ännu inte inträffat betyder inte det att allt är lugnt. Av det jag sett och läst så får jag samma intryck av dollarn idag som D-Marken före 1920-talets hyperinflation: det tog nämligen ett tag för kollapsen att inträda från det att det ohejdade pengatryckandet börjat. De tyska sedelpressarna hade rasslat ett bra tag innan folk förlorade förtroendet för valutan över natt. Tänk på det när ni tvivlar på dollarkollapsens sannolikhet. Pojken som ropade "vargen kommer" blev ju heller inte trodd. När det väl var allvar trodde man honom inte eftersom han gett så många falska alarm tidigare.

Vad som hänt med Zimbabwes valuta kan hända med dollarn. Det är min - och många andras - profetia idag.

Relaterat
Är Lady Gaga den Babylonska skökan?
Antropolis kastar sin skugga framför sig

svd svd svd dn

(Bilden föreställer Er Bloggredaktör som sitter på Förklaringens Berg och försöker skåda in i framtidens töcken, allt för att ni ska ha något intressant att läsa till kaffet...)

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Topp 5 anledningar att köpa guld

پنجشنبه 18 فروردین 1390 10:06 ق.ظ


Disclaimer: jag tänker här ge ett investeringsråd. Det ska ej följas slaviskt. Du som läser det måste även tänka själv. En investering är alltid en risk. Jag avsäger mig allt ansvar för om investeringen inte går som förväntat. -- Edit 7/5 2011: ett rykte gör gällande att USA när guldpriset når 2000 dollar per ounce kommer att tvångsinlösa det för 200 (sic) dollar per ounce. Guldinnehav blir illegalt, privata guldägare kommer att terroriststämplas. Sedan lanseras en ny guldbackad dollar peggad till ett guldpris på 10 000 dollar per ounce. Mörka moln på ädelmetallsfronten alltså, även om det bara var ett rykte. Vem vet? Att guldinvestering är riskabel bekräftas iaf.

Det talas mycket om ädelmetaller nuförtiden, om att investera i guld och silver. Idag 8 april är guldpriset på rekordhöga 1465 dollar per ounce medan silver nådde sin högsta nivå på 31 år, 39 dollar per ounce. Är du helt ny för detta ämne har du kanske ändå sett annonser om "sälj ditt guld", vilket är exempel på samma sak: stigande ädelmetallspriser. Så om du vill ha några aspekter på vad guld och silver betyder som investering idag, läs vidare.

1. Priset stiger

Guldpriset har stigit bra mycket sedan början av 2000-talet. Idag står det i 1465 dollar per 31,1 gram (= one ounce). 2002 stod det i drygt 600 dollar. Silver stiger även. I höstas stod det i 25 dollar per ounce. Nu närmar det sig 40. Men drivkraften bakom att investera i ädelmetaller är inte att bli rik, att se guldet stiga i inflationsdollar. Syftet är att gardera sig mot inflation, mot kommande hyperinflation. Guld och silver är stabilt medan papperspengar förlorar i värde. Så man kan säga: drivkraften för ädelmetallsinvestering är pessimism, inte optimism. Det här är ingen ny Fermentagrej, någon ny Dotcomfeber. Ädelmetaller är ingen bubbla (som Andreas Cervenka antydde häromveckan), det är en antibubbla. Hör bara vad sajten Silverinscripture säger om silver (som sägs ha större potential än guld, allt annat lika):
This is the Anti-bubble of all time, like a black hole reversing itself, finally able to crossover onto the other side of the event horizon. And just as the light would break forth from that pit of darkness, so also will silver, once back in the hands of ordinary men, reveal the truth behind this present system of unjust fiat money.
(Fiat money = papperspengar utan guldbackning.)

2. Ädelmetaller är för drömmare

Denna aspekt som jag är ensam om att ge, betyder: vem vill inte äga guld och silver? Vem lockas inte av glansen, magin, den elementära tjusningen i guld och silver? Som poet och romantiker, vilken bättre investeringsform kan finnas än ädelmetaller, klingande mynt? Idag finns det nypräglade mynt att köpa, klart lysande dukater. Det finns även små tackor för investerare. Gå till Guldcentralen eller Liberty Silver och läs mer.

3. USA hatar guld

Som vi alla vet gick USA i krig mot Irak och Libyen när dessa valde att sluta handla olja i dollar till förmån för egna, guldbaserade valutor. Dollarn avlägsnades ju från guldbackning 1971 och är sedan dess bara en papperslapp med godtyckligt värde. Därför kan man säga att USA:s styrande hatar guld. De vill inte att folk ska ha egna pengar i form av guld, de vill att de ska ha intrinsikalt värdelösa papperspengar. Den svenska kronan är mer eller mindre knuten till euro och dollar och när de dör dör även kronan. Kina sägs dock uppmana sina medborgare att köpa silver och guld och vi vet ju alla att Kina är en stormakt i vardande, USA däremot är på dekis. Därför, om man vill vara med i den värld som är på väg att uppstå, köp ädelmetaller.

4. Priset kommer inte att sjunka

Detta anknyter till punkt 1: priset stiger. Så det kommer inte att bli billigare, guld och silver kommer inte att sjunka i pris! Jag kan ju inte lova detta men enligt alla bedömare jag läst så är denna investering säker. Hör bara på Mogambo Guru i The Daily Reckoning, alla hans krönikor tycks nämna guld/silver efter ett tag och då kan det låta så här:
Hey! Moron! Go out and buy gold, silver and oil as a save-your-butt defense against a catastrophic economic collapse because of the Federal Reserve creating so much excess money, which they do to commit the horrifying economic sin of monetizing government debt so that the government can borrow the money, thus increasing the national debt, and then spend the money, increasing the money supply, and thus increasing the penalty we will pay in terrifying price inflation for committing such fiscal and monetary arrogance and stupidity, felt most keenly among those who have little or no income to start with, and thus cannot afford higher prices, and who have nothing to lose by rioting and just taking what they want, making the dollar a bigger piece of crap than it is, making gold and silver prices soar.

5. Lär av historien

Vi lever i osäkra tider. Då måste man gardera sina besparingar. Det betyder idag med guld och silver i fysisk besittning, glöm "ägarbevis i guld", "papperssilver" och annat tjafs. Man måste gardera sig. Se på Weimartyskland, där förlorade folk med sparkonton sina pengar rätt snabbt från våren 1923 och till slutet av året. Dessförinnan hade D-Marken redan förlorat mycket i värde. Först var det inflation, sedan blev det hyperinflation. På detta må den konservative läsaren invända, "Men jag ser inga osäkerhetstecken, jag ser stabilt kronvärde, begränsade krig, soliga himlar." OK, jag ska inte propsa. Det är ett fritt land. Kom bara inte till mig och gråt när dina papperspengar blivit värdelösa.

Relevant
Poemet "The Golden Boy" från min engelska blogg
Om oroligheterna i Mellanöstern som gör sitt till för att driva upp guldpriset
Tematiskt irrelevant men formmässigt en artikel med samma "topp5"-upplägg: de bästa reglerna för att bli författare
DN: stigande råvarupriser

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Bertel Gripenberg: Aftnar i Tavastland (1911)

پنجشنبه 18 فروردین 1390 09:53 ق.ظ


Det finns ett landskap som heter Tavastland. Det är ett fastlandsområde i södra-centrala Finland. Det är litegrann av Finlands Dalarna: omhuldat av poeter, populärt för turister. Här ska jag ta en titt på Bertel Gripenbergs diktsamling "Aftnar i Tavastland" men jag ser inte landskapet i sig, jag ser det allmännordiska han frammanar.

Det enkla är det svåra. Hur skildrar man hemhörigheten i en bygd, kapitulationen inför ett landskap, känslan av att slå rot? Kanske så här:
Där stiger en dimma från fälten,
det suckar i sovande trän
och sjöarnas slingrande bälten
stå blanka i blygrått sken –
och sövande susar sången
på mumlande mollmelodi –
jag är tagen, förhäxad och fången,
jag kan ej, jag vill ej bli fri.

Detta är att slå rot, det är att finna frid i landskapet. Och det hela rör Bertel Gripenberg som flyttat dit, till detta Tavastland, efter en tid i Helsingfors och andra platser. Han ville bort från ”staden, skökorna och krogen”, tillbaks till det autentiska livet , finna kraft i land och jord. ”Men brinner det hat blott i mänskornas bröst / så stiger det kärlek ur jorden” sägs t ex i ”Här fällde jag ankar”. Bättre än så kan inte ”kraften ur jorden” beskrivas.

I ”Aftnar i Tavastland” talar landet mäktigt till oss, det skymmer men det är tillförsikt, trygghet och ro över det hela:
Land med allvarspanna
och lugn i dystra drag,
land, där jag ska stanna
i morgon och i dag,
land med mörka åsar
och djupa barrskogshav,
land, där lugnet dåsar
som på en bortglömd grav.
- - -
Vågor slå mot stranden
och skogen susar mörk.
Röd står himlaranden
mot backens rönn och björk.
Brunnens svängel gnisslar,
klöver doftar äng
och på vägen visslar
morsk en drucken dräng.
- - -
Land, du allvarstunga,
tysta Tavastland,
tusen toner sjunga
skönt kring sjö och strand.
Känd är varje stämma, välbekant var stig,
därför är jag hemma
ständigt här hos dig.

Det enkla är det svåra. Hur futtiga är inte dagens Sverigehatande tirader i massmedia och kulturliv, hur efemära är inte debattörernas konstruktioner kring ”spännande mångkultur” och ”Sverige = barbari”. Vi vet svaret på allt detta, det kungliga motargumentet, och det är: ”Sverige är ett bra land, dess natur betyder något, den är vår, vi har växelverkat med den i tusentals år och ska så fortsätta att göra”. Tavastland ligger som alla vet i Finland men det är ett traditionellt broderland sedan 1000 år. Och Gripenberg var svensk till etniciteten, han tillhörde den svenska folkstammen på östnordisk botten. Och det nordfinländska landskapet är Norrland upp i dagen, bara lite plattare. Därför har hans rader bärighet än idag, för en svensk 2011 och bortom.

Det enkla är det svåra: vi vet vad landskapet betyder för oss men vi kan inte alltid uttrycka det. Så bra då att ha en poet med örat mot jorden. Detta är vad Simone Weil kallade ”enracinement”, att slå rot:
Och trollsången dårar och söver
på mumlande mollmelodi:
”det är mark, det är grund du behöver,
det är jord att slå rötter i,
det är friden i ensliga byar,
det är lugnet i tigande tjäll,
det är glansen av glödande byar
en susande senhöstkväll.”
(”Tavastland”)

Samlingen gavs ut 1911, det är jämnt hundra år sedan nu my friend! Den innehåller en hel del. Sedvanlig tendens till pessimism och självömkan finns, det var Gripenbergs sämre sidor, men här finns även praktnummer som ”Soir de bataille”, blomdikterna ”Tulpan”, ”Narciss” och ”Ledum” (”ledum, getpors, jägareblomma”...), samt ”Flyg, du min dröm” med fler skimrande stycken. Till de mörka men bra dikterna hör ”En ensam herrgård”, ”Förgängelse”, ”Pil i ögat” och ”Mot vind, mot regn”.

I denna samling har vi inte minst ”Ett ensamt skidspår”, en flitigt antologiserad sak. Känslan är rätt nihilistisk och hopplös men man får erkänna att han kunde sina saker denne poet:
Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!


Relevant
Gripenbergs soldikt
Om Snoilskys "Svenska bilder" på min motpolsblogg

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Konspirativt beteende

چهارشنبه 17 فروردین 1390 09:51 ق.ظ


Enligt Forex News hade Khadaffi planer på att lämna det internationella banksystemet. Han ville skapa en regional, guldbaserad valuta för att slippa handla olja i dollar (vilket idag är standard). Vissa hävdar att om fler länder i regionen följt samma linje, som led i Jasminrevolutionen, skulle USA och västländerna ha förlorat stort på detta. Därför startades det pågående Libyenkriget: för att kväsa Khadaffi och behålla det nuvarande systemet med pappersvalutor och bruket att all olja handlas i dollar. En rungande konspirationsteori? Döm själva, kolla länken. Den länken gäller Libyen. Nu har jag även fått höra att USA:s krig mot Irak 2003 utlöstes av att Irak just övergett bruket att handla olja i dollar. Efter USA:s invasion återgick landet till att handla olja i dollar... Krigshetsen mot Iran 2006 sägs ha berott på samma sak: att Iran slutat handla olja i dollar. Detta torde vara kärnan i anklagelsen "War for Oil".

Förekommer konspirationer? Det får man inte säga idag. Då blir man stämplad som konspirationsteoretiker. Det är något fult det. Det har jag fått lära mig på Skalmanforum, frekventerat av många i Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF). Säger man ”konspirationsteori” i deras närhet osäkrar de sin revolver.

Då får man kringgå problemet och säga: konspirativt beteende förekommer. Som när CIA manipulerade skeendet i Guatemala på 50-talet, Dominkanska republiken på 60-talet och Chile på 70-talet. Detta är komplicerade fall, för jobbiga för folk att studera. Men ett bra exempel på konspirativt beteende i den mindre skalan är när några ungdomar i USA var ute på hajk i Sequioa National Forest i Californien, 11 juli 1986. De fick se ett jetplan störta men när de försökte närma sig kraschplatsen var där massor av regeringsbilar och soldater som hejdade dem. När en av ungdomarna senare återvände till platsen var den helt omgjord, inga skadade träd eller buskar fanns, nedslagskratern var utplånad och jorden var utbytt, allt för att dölja kraschen. Det visade sig senare att det var en prototyp till planet F-117 Stealth som störtat. Men den mest konspirativa detaljen var denna: regeringen hade låtit gräva ner spillror av ett äldre flygplan, en McDonnell Voodoo, för att vilseleda eventuella privatspanare... (källa: "Världens största konspirationer", Semic 2002)

Låt oss titta på moderna konspirationer. Libyens Kadaffi sägs som sagt ha velat återgå till guldmyntfot och sälja olja i en ny, guldbaserad valuta. När dessa planer kom till USA:s kännedom gick man i krig mot detta land.

9/11? Varför återfanns det knappt några vrakrester där Flight 93 störtade, Shanksville i Pennsylvania? Var var resterna efter det plan som kraschade in i Pentagon? Varför dessa anomalier kring The Twin Towers? Gå in på Youtube och se ”9/11 Loose Change” och kolla in fler märkligheter.

Är alla statsmannamord verk av ensamma galningar? Ja, om man får tro mainstreamåsikten. Konspirationsfolket däremot, de anser ALLA statsmannamord vara resultat av konspirationer. Själv anser jag det finns anomalier i till exempel JFK-fallet. ”This isn’t the smoking gun but for sure something smells” sa någon om indicierna mot en viss Roscoe White t ex. Detta spår är spännande; gå till länken och scrolla ner lite, det är värt mödan. Inte så att mordet kommer att lösas av detta - men kolla in, här har vi en av internets fördelar. Oortodoxa fakta tillgängliga för var och en.

Var konspiratörer i farten under franska revolutionen? Idag ökar indicierna mot Philippe Égalité och kretsarna kring Palais Royal (som inte var ett palats utan en samling caféer och nöjeslokaler i centrala Paris). 14 juli var det hög aktivitet här. Visst var det franska samhället moget för förändring men ”spontana folkresningar” är svårt att tro på längre när man läst en del. Mellanösterns Jasminrevolution sägs också ha varit triggad av agenter – ja kanske det.

Kanske är konspirationer mer utbredda än vi tror. Dock tror jag dagens MENA-utveckling i så fall kommer att gå manipulatörerna ur händerna, såframt de inte är beredda på världskrig och civilisationskollaps. Men det kanske de är? De kanske har sina hideouts beredda under Klippiga bergen.

Det är svårt att vara sf-författare idag. Verkligheten är så mycket intressantare. Utan att hävda existensen av megakonspirationer så är aspekter i sammanhanget roliga att ta del av. Som spekulationerna kring projekt Aurora, spionmemoarer (det underlättar att vara frimurare i MI5 sa Peter Wright), det faktum att Federal Reserve är en privatägd bank helt utanför USA:s offentlighet, ockulta detaljer i Washingtons stadsplan (Dan Brown skrev nyss en roman om det, fakta stödjer honom till 90%) samt i Frihetsgudinnan (gåva från franska frimurare). Man behöver inte bosätta sig i en bunker och börja skriva kilometerlånga blogginlägg med 40 länkar bara för att man tycker det finns märkligheter i ett och annat där ute, annorlunda historier än dem som mainstreammedia rapporterar.

Relaterat
Ett inlägg på min engelska blogg om "Top 5 Conspiracy Strategies"
Förändringens vind drar genom Mellanöstern

(Danska F-16-plan efter insats i Libyen)

dn dn dn dn svd

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Medioker man

سه شنبه 16 فروردین 1390 09:17 ق.ظ


Presidentvalet 2012 närmar sig. Obama ligger i startgroparna för sin omvalskampanj.

Good luck. Förutom det måste man säga att han varit en medioker president. Han lovade runt men höll tunt: han lovade att avsluta Irakkriget men det har fortsatt och han lovade att stänga Guantanamo men detta fångläger är fortfarande i drift.

Hösten 2008 var euforisk för Obama. Han hälsades som Messias. Jo, man använde bokstavligen detta begrepp. Oprah Winfrey beredde vägen för frälsaren. Från alla "rätta" läger (media, Hollywood, övre medelklass) kom stödet. Till och med Colin Powell ansåg att Obama var "the man". Folk grät när de såg honom, nu äntligen skulle vi få en ny värld, nu skulle vi få HOPE AND CHANGE. Obama var en duktig retoriker när han talade ur manus. Annars är han en medioker talare, minst sagt.

En medioker man ska bli omvald. Det kanske går vägen. Samma messianska tongångar som 2008 kan det nog inte bli. Men ekonomin är väl stark? På ytan i alla fall. Men USA låter verkligen sedelpressarna gå, det kallas "quantative easing" och löser kortsiktiga problem, men har annars beskrivits som att ge en knarkare mer heroin. Nej, USA:s allmänna ekonomiska läge är svagt: man har outsourcat mycken industriproduktion till Kina och Sydamerika, 40 miljoner amerikaner har socialbidrag och man krigar i Mellanöstern utan att en ände är i sikte.

Förr kunde amerikaner åka utomlands utan att behöva växla till sig lokal valuta. Den tiden är förbi. Dollar accepteras inte på vissa platser i Europa, ja inte ens i Indien eller Mexico är dollarn överallt gångbar. Till och med i New York möter man idag skyltar med "Euros accepted".

USA:s aura av makt och styrka, av evig supermaktsstatus har flagnat. "Made in the USA" har ingen lockelse längre. Amerikanen bara konsumerar och konsumerar. Ekonomiska rådgivare som Peter Schiff säger åt sina miljardärskunder att undvika dollar som pesten. Stansberry Financial Advisory säger i sin video: "Jag är 100% övertygad att dollarn kommer att krascha."

Det är detta potentiella konkursbo Obama vill fortsätta styra. Nåväl, det är spännande tider framöver. Eller, som man sa om Frankrikes Andra kejsardöme, Napoleon II:s regim på 1860-talet: "Det är nog ett grandiost skådespel nu men jag skulle inte ge fem öre för sista akten."

Relaterat
USA:s presidenter genom åren
Amerikas egenart

dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Recension: SoldF 1986

دوشنبه 15 فروردین 1390 01:35 ق.ظ


Jag brukar emellanåt recensera böcker här på bloggen, som denna och denna. Idag är det dags för en titt på en annorlunda bok, en gammal instruktionsbok för armésoldater. Det handlar om 80-talsutgåvan av "Soldaten i fält." Mycket nöje.

På 80-talet spände svenska försvaret sina muskler: 25 brigader och 850 000 man i vapen, Viggen och Draken och Lansen plus en flotta att tala om. Detta självförtroende speglades i den "Soldaten i fält" som kom detta decennium, 1986 för att vara exakt.

Och visst hade vi skäl att hålla garden uppe. Sovjet hade landstigningstonnage, de övade i vårt närområde och det var en spännande tid. Det var "ljummet krig" kan man säga. Tunga dagar! Kalla krigets veteraner!

Hur som helst är boken "SoldF 1986" rätt välgjord rent grafiskt. Teckningarna är som i 1972 års utgåva akvarellerade tuschteckningar, men man har bytt tecknare till en mer detaljerad herre - och man har norrländska landskap med också, det är berg och vidder där förra boken bara hade mellansvensk platthet. Och man har snö här eftersom "Vintersoldat" integrerats i boken, förr var det en separat bok (1968).

Det är realism i bilderna. Kanske lite för mycket, jag vet inte. Sidan 41 med en skidpatrull vars chef i täten stupar ger lite dåliga vibbar - inte så att kriget ska framställas kliniskt, men som jag sagt tidigare så är en bok som denna dels en moralisk uppbyggare och där bör inte svenska soldater stupa.

I kapitler Krigsfånge visas förresten hur svenskar kapitulerar för en senapsbrun T-72:a. Bra att man får framställa riktiga stridsvagnsmodeller, det gick inte i föregående version. Men denna bild tycks mig emotionellt lite för magstark. Soldater som i sin handbok ser bilder på kapitulerande soldater, egna soldater, får myror i skallen.


Nåväl.

Nytt i denna bok var ett kapitel med försåtmineringar: hur man döljer en mina i en grindstolpe, en bok osv. Dylik praxis har sedermera förbjudits i en FN-konvention. Nytt i "SoldF 86" var även ett kapitel i överlevnad: bilder på ätliga rötter, konsten att filtrera vatten i en perforerad burk med vitmossa, träkol och vitmossa, samt hur man orienterar sig efter stjärnorna och myrstackar.


Men detta med orientering efter stjärnor etc fanns med även förr. Då fanns också tipset att orientera sig efter kyrkor: tornet är alltid i öster.

En fördel med "SoldF 86" är att den är i ETT band, inte två som 1972. En dålig sak är däremot att uppmaningen "skjut chefen först" (på sidan 39) har för små bokstäver. Det är återigen detta politiskt korrekta hymlande, denna feghet, denna ängslighet för vad en proggig kritiker må tycka om boken.

---

Det hemskaste i boken och samtidigt perverst lockande, är i kapitlet Skydd där "verkan och skydd av kärnladdningsexplosion" beskrivs, det brinnande uppslaget s 66-67.

Bild ett visar ett intensivt sken över en stad plus en soldat som hoppar ur en pv-jeep för att ta skydd bakom ett flyttblock (se ovan). Text:

Vid explosionen: ta omedelbart skydd. Blunda och skydda bar hud. Föremål som skyddar mot direkt bestrålning skyddar också mot värmestrålning. Värmestrålningen kommer direkt och varar från 1-3 sekunder beroende på laddningens storlek.



Bild två visar hur stötvågen far fram över terrängen men soldaten ligger bra skyddad bakom sin sten:

Ungefär 4 sekunder efter explosionen kommer stötvågen. En plötslig, stark ökning av lufttrycket, en stark luftström bort från explosionspunkten.

När stötvågen passerat och några sekunder förflutit kan övertrycket ha sjunkit till det normala. Övertrycket fortsätter att sjunka ännu någon sekund.


Sist ser man svampmolnet bildas med baksuget, men soldaten ifråga hindras av stenen från att dras med!

Stötvåg/"sug" (undertryck) uppstår in mot explosionspunkten. Undertrycket varar flera sekunder. Även nu kastas material omkring och ytterligare skador uppstår på personal och materiel. Efter cirka 10 sekunder är trycket normalt igen.



Sicken verklighet man levde under i detta kalla krig, vilken psykisk miljö. Ett krig som utkämpades i ens sinne med tänkta atombomber och annat. Inte så att vi är fria från atombomber och krigshot idag men de som inte var med då kan svårligen sätta sig in i den psykosociala miljön - för utöver dessa hotande zombiebomber hade vi de facto sådant som TIR-lastbilar körda av krigsplacerade stridsvagnschefer, spionutvisningar, U 137 och dagliga kränkningar av luftrummet. Och den värld vi möter i "SoldF 86" är en spegel av allt detta så jag uppmanar varje seriös student av kalla kriget att genast införskaffa ett exemplar.

En recension av den första SoldF, den från 1957, finner ni förresten här. Och 1972-utgåvan behandlas här.

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


"Fantasirik" eller "sansad" bedömning

شنبه 13 فروردین 1390 10:47 ق.ظ


Sedan Egypten gjort sig av med Mubarak gladdes man. Ja, man gladdes så pass att man sjöng. Man sjöng: "Mot Jerusalem tågar vi / för att bli miljontals martyrer". (Arabiska: "Lel Qudous Rayheen ..Shohadaá bel malayeen") Se denna video.

Den fantasirike bedömaren, en sådan som jag, säger då: här har vi en indikation på de tider vi lever, en tid då allt flyter, allt är i stöpsleven. Hela Mellanöstern kommer att kastas i krig, före årets slut kommer vi att leva i EN ANNORLUNDA VÄRLD. Hur pass "annorlunda" tänker jag inte säga här, ni tror mig ändå inte.

Den sansade bedömaren däremot, han säger: dessa skanderande egyptier, de var bara gripna av stundens eufori, som en fotbollspublik ungefär. Inget att fästa sig vid.

Inget? You tell me.

Denna arabiska skandering, detta med att tåga mot Jerusalem för att bli martyrer, rapporterades inte av MSM (mainstreammedia). Nej, då hade väl det gulliga Jasminrevolutionsnarrativet fått sig en törn. Själv uppmärksammandes jag på det hela när jag såg ett Youtubeklipp från Alex Jones TV-program. Det handlade främst om ekonomi. Men allt flödar samman nu, världspolitik, ekonomiska rapporter (om dollarns svaghet, eurons och yuanens relativa styrka, om ädelmetaller och oljepris), domedagsprofetior och annat härligt.

Domedag? Tja, profetior om civilisationskollaps, Fyra Ryttare, Antikrist, Planet X och annat är legio på Youtube. Det är tidens tempo helt enkelt, inte riktigt mainstream än men det kommer att bli. Snart. Typ i höst.

svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


  • تعداد صفحات :2
  • 1  
  • 2  

آمار وبلاگ

  • کل بازدید :
  • بازدید امروز :
  • بازدید دیروز :
  • بازدید این ماه :
  • بازدید ماه قبل :
  • تعداد نویسندگان :
  • تعداد کل پست ها :
  • آخرین بازدید :
  • آخرین بروز رسانی :
شبکه اجتماعی فارسی کلوب | Buy Website Traffic | Buy Targeted Website Traffic