Jag röstade på Sverigedemokraterna

یکشنبه 29 اسفند 1389 09:54 ق.ظ


I valet i höstas röstade jag på SD. Jag, Svensson, författaren av denna blogg, la min röst på Sverigedemokraterna. I valet till riksdagen hösten 2010 gav jag min röst till SD, partiet lett av Jimmie Åkesson och symboliserat av en blåsippa.

Jag tyckte nämligen det var dags att sluta upp med det valskolk jag ägnat mig åt sedan 1988. Det året röstade jag på Moderaterna. Nu, 2010, var jag trött på ”sjuklöverpartiernas” enighet i att tillåta massinvandring och motarbeta traditionell svensk kultur. Olofsson-Sahlin-Reinfeldts betygade Sverigehat gav mig en tankeställare.

Jag stödjer inte varje aspekt av SD:s program. Israelpolitiken t ex anser jag kan diskuteras. Men generellt spelar partiet idag en viktig roll, oerhört viktig: som hävstång för frågor som de övriga partierna anser vara tabu. Som invandring och ifrågasättande av multikulti och stalinism, förlåt, PK-ism.

Ett intressant fenomen är att SD har stöd av många invandrare, tvärt emot vad folk tror. Se bara vad signaturen ”Reine” skrev på Krigsforum före valet. Det är ett rätt långt citat men innehållsdigert och viktigt:
När jag ändå tar SD:s valsedel för riksdagsvalet ska jag också personkryssa Anna Hagwall, invandrad från Ungern. Anna har försörjt sig genom hederligt arbete, har uppfostrat två söner till bra svenskar och har själv engagerat sig politiskt (till priset av stora uppoffringar). Vore alla invandrare som Anna Hagwall skulle inga integrationsproblem föreligga. En röst på Anna blir på så sätt ytterligare en markering, nämligen att det är skillnad på invandrare och invandrare.

Det finns fler invandrare som Anna, exempelvis min grekiske frisör (som först introducerade SD:s material för mig) samt min Somaliska arbetskamrat som ska rösta på SD för "att de är det enda partiet i Göteborg som tar min oro för den Somaliska befolkningsgruppen på allvar". Gruppen Somalier håller nämligen stadigt på att gå ner sig i drogmissbruk, kriminalitet och förfärande hög arbetslöshet och analfabetismen bland dem är stor.

Fast när företrädare för den Somaliska föreningen vände sig till kommunpolitikerna så fick de höra att "deras rop på hjälp hade rasistiska undertoner" och då var det ändå Somalier själva som hade beskrivit problemen.

När kartan och verkligheten inte stämmer överens är det kartan som bestämmer i svensk politik tydligen...

Mer kan sägas om invandrare som stödjer SD. Ta Stellan Bojeruds blogg till exempel. Där läser vi, att av 33 aktiva i SD-Stockholms län har 17 st personer invandrarbakgrund (Mopsens blogg, 30/12 2009).

Yes – och på samma blogg får vi siffror om SD-Solna (3/8 2010):
Inom SD Solna-Sundbyberg är 40% av de aktiva medlemmarna själva invandrare. Representerade länder är Chile, Laos, Rumänien, Serbien, Thailand, Tyskland, Ungern och Österrike. Av svenskarna är fyra gifta eller sammanboende med invandrare.

Man kan vara emot invandring. Men fienden är då inte primärt invandrarna, det är vår egen elit som bedriver denna massinvandringspolitik. Ja rentav, vissa invandrare är bundsförvanter i kampen mot multikulti som Mopsen och Reine visar. Dessa invandrare lever nämligen, som Reine antyder, I VERKLIGHETEN. De är inte avskärmade från den som politiker och byråkrater.

Jag röstade på SD. Jag är glad att de verkar i riksdagen och ställer obekväma frågor, för upp invandringen på dagordningen. Vad de säger får en hävstångseffekt, det ger stor marginalnytta (även om de praktiska resulaten än så länge uteblir, se nedan). Och jag är för en gångs skull stolt över Sveriges politiska system, det system som medger att även småpartier representeras. Här har radikalhögern i England och USA det mycket värre. Deras ”majoritetsval i enmansvalkretsar” dömer avvikande frågor, som invandringskritik, till fortsatt ökenvandring. Men både i USA:s och Englands väljarkår jäser det, de kommande valen där blir högst intressanta. För att nu inte tala om Frankrike med Marine Le Pen som ångar på bra.

Det är bara att erkänna: det går en högervind genom Europas valmanskår, det är ett skred som väntar på att utlösas.

SD har kommit in i riksdagen. Väl där får de inte så mycket sakpolitiskt uträttat. Snarare tvärtom! I tunga frågor förenar sig sjuklöverpartierna mot dem, som i detta att ge illegala invandrare rätt till halva Sverige. Men i denna enade front finns ett erkännande av SD:s betydelse, en negativ sådan. Man kan kalla det Reductio ad Sverigedemokratum (punkt 3 i länken): allt SD vill ska sjuklöverpartierna göra tvärtom. Sancta simplicitas. Men det där spektaklet kommer att försvinna med tiden.

Jag la min röst på SD. Om jag förstått omgivningens signaler rätt så är detta bland det värsta man kan göra i Sverige idag. Så vi får väl se hur många läsare jag har kvar efter det här inlägget. Men skulle du höra till dem som tar illa upp, som på basen av min SD-röst vill tala mig tillrätta med lite multikult och islamkram, kan jag bara säga: fuck off!

Relaterat
Ett slags policydokument
Jag tog parti för SD redan i augusti 2010 på denna blogg, om än förtäckt
Kritik av Reinfeldt före valet
Svensson och svenskheten
Nationalism
"Yxan i dörren" (dikt)

(Panamakanalen, Gatunslussen)

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Traditionalism

شنبه 28 اسفند 1389 09:32 ق.ظ


Jag vandrar genom tempel och trädgårdar och ser exempel på konst, stor konst, men ibland nås jag av gälla skrik från en nyare kultur, röster utan klangbotten, utan nerv, utan känsla. Hur man överbryggar klyftan mellan traditionen och det moderna, hur samtid och gårdag växelverkar och vad framtiden kan ha för roll i detta, det diskuterar jag nedan.

Traditioner och traditionalism, detta är heta begrepp idag. För mig är traditionen, historien och ”ekot i gamla valv” så självklara att jag ofta inte reflekterar över dem. Men för resonemangets skull kan man fråga sig vad motsatsen till ”traditionalism” vore – ”antitraditionalism”...? Det är i så fall det ok vi slavat under alltför länge, även känt som nihilism, tvärsnittsförlamning och enögd fokusering på tiden efter Hiroshima. Populärkultuell förtvining, världen föds efter 1945, atombomben är det ”varde ljus” i vilket all kultur ses... Allt blir postmodern upprepning, stilblanding, smartness och fäsörskicklighet; adjö till trygghet, landskap och ekot i gamla valv.

Det är onkeligen så att ”tradition” och ”traditionalism” är kungsvägen inom konsten. Bildning, medvetenhet om gångna tiders lust och kval, insikt i konsthistoria: detta torde befrukta det konstnärliga skapandet. Dock kan ibland en gnutta nihilism, en gnutta hängivenhet åt modernisering och nydaning vara nyttig. Se här till Jüngers "Der Arbeiter" och dess kyliga teknovärld, se till Samjatins ”Vi” och dess konstruktivistiska skönhet, och se för all del till Campbell-skolan inom science fiction med Heinlein, Asimov, Niven och andra, med sitt fokus på teknik och naturvetenskap, symboliserat i logotypen för världsutställningen i New York 1939: en raket som svooschar upp i skyn.

När det gäller fantastik är jag iofs även en anhängare av uttalat arkaiska andar som Lovecraft, Tolkien och Frank Herbert (den sistnämnde för övrigt en överbryggare mellan gammal och nytt i sin arkeofuturistiska Dune-saga). Jag kan förstå en Poul Anderson som beklagade frånvaron av samhällen med traditioner inom sedvanlig sf (i Charles Platt, "Dream Makers", 1980). Så traditioner måste vi ha. Man kan inte ställa sin sak på intet som Goethe sa. Populärkultur bygger på seriös kultur. Det måste finnas en Wagner, en Shakespeare, en Homeros att parodiera för att parodin ens ska kunna existera.

Jag är traditionalist. Som antytt är motsatsen till detta lätt absurd, det blir nihilism och inte en vacker sådan. Och Jünger och Samjatin som alltså förde in en lätt nihilistisk ådra i vissa verk, de stängde aldrig dörren till arkaiska nejder och ekot i gamla valv. I Samjatins bok finns till exempel en scen med ett besök i ett gammalt hus, ett gammaldags hus med gedigna väggar och varierad inredning, fjärran från samtidens-framtidens glashus med standardiserad inredning. Och strax före ”Der Arbeiter” hade Jünger skrivit "Das abenteuerliche Herz" med noveller om drömmar, mineraler, en 1500-talssjöman och annat dylikt.

Det ena utesluter inte det andra: en icke-traditionell konst måste först veta vad tradition är för att kunna kontrastera mot den. Mycket av den konst vi ser i Sverige idag däremot den vilar på intet, den är blott en emotion, ett tomprat. Och omvänt: den konst som kommer att överleva dessa yttersta dagar är den konst som har ett visst djup, en klangbotten, en eller annan förankring i tradition och historia. Att bara bygga en roman på anti-värderingar, på antifascism, antiborgerlighet, anti-Sverige och allt annat som är populärt idag, faller på sin egen orimlighet. Det rinner ut i sanden, i steril sand där inget gror. Och det räcker inte att i sammanhanget propagera för ”mångkultur” för denna tenderar blott till en ”non-kultur”. Om allt ska omfattas kan inget omfattas. Man kan inte älska hela världen i en formel, i ”multikulturalismens” tecken. Man måste gräva där man står, finna sin egen kulturs rötter för att något över huvud taget ska kunna gro.

Relaterat
Tolkien
Heinlein

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Heroism

جمعه 27 اسفند 1389 11:29 ق.ظ


På grekiska stavas hjälte HERO. Sätter man -ism till det har man en världsbild som i en liten ask. Härmed något om detta med exempel som Karl XII, Elric, Sergeant F. och andra.

Heroism är en andlig landvinning. Jag menar, nog är det fint och bra om en krigare drar ut i strid och återvänder med lovligt byte, säg en Tyrgils Knutsson som drar österut och erövrar Finland åt oss. Men hjältemod kan inte mätas i pengar och provinser, det är en andlig akt.

Därför är Frans G. Bengtsson fel ute då han säger att Karl XII:s fälttåg inte gav oss något: inga provinser, inga bugande lydkungar, nada. Allt vi fick var suset i gräset över Poltavas hed.
Summer grasses!
The imprint of dreams
of warriors.

Men det är just detta det handlar om: en modig handling står sig i evighet, även sedan det striden gällde är glömt, förbi och överspelat. Inget varar för evigt, dvs inget materiellt varar för evigt. "Dö, dö det är rösten hon hör, medan hon skapar och frågar och spanar, / allt fåfängligt, allting jordiskt dör, dör, men hon själv blir det verk som hon danar" Alexanders rike, Napoleons välde och Karl XII:s, Brittiska imperiet: allt har försvunnit. Men över Dovers klippor lever för evigt bilden av en rollande Spitfire...!


Ni förstår vad jag menar. Det fysiska dådet och dess resulat är en sak, minnet av det är ett annat. Detta är herosim, detta är andlighet, detta är esoterism i vardagen: "what we say and do echoes on in eternity", i synnerhet det heroiska dådet. Tillvaron är till sin innersta natur andlig och heroismen bevisar det. Vårt omhuldande av heroiska dåd, oavsett deras fysiska resultat, bevisar att kreti och pleti förstår detta med tillvarons andliga natur.

Bilderna ovan är från "Hjälten vid Svensksund" av Bengt Nylund (1936), en roman om svenska flottans finaste stund. Här har vi en svensk hjälte som vet vad han vill, he means business!



Barry Smiths "Conan" är en annan bra gestaltare av herosim, av den ödesmättade och melodramatiska varianten. Detta är ur ett äventyr skrivet av Michael Moorcock, "Svärdet Stormbringaren" (i albumet "Den gröna kejsarinnan", 1979). Det är som alla förstår Elric som gästspelar i den hyboriska världen. Sedan har vi Christin/Mézières som i "Vårdgjämningens hjältar" parodierar och pastischerar, men det är hederligt gjort och kan som sagt fungera som ren, oblandad heroism för ett ungt sinne.


Heroismen är också vägledande för min kortroman "Eld och rörelse". Boken fick ett annat omslag men vad vi ser här är den vägledande sinnebilden för allt, sergeant F. gående i skogen med karbinen beredd. Det är en sann heroism, det finns inget av retorik eller bullshit här. Döm själva:


[H]an kastar alla förbehåll åt sidan, hittar friläget och kör på intuition. Alla order är givna, manskapet är handplockat och hela situationen så osannolik att det hela bara måste lyckas.

Han vet att skogarna just nu är fulla av "skogsgardister" som de, de är divisionens förtrupper, längs stigar och vägar som den här nästlar de sig in i fiendens gruppering. Han tittar på klockan, spökbelysningen gör att han kan se nästan hela urtavlan, men nu döljer han den för att få se de självlysande prickarna att framträda. 0515, femton minuter kvar till klockan K.

Den sista av andra troppens soldater försvinner i mörkret på andra sidan vägen, sergeanten reser sig och tecknar skyttelinje utan djup, han kastar blicken åt ömse sidor för att se om alla är med, och med fem meter tillryggalagda tycks de flesta vara på plats - om någon gått vilse nu kan det kvitta, tänker han, huvudsaken att understödsvapnen är med.

Sida vid sida marscherar soldaterna, med vapnen i krampaktiga grepp, stirrande under hjälmkanterna; varje steg tas med försiktighet, en bruten gren kan få hela fiendeposteringen på fötter - från sin plats i mitten spanar plutonchefen mellan trädstammarna, han tycker sig se en öppning där framme, han tecknar "ner", och i tur och ordning hukande, krypande och hasande tar sig det dryga dussinet män fram till utgångsläget för anfall.

Detta är citat ur den bok som Etherion gav ut 2007. Den är för sin del på 146 sidor i mjukpärm och kostar 48:- inkl frakt. Du köper den genom att maila mig på lennart.svensson24[AT]comhem.se så skickar jag den plus mitt bankkontonummer. Betalning via Paypal kan också ordnas.

Mer om boken kan du läsa här. Bland annat finner du boken avbildad ur 40 vinklar, du får se det omslag som hamnade på pappersboken istället för det brutalare utkast som redovisats här, sergeanten under månen.



Relevant
Traditionen kallar
Ori ett lag
Fantasi-fantaså-fantasy

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Ryssland idag

جمعه 27 اسفند 1389 09:45 ق.ظ


Borsjtj och balalajkor, sputniks och narodniks, mira, chleba och zemlji! Det ska som alla förstår handla om Ryssland, ett land som hamnat i medialt skymundan på sistone. Men Ryssland förtjänar vår uppmärksamhet, det är ett land som alltid fascinerar. Och ett land som är en hörnsten i Sveriges strategiska läge, vare sig vi vill det eller inte. - Att vara skeptisk mot ryssen, hålla garden uppe mot denna stormakt har alltid behövts, men det var enklare förr då de hade en ateistisk, blytung chekaregim. Dagens Ryssland ger förvisso spelrum åt andlighet, det måste man erkänna: en skön kontrast mot västvärldens ateistkungar.

Jag är en svensk boende i Sverige. Nu skriver jag om Ryssland. Och som svensk som betraktar Ryssland måste man först se till det strategiska, de geopolitiska realiteterna.

Kort sagt: är det bra att som Sverige ha Ryssland till granne? Svar: egentligen inte. Vi har en lång historia av konflikter med detta land. Och idag, när den svenska armén reducerats till korprals postering, är risken än större att Ryssland ”tvingas” fylla ut detta strategiska tomrum om världläget blir tajt. Och tajt, det kan det snabbt bli om Mellanösternkrisen eskalerar och sprider sig till Rysslands södra gräns med alla sina muslimska regioner.

Så man måste veta vad man har för granne: Ryssland, en fastlandsstat med en stor armé. Hamnar världen i stöpsleven måste vi räkna med rysk intervention här. Krig alltså, invasion, om så bara för att ”stabilisera” eller vad de väljer att kalla det.

Nu har ni det klart för er: jag ser Ryssland för vad det är, en stormaktsgranne som strategiskt inte vill oss väl. Med det sagt så är jag inte så negativ till Ryssland som alla andra debattörer i detta land. Här är några punkter.
. att Putin motarbetat oligarkerna var förmodligen rätt, han värnar landet mot rövarbaroner som är bra på att muta media i väst (för att måla upp oligarkerna som offer)

. att Ryssland sägs samla på sig guld i mängder för att eventuellt återinföra guldmyntfot för rubeln, detta tyder på en lite gammaldags men idag helt och hållet sund ekonomisk politik. Dollarn däremot tenderar idag att tappa sin ställning som stark valuta, som världsstandard

. Putin kan ibland ses delta i gudstjänster, han hedrar kyrkan och religionen. Jag vet ingen annan europeisk statschef som gör det så öppet. Som kristen (protestant) gläds jag åt det öppna stöd Putin ger sin kyrka


Summa summarum: vi bör vara på vår vakt mot Ryssland geopolitiskt. Makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet, och ett svagt Sverige inbjuder till ryska framstötar, idag och imorgon. Förutom det är Ryssland ett land som vet att slå vakt om sina intressen, det har ett förhållandevis sunt ledarskap och man märker inte lika mycket av västvärldens liberalfundamentalism och religionshat i dess offentliga liv. Detta gör att jag kan se med viss välvilja på dagens Ryssland. Nota bene: viss.

Relaterat
Rysk höst
Sovjets krig i Afghanistan
Leningrad 1987

(Bild: Vit natt i S:t Petersburg)

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Mellanösterns geopolitiska historia

پنجشنبه 26 اسفند 1389 09:26 ق.ظ


Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krisen i Mellanöstern är långt ifrån över. Stora förändringar är på gång. Så för att ge lite kött på benen inför det som ska komma ger jag er följande historiska och geografiska rundmålning över Mellanöstern och dess egenart.

1. Fyra världskulturer

Ända sedan andra världskrigets slut har Mellanöstern varit i fokus. Det har varit och är politisk oro där nere, tillspetsat sedan i december 2010 då oroligheterna i Tunisien gav upphov till den så kallade Jasminrevolutionen. Regionen är i stöpsleven. Förändringens vind drar genom Mellanöstern.

Det ska här handla om Mellanöstern ur olika aspekter, med tonvikt på geografi och äldre historia. Enklast är att börja med geografin så att vi vet vad vi talar om.

På den eurasiatiska landmassan finns fyra världskulturer, fyra geopolitiska nischer: Europa, Kina, Indien och Mellanöstern. Genom historien har dessa fört mer eller mindre självständiga liv. Omvänt: ingen har någonsin härskat över alla fyra. Alexander den store, ”världshärskaren”, styrde bara över Mellanöstern plus Grekland. Mongolernas enda bestående erövring blev för sin del Kina. Och Hitler behärskade bara Europa plus en remsa av Nordafrika.

Dessa fyra kulturer (Europa, Kina, Indien, Mellanöstern) är mer eller mindre separata beståndsdelar, separata geostrategiska nischer. Detta en smula djärva påstående får gälla som utgångspunkt för mitt resonemang. Och bland de fyra var det Mellanöstern det skulle handla om. Vad är då ”Mellanöstern” rent geografiskt?



2. Mellanösterns geografi

Mellanöstern ligger öster om Bosporen, söder om Kaukasus, väster om Takla-makanöknen, och väster om Pakistan. Pakistan må ha influenser från Mellanöstern (islam), men geografiskt och språkligt är Pakistan en del av Indien. Geografiskt vänder ju Pakistan ryggen åt Iran; de båda länderna skiljs i söder av öken, och från Afghanistan skiljs Pakistan av bergskedjan Hindukush. (Det må förekomma trafik över dessa berg idag, kanske taktiskt viktiga förflyttningar av rebellgrupper, men detta ändrar inte mitt resonemang. Pakistan hör geografiskt till Indien.)

Vi går vidare i vår gränsdragning av Mellanöstern. Dess centralland är såklart Iran, Irak, Arabiska halvön, Levanten och Egypten. I nordväst är Turkiet ett gränsland (som redan antytt, se ”öster om Bosporen” ovan). Utöver Egypten skulle jag vilja räkna Afrika norr om Sahara till Mellanöstern; se på Kalifatet och Osmanska riket, dessa båda inkorporerade Nordafrika.

Detta är Mellanöstern, den logiska utgångspunkten för all annan diskussion om regionen: strategiskt, historiskt, kulturellt. Man må tala om "arabvärld" och "den islamska världen", men det förra är för trångt och det senare för vitt som begrepp. Iran hör till exempel inte till arabvärlden. Och vad gäller islam som företeelse, som religion så har den anhängare i Indonesien och Afrika (och Europa, USA...) utöver i Mellanöstern, så detta förbigår vi här. Detta utan att förneka islams roll i Mellanöstern, tvärtom; jag återkommer till detta.

När man nu lagt grunden för ett resonemang om Mellanöstern, var ska man fortsätta? Kanske i den brännande frågan: kan det bli fred i Mellanöstern? Svaret på det får bli att jag är skeptisk – på kort sikt. Regionen är inbegripen i en omstöpning à la Kina före Shi-Huang-Di, Indien före Ashoka. Att tro på status quo är naivt, speciellt med tanke på revoltvåren 2011. Detta är bara början på större förändringar.

Men (säger någon), Shi-Huang-Di och Ashoka skapade ju imperier? Ska det bli ett imperium av Mellanöstern?


3. Se nyktert nu, käre läsare

Ska det bli ett imperium av Mellanöstern? Detta är en än mer brännande fråga. Om jag då svarar ”kanske det” så vill jag inskärpa att jag gör detta som politisk analytiker, inte som anhängare av dem som har detta som mål. Att tro på fred och status quo är som sagt naivt, så nästa steg kan bland annat vara att se till den grupp som har en masterplan för regionen, nämligen Al-Qaida. Sagda grupp vill ju skapa ett storrike i Mellanöstern, återuprätta Kalifatet. På vad baserar jag då min gissning att detta, med Al-Qaida i en eller annan roll, må lyckas?

Det baseras på historiska fakta. Se nyktert nu, käre läsare: visst vill vi alla ha fred och demokrati och enskilda småstater i regionen men min magkänsla är att visionen om ett nytt Kalifat helt enkelt är starkare än visionen om västerlandsberoende, halvkorrupta småstater, det där som präglar regionen idag. Inte så att jag tror att en samling bombkastare kommer att sitta på Påfågelstronen; terroristfasen är en övergående fas.

Nåväl, när det gäller Kalifatet kan man ju fråga sig vad detta var. Detta var det muslimska storrike som styrde Mellanöstern från 600-700-talet, tills det avlöstes av turkarnas Osmanska rike på medeltiden. Osmanska riket i sin tur bröts slutligt upp i början av 1900-talet, och då fick vi mer eller mindre dagens situation med enskilda stater.



4. Mellanösterns självbild

1900-talets mellanösternhistoria har återgetts ofta medan förhistorien är mindre känd. Och Kalifatet är förvisso en stor händelse, det var ett i sig lysande rike med hög kultur på alla områden. Som historiker och analytiker kan jag dock inte låta Kalifatet bilda något slags ”år noll” för regionen; detta rike var blott en överlagring på gammal kulturjord. Mellanösterns urtid inleddes ju av sumerernas rike, parat med Egypten och dess pyramidkultur från cirka 3000 f Kr. Dessa forntidsriken får inte glömmas bort, de är viktiga för förståelsen av Mellanöstern…!

Detta är grunden för deras kultur, grunden för den stolthet och livskänsla envar främre oriental må ha av att leva där han lever. Europén ser längtansfullt mot Roms och Greklands ruiner, kinesen drömmer om Shi Huang Di och kinesiska muren, indiern ser stolt på Ashokas lejon – och folk i Mellanöstern skapar sin självbild på basen av ”de fyrtio sekler som blickar ner från pyramiderna”, på minnet av Ur och Uruk, Babylon och Ekbatana.

Här avses ingen heltäckande kulturell rundmålning av Mellanöstern, men att regionens särart utgörs av flertusenåriga minnen är klart. Allt skapades inte med oljans upptäckt eller ens med Kalifatets upprättande. Islams instiftande var förvisso en stor händelse, det sine qua non förutan vilket dagens Mellanöstern ej kan tänkas; monoteismen, en moralisk Gud och införandet av fridslagar gjorde araberna och hela regionen gott på det hela taget. Men allmänt taget byggde inte 600-talets människor på hälleberget, de sådde i rik mylla.

Ska man nämna en politisk milstolpe före Kalifatet får det bli Perserriket. Scenen för detta rike hade beretts av assyrierna, som jämnade städer med marken och förde folk i fångenskap; om detta kan läsas i Bibeln. Assyrierna slog sönder gamla strukturer och la allt i stöpsleven. Så kom då Kyros med perser och meder och skapade ett hyllat rike; återigen kan man konsultera Bibeln, här vad gäller hur Kyros ses som Herrans utsände, som befriade judarna ur babylonsk fångenskap och lät dem bygga upp Templet igen.



5. Årets Hajj blir avgörande

Det viktigaste för oss här och nu är att konstatera, att det Perserrike som upprättades på 500-talet f Kr mer eller mindre motsvarar det geografiska Mellanöstern jag talade om inledningsvis: Turkiet, Levanten, Irak, Iran och Afghanistan plus Egypten. Det var nischen Mellanöstern man fyllde ut, man visade för första gången vad ett storrike kunde vara – såväl i Mellanöstern som världshistoriskt. Kina fick sedermera sitt Qin-rike (varav ”Kina” etymologiskt kan återföras) och Indien fick sitt Ashokarike. Och Västeuropa blev tyngdpunkten för Romarriket.

Det första patriarkala imperiet, det första ”världsriket” i sin art var dock Perserriket. Och på dess grunder byggdes Kalifatet 1000 år senare (via parternas och sassanidernas riken).

Således: kunde Kalifatet återupprätta Perserriket så kan väl dagens islamister återupprätta Kalifatet tänker jag. Mellanöstern stöper om sig, förändringens vind drar fram i regionen. Vi har sett en exempellös vår och detta är bara början. Särskilt spännande blir det att se årets Hajj då, enligt vissa, Den tolfte imamen ska visa sig på nionde dagen.

Det må ske eller inte: årets vallfärd till Mekka, med miljontals muslimer utövande den dynamik en sådan folkmassa naturligt gör, kommer inte att passera spårlöst förbi.

(World Trade Center, Manama, Bahrein)

svd svd svd svd dn dn dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Musashi och tomheten

پنجشنبه 26 اسفند 1389 01:26 ق.ظ


Miyamoto Musashi levde mellan åren 1594 och 1645. Han var tuschmålare och svärdsman, vandrandes runt från skola till skola, från stad till stad, hela tiden utkämpandes dueller. Han lär ha dödat sin förste vedersakare när han var tretton:
You killed your first man at thirteen,
killer instinct, animal supreme.
By sixteen you had learned to fight,
the way of the warrior you took it as your right.

- Iron Maiden, "Sun and Steel", 1983

Musashi nämner i sin bok att det finns fem element vilket är betecknande för asiatisk ontologi. Utöver de fyra som vi räknar med (jord, luft, eld vatten) har man i Ostasien även "tomhet", sanskrit shûnyatâ. Kanske är termen akâsha, rymd, bättre; någon veritabel tomhet existerar ju inte, även världsrymdens så kallade vakuum är ju genomdraget av strålning, energi och partiklar. - Men det har även i väst laborerats med fem element; det talas förvisso om quinta essentia, "den femte substansen" i vissa källor. Målet för fäktmästaren var hur som helst att verka i detta femte element, där allt skulle bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul" för att tala med Nietzsche. Den dag man kunde "dansa på svärdseggen" var man fullärd.

Musashi levde under Edo-epoken, det tidigmoderna Japan före västimperialismens ankomst. Den 26 mars inviger Östasiatiska museet i Stockholm en ny utställning om denna japanska period: det blir en basutställning, en permanent exposé med mer än 300 föremål. Tonvikten tycks ligga på stadskultur och varför inte: Edo (dagens Tokyo) hade 1 miljon invånare år 1700.

Så denna utställning är gefundenes fressen för mig som skrivit en hel bok om Japan, om dess äldre och nyare kultur. Vad gäller epoken som utställningen täcker, Edo-epoken från 1615-1868, så skildrar jag även den med dess dragkamp mellan shogun och kejsare, dess kultur som haikudiktning och Hagakure, om De 47 ronin och om samurajer i allmänhet och Miyamoto Musashi i synnerhet, se ovan. Så ta och ladda ner PDF:en här, gratis och utan koder. Dess 98 sidor lämpar sig väl för skärmläsning.

Relaterat
Drakens spegelbild: fri PDF
Kurosawafilmer
Zenbuddhism
dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis

چهارشنبه 25 اسفند 1389 10:49 ق.ظ


Härmed en rungande profetia. Vi lever i turbulenta tider. 2011 har knappt börjat och redan är det dramatiskt som få. Striderna i Mellanöstern pågår för fullt: I Bahrein, Libyen, Oman. Och Japan lever i efterdyningen av sin naturkatastrof. Här gör jag en rundmålning av vad som är att vänta.

Vår kultur går mot sitt slut. Den metropolitanska kulturen lägger sig att dö, den faustiska världen har gjort sitt. Det är dags att bereda plats för en ny värld, den antropolitanska. Som jag skrev i romanen med samma namn: ”På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis”.

Materialism, nihilism och hån ger vika för positivism, andlighet och dans. Och detta år, 2011, är preludiet: Jasminrevolutionen och Japans tsuanami är de första fördslovåndorna, sedan ökar tecknen efter hand. Årets Hajj blir en märkeshändelse, en vändpunkt.

Födslovåndor, new age, Vattuman och nya tider: det kommer inte att gå smärtfritt. Anna Southerington är insatt i detta. Allt det gamla upphör inte av sig själv för att ersättas av en ny ordning. Och varför? För människor är rädda, de räds förändring. Alla vill att allt ska bli som det är, med billig olja, varor i affären och punktlig utbetalning av lön och pensioner. ”Alla” skriver jag men jag skulle kanske skriva ”de flesta”, för vi är dock några här som vill ha förändring, som bejakar den storm som ska komma. Inte vill man ha krig, ransonering och dyrtid men lite får man offra för att se civilisationen gå under, en skitvärld som hyllar konsumism och lobotomi och förnekar andliga världen, tro, trygghet och tradition.

Så världen går mot en spännande fas. Kulturen ömsar skinn. Vi rör oss bort från köphysteri, materiell trygghet och slentrianmässig underhållning, från köttets lustar och matfrosseri till andliga värden, sång och dans, immateriella rikedomar, till stillhetens glädje och ett liv i elementen, i vind och vatten och kraften från jorden.

Civilisationen går under, kulturen ömsar skinn. Det är inte varje dag man får se en världsundergång men vi som lever nu får faktiskt göra det. Detta blir värre än 1914, värre än 1939: då bestod ju trots allt staterna, det fanns fungerande statsmakter som tog över efter varandra. Nu däremot kommer vi att få se ett interregnum, tider av anarki och kaos. ”Tänk er folkvandringstiden med automatvapen” som Gudomlig Komedi (?) skrev, där har ni sinnebilden för de år som kommer.

Så hur långt blir detta interregnum? Fem år, tio? Trettio? Jag tror att ett eventuellt krig framöver blir rätt kort, av det skälet att om civilisationen brakar samman så upphör ju den materialla försörjningen av arméerna: bränsle, förnödenheter, reservdelar mm måste till. Men finns inte fotogen står ett attackplan tämligen still, en stridsvagn utan diesel i tanken är bara en 60 tons järnklump: ”man kan ju inte bara kliva ur och skjuta på” som Gösta Borg sa.

Så STORKRIGET, om det kommer, blir förhållandevis kort. Sedan återstår krig med fotinfanteri, i början med ammunition, med krut och bly till de vapen man har, men när det är bortskjutet bara med klubbor och påkar. Einstein förutsåg förresten något i den stilen: "I don't know what weapons will be used in world war three, but in world war four people will use sticks and stones." Detta sa han 1947 vill jag minnas.

Så det blir tuffa år. Men sedan, när allt är utkrigat och människan levt i ångest och osäkerhet år efter år, i nöd och svält, när människan tvingats till altaret för att be om nåd – då kan Den Nya Tidsåldern stunda. Men först då.

Metropolis dör, dör med sina glashus, sin transparens och rotlöshet, med sin besinningslösa jakt på råvaror och energi, byggande kärnkraftverk i jordbävningszoner; se på Japan. Denna kultur ligger idag i sina dödsryckningar. Metropolis dör och ersätts av Antropolis med en stabilare grund, en grund byggd på tro och tradition, på andlighet och dans, på färger, former och skrifter som sjunger av gudomlig nerv. Vill du följa med på den resan, följ då denna blogg med dagliga uppdateringar av krisen och födslovåndorna och det som detta kommer att utmynna i, en ny värld byggd på spillrorna av den gamla.

Detta är inte en ny millenienoja. 1999 var inte på långa vägar så dramatiskt som 2011. Detta år, vårt innevarande år, är däremot ett sant preludium till Förändringar. 1999-2000 var bara ett räkneverk som slog om.

Så är det Och det må vara stora ord detta, en profetia av en eldfängd ande, men vad har jag att förlora? Ingen bryr sig ändå så fasligt mycket om det jag skriver. Jag menar, JAG lägger ner energi på denna blogg och andra skrivprojekt men huruvida jag får rätt eller fel i mina profetior är oväsentligt. Jag skriver det jag känner och anar och just nu ser jag dessa bilder i min kristallkula, bilder av kaos och förändring följda av ”morgon, början, ljus” för att citera Vilhelm Ekelund.

Relevant
Robert Holdstocks "Mythago Wood" har vissa egendomliga uppslag
Kurosawa: Drömmar
Ett inlägg från april förra året på samma tema
Länkar till andliga trådar på denna blogg
dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Heidenstam: "Karolinerna"

سه شنبه 24 اسفند 1389 10:16 ق.ظ


Verner von Heidenstam levde 1859-1940. Han satt i Svenska Akademin och fick Nobelpriset 1916. Hans feta poesi slog Sverige med häpnad 1888, det var nya tongångar i ett kulturliv förött av naturalism, realism och nihilism. Han tog oss med på "Vallfart och vandringsår", på färg- och formrika odysséer bland orient och barndomsminnen, bland tro och tradition. Otaliga är de verk han gett oss ("Folkungaträdet", "Svenskarna och deras hövdingar", "Ett folk", "Nya dikter") men här tänkte jag koncentrera mig på ett, "Karolinerna" från 1897.

Jag ser bara ett fel med denna bok. Det är i ”Måns fransöske” när några svenskar försvar en viss utpost, en isolerad stödjepunkt som anfalls av ryssar. Striden försiggår tämligen linjärt hela tiden, ryssarna bara anfaller frontalt, de försöker sig inte på en kringgång som även den mest primitive slugger skulle ta till sedan frontanfall slagits tillbaka flera gånger.

Så är det: Heidenstam saknar blick för det taktiska. Han hade aldrig varit i fält, hade aldrig lärt sig tänka i stridstermer. Så denna scen får något teatraliskt över sig. Det gäller även andra scener i boken. Det är teater, lite stelt. Men: helheten är synnerligen variationsrik, det är tragedi, smärta, komedi och poesi. Den förtjänar sin klassikerstämpel.

Vi vet redan att Heidenstam med denna bok försökte fånga svenskarnas storhet i nederlaget, hur prövningar ädlar. ”Per aspera ad astra” (= via prövningar mot stjärnorna). Och ”driv oss samman med gisselslag / och blåaste vår ska knoppas” (”Åkallan och löfte). Jodå, nog prövas man i farans stund, i nödens stund: då får man ta fram de där inre, andliga reserverna som Jünger talade om. Boken skildrar detta väl i andra delen; se till exempel ”Den mörka julottan”, som en berättelse från en annan planet för dagens övergödda, likgiltiga, mediadrogade svensk. – Vi svenskar utstod förvisso dessa prövningar. Det var tack vare vår plikttrohet, vår jävlaranamma och seghet, vår kollektiva beslutsamhet. Detta är svenska dygder igår som idag.


Detta är nationalism, detta är patriotism: ännu en gångbar sådan vill jag hävda, trots att höga vederbörande idag gör allt för att förneka att ”Sverige” och ”svenskhet”, ”plikt” och ”ära”, ””lydnad” och ”ödmjukhet” någonsin funnits. Kvar finns bara indignation, kallgrin och elände, sockrad med förnumstig quiz-kunskap om Sveriges historia eller tjusiga biografier som berör en eller annan teknikalitet om föremålet ifråga men som förnekar allt om det helas bärighet på Sveriges folk, dess tro, trygghet och tradition. Vi andra vet bättre: de prövningar Sverige utstod under Stora nordiska kriget kan komma oss väl till pass även i kommande kriser. Vi som då har historisk bildning kan säga: det är hårt nu men vi har klarat det förr! Se på Stora nordiska kriget! Den som däremot förnekar detta skede, som förnekar de dygder som då odlades, den dömer framtidens svenskar till undergång. Ty prövningar kommer inte att saknas framöver, var så säkra. Men prövningar FÖRUTAN den manande bild som ”Karolinerna” ger blir oändligt mycket svårare att utstå än prövningar MED dylik inspiration!

Hävdar man att dokument som ”Karolinerna” är lögnaktiga och obsoleta, då gör man svensken svagare i farans stund. Så enkelt är det.

”Karolinerna” skildrar prövningar och den gör det bra. Men den skildrar så mycket annat därtill. Den porträtterar Karl XII tämligen väl: ett försök till introspektion i en heroisk, larger than life människa. Vanligtvis bör historiska romaner undvika att skildra De Stora eftersom det är så minerad mark, det är redan så kartlagt: alla har redan sin bild av Karl XII/Napoelon/Alexander innan han läser en roman från dennes tid och miljö. Därför kan porträttering av huvudföremålet, ”exhibit A” i sammanhanget bli svårt. Men Heidenstam är ett geni och geniet följer inga regler: här är det Karl XII i ett slags huvudroll och det rockar bra.

Ska man få Stora nordiska kriget sammanfattat är denna bok en god källa. Med alla de nypor salt man behöver inför fiktiva skildringar. Det är som Snoilskys "Svenska bilder" ett koncentrat, en profilering av ett större skede i kärnfulla scener.


Heidenstam var poet, inte bara prosaist. Så visst har denna roman sina parader. Som ”En hjältes likfärd” där Karl XII:s kista bärs genom Stockholm och ner i Riddarholmskyrkan medan forntida storheter åkallas. Märk hur Heidenstam nyttjar den annars ”förbjudna” andra person, han använder imperativ – se, hör! – för att mana fram den nödvändiga högtidligheten. Enligt 50 års proggig propaganda är detta skrivsätt, denna livsattityd kallad ”gripenhet och värdighet” obsolet och felaktig men nu vet vi bättre. Än lever svenska sången, än lever rader som dessa, skildrande hur gravtåget nått kyrkan och gått in. Föranlett av alla gravar som är där, alla tombas och sarkofager, infogar alltså Heidenstam i det följande diverse maningar åt oss att se och höra intrycken från flydda dagar:
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!

Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden skallra rutorna.

På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!

Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i himmelen!


Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!

- - -

Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?

På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!

Detta är suggestivt och fascinerande, mer fascinerande än vilken fantasy som helst.

Skön är slutvinjetten i denna bok, ”Skeppet”, där ett skeppsvrak kommer drivande i Stockholms skärgård under slutstriderna där 1718. Bortsett från den patriotiska predikan här som är lite salongsartad så älskar jag denna scen: kobbar och skär och ett vrak som kommer flytande som ett skepp ur drömmen. Vi har även guldkorn som ”Dumma svenskan” med fler interiörer och scener från Turkiet, vi har ”storheten i eländet” i den ryska fångenskapen, vi har ritten hem och mer än så. Upplägget är som bekant mer eller mindre fristående noveller: ett klart tema finns med kriget, Karl XII, fälttåget och allt det där, men iblandat i allt är figurer som bara uppträder i ett kapitel varvid en bred rundmålning av tiden erhålls. Ivar Lo-Johansson lär ha inspirerats av detta för upplägget till sin kollektivroman om statarna, det fordom hyllade proletäreposet om svenska lantarbetare.

Fler bokrecensioner på Galaxen
Jünger: "På marmorklipporna"
Matthews: "Jesu liv"
Borges: "Ficciones"
Linna: "Okänd soldat"
Jämförelse mellan Heidenstam och Ernst Jünger
Omslaget till boken målades av Gustaf Cederström. De svart-vita illustrationerna är av Nisse Zetterberg.

svd

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Årets Hajj blir intressant

دوشنبه 23 اسفند 1389 09:34 ق.ظ


I november i år infaller Hajj, den årliga pilgrimsfärden till Mekka. Förra året samlades 1,7 miljoner muslimer i den saudiarabiska staden för att utföra de aktuella riterna och ceremonierna. Vissa säger att det var så många som 3 miljoner närvarande.

Pilgrimsfärder som företeelse ligger mig varmt om hjärtat. Så jag lyckönskar alla muslimer att på detta sätt utöva sin religion. Det åsido bör nämnas att det har förekommit upplopp och incidenter under tidigare Hajjs. Dels är det olyckor pga det stora antalet människor i rörelse, dels är det politiska dåd. Den iranska revolutionens år, 1979, dog till exempel i Mekka 250 människor och 1987 400 pga upplopp. Då undrar man stilla vad som kommer att hända i år, i ljuset av de arabiska upprorens vår, revolterna och allt. Det kommer kort sagt att vara upplagt för dramatik.

Vi kommer i årets Hajj få se vad jag tidigare bloggat om, nämligen att revolterna i arabvärlden bara är början på något större och att det är religionen som blir drivkraften framöver. Islam som politisk kraft ligger i tiden. Så är det bara. För hur man kan hävda motsatsen, att till exempel årets vallfärd, med miljoner samlade i Mekka för utlevelse och bön, inte skulle innebära poltisk laddning och urladdning...?

För övrigt anser Carl Johan Calleman att vi i årets Hajj får se ankomsten av Den tolfte imamen, även känd som hinduernas Kalki. Han baserar detta på cykler i Mayakalendern, en matematik jag inte är insatt i, men den som så vill kan läsa in betydelser i detta. Här citerar han sufin Philippe de Vos, som finner en viss överensstämmelse mellan Mayakalendern och den muslimska månkalendern för tiden för årets Hajj, och:
... det är väl känt bland sufimästare att Imam Mahdi (= Kalki i den islamiska kulturen) [det ska stå "Kalki i den hinduiska kulturen", min anm] kommer att anlända under pilgrimsfärden när Arafatdagen (den 9: e dagen av vallfärden) är en fredag. Detta kallas den största pilgrimsfärden - hajj al akbar - och det händer i år 2011, eftersom Arafatdagen då är en fredag. Denna konvergens är mycket intressant och i den islamiska världen har detta faktiskt redan aviserats utan kunskap om Mayakalendern. Den särskilda roll Imam Mahdi har är att återföra islam till sitt ursprungliga skick: Sanatana Dharma eller "din al qayyim", som är Koraniska ord som betyder "eviga lagen". Sufimästarna säger, inga fler religioner, ingen mer sufism och inga fler uppdelningar. Alla kommer att vara "rabbaniyin" (Herren) som schejk Nazim Cypern säger, mufti och ledare för naqchabandi Sufi-vägen."

Med andra ord, titta noga på vad som kommer att hända på Arafatslätten i år. Där, på slätten som omger berget Arafat, kulminerar nämligen Hajj på nionde dagen: Failure to be present in the plain of Arafat on the required day invalidates the whole pilgrimage. (Wikipedia) Om Kalki och Den tolfte imamen skrev jag förresten i juni 2008, redan då uppmärksammade jag denna profetia.

För att sammanfatta läget i stort:

. Något har hänt i Mellanöstern, våren med sina revolter och demonstrationer i hela regionen söker sin like
. Religiösa känslor kommer att dominera förloppet; religion och politik hör ihop som ler och långhalm i regionen efter den iranska revolutionen 1979
. Den årliga vallfärden till Mekka samlar miljontals muslimer på trånga utrymmen; i år, med ovannämnda revolter i minne, kommer situationen att bli explosiv

Vi lever i turbulenta tider. 2011 blir ett märkesår. Men detta är bara början. Så kom ihåg var ni läste det först – på Svenssongalaxen.

Edit: i detta inlägg från juni 2011 återger jag den profetia som säger att mahdin inte kommer att uppträda ett udda år. Så 2011 års Hajj kanske kommer att sakna den där yttersta, apokalyptiska framtoningen. Men intressant blir det ändå.

(Bild: Arafatslätten i Mekka)

svd svd dn dn dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Kerubernas Svärd (slutet)

یکشنبه 22 اسفند 1389 10:17 ق.ظ


Här kommer som utlovat fjärde och sista delen av "Kerubernas Svärd". Del 1 finner ni här, del 2 här och del 3 här. - Efter att ha bränt ner världen med Kerubernas Svärd, ett flammande vapen av ultimativ karaktär, har Trygger Disium gått botgöringens väg. Nu har han kommit till det fagra Raventa i väster, ett land som undgått att härjas av elden som i övrigt förtärde hela världen, fick allt på jorden att brinna upp i en magnifik lusteld.


1.

Man lämnade templet. Abedissan vid hans sida sa:

- Det känns bra att ha lämnat ifrån sig svärdet, va?

- Förvisso, sa Disium.

- Du har donerat Galuxion, det flammande svärdet, i vårt fagra tempel, sa kvinnan med det silvervita håret och de höga kindknotorna. Där kan det hänga som ett vittnesbörd - ett vittnesbörd om hur den förra rokkanska epoken slutade, i eld och rök. Nu stundar en ny era, då ekobalans, samarbete och omvårdnad ska råda. Den förra epokens dominans, rofferi och chauvinism är ett minne blott.

Man lämnade Det vita templet med den höga spiran, med Golagongs högsta berg i bakgrunden, en skarp och taggig klippa vid namn Klubiduba. Nu skulle man möta Minilordens regering och planera pacificeringen av Rokkana: samla ihop en liten men god armé och slå ner de rövarband som härjade på kontinenten, efter det att elden krossat civilisationen.

Disium befann sig i Raventa. Han hade ridit till västra Rokkana och skeppats över till öriket, det gamla landet där han en gång i tiden återinstallerat Minilorden. Devan Votors hade redan varit där och förberett dem på hans ankomst, och sedan dragit vidare. Disium för sin del träffade i huvudstaden den hovdam han tänkt lägra vid förra mötet. Därav blev intet, och nu, när denna Emilia blivit nunna och med tiden abedissa, räknade hon honom det till godo. De blev vänner, de begav sig till Vita templet och hängde svärdet i ett sidokapell, och sedan gick de ut igen.

- Skira himlar, sa Disium.

- Ja, sa abedissan. Nya himlar och en ny jord!

Hon tog ett språng och sjöng ut; hennes ljusa hår fladdrande i vinden under sitt violetta pannband. Disium log åt synen, och han gladdes åt de större händelserna: en ny värld var på gång, en bättre värld, en softare värld. En värld där kungar inte samlade klenoder bara för ägandets skull, utan en värld där kung och drottning styrde gemensamt över en värld man hade till låns. Förvaltarskap och harmoni var honnörsorden, inte erövring och utsugning.



2.

Disium sattes i spetsen för en ledung som skeppades över till Rokkana, och som sedan började jaga fram och besegra de banditgäng som härjade där. Det var ett föga ärofullt arbete, men ett arbete som måste göras. Banditerna hade plundrat och mördat där de drog fram, men själva skulle man behandla dem enligt krigslagarna med hopp om bättring.

Man stred under lagen. Ofta trängde man in banditerna i hopplösa lägen och erbjöd dem nåd, men lika ofta vägrade de ta emot denna nåd. De trodde att Disiums ledung var lika grym som den egna grupperingen, det vill säga att nåd bara erbjöds som en krigslist. Alltså blev det ofta frågan om att bekämpa banditgängen till sista man.

Man stred i bokskogar, man stred på slätter och i byar, i ruinstäder och i berg. Till sist, efter ett år, var alla banditer besegrade. Städer och bygder började blomstra igen, åkrarna gav skörd och de sista rökmolnen skingrades. Alla människor hade nu inte dött av elden, vissa hade stuckit sig undan i kärrmarker till exempel, därför kunde Rokkana återbefolkas.

Dramat med Kerubernas Svärd var över. Världen hade brunnit men sedan rest sig ur stoftet likt en fågel Fenix.



3.

Disium la ner sitt befäl, red iväg som en fri man och levde som jägare och fiskare i nordliga marker, tillbad Det Ena som var det rokkanska namnet på det högsta väsendet. Han speglade sig i klara tjärnar och frågade sig vem han var.

Han red bland bergen och frågade sig vem han var - och han red i skogen och frågade sig - och han vandrade på ängar och frågade sig -

Och en dag la han sig ner på en mossbädd, och en varm vind fläktade, och när han vaknade sa han sig själv:

- Jag är Trygger Disium. Svärdsman eller from, hjälte eller usling, bra eller anus - spela roll! Jag är den jag är och det är allt jag är.

Vinden fläktade i björklöven. Disium reste sig på armbågen och sa:

- Jag är skapad av Det Ena och jag har levat flera liv i vårt Rokkana. I detta liv är jag Trygger Disium, människa. Jag söker min skapares närvaro i vinden och gräset, i molnen på himlen - och då finner jag frid - som nu.

Molnen gick. Gräset viskade. Disium la sig ner och somnade om.

Därmed har vi fått följa Trygger Disium genom vått och torrt, eld och lågor i fyra rafflande avsnitt. Är ni sugna på mer? Vill ni ha en äkta Svenssonbok i er hand kanske? Gå då hit så ska ni få ett fint erbjudande. Och är ni för snåla för att köpa en bok kan ni här läsa om Disiums äventyr med Minilorden, och här kan ni läsa om samme mans sökande efter nio klenoder åt kung Kobe.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Japan har flyttat sig två meter österut

شنبه 21 اسفند 1389 11:22 ق.ظ


Japan har flyttat sig över två meter österut. Jordaxelns lutning har ändrats med en decimeter. ”Det är inget att bekymra sig över” säger seismologen Reynir Bödvarsson. dn

Japan har oförhappandes hamnat i nyhetsflödet. En tsunamivåg har träffat regionerna Miyagi, Iwate och Fukushima vid norra Stilla havskusten. Bland annat har ett kärnkraftverk fått sina kylvattenintag blockerade (och exploderat), det har varit jordbävningar och nu tror man att detta får världsekonomiska följder.

Detta är en tragedi, en svår katastrof med många döda. Nu var de drabbade regionerna inte så tätbefolkade som Tokyo som hade en svår jordbävning 1923 (då dog kanske 100 000). Och i Kobeskalvet 1995 dog mer än 6 000. Det aktuella skalvet är inte där än, men det registrerades som 8,9 på Richterskalan och det är illa nog. - Den som vill ha lite bakgrund till Japan och dess historia, dess kultur och särart har här en bra bok, gratis dessutom. Det är "Drakens spegelbild", en 95-sidig fil med essäer om Japan: det handlar om gammal kultur och ny, om Kurosawa och samurajer, om bilindustri och science fiction, om buddhism och Mishima och mycket mer. Det är historia och konst, det är religion och filosofi, det är moderna krig med Togo och MacArthur och det är gamla tidens krig med bushido och svärd.

Det är, kort sagt, "Drakens spegelbild - en bok om Japan". Den finns att ladda ner gratis som pdf här. Det hela är väldigt smidigt: du kommer direkt till filen och behöver bara klicka på "spara som" på arkivmenyn (motsv). Boken har legat uppe på nätet sedan hösten 2009 och fått många läsare.

Relaterat
Japansk science fiction
Japansk bilindustri
"Mishima" betyder "tre öar"
svd svd svd svd dn dn dn dn

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Kerubernas Svärd (del 3 av 4)

شنبه 21 اسفند 1389 10:12 ق.ظ


Resumé: Trygger Disium, en ärrad hjälte i det legendariska Rokkana, har i en kris dragit åstad för att finna KERUBERNAS SVÄRD, det yttersta vapnet. Väl i besittning av denna klenod drar han det - och flammorna stiger, sprider sig och sätter hela världen i brand. Inte roligt! Men Disium själv överlever - och rannsakar sitt dåd - och får höra att det hela var nödvändigt för att straffa världen i dess synd. Han får även veta att ett land i väster, Raventa, är oskatt. På vägen dit gör han en avstickare till en gammal fjälla. - Här följer alltså tredje delen i vår rafflande följetong "Kerubernas Svärd". Del 1 finner ni här och del 2 här. Det hela avslutas i morgon.


1.

Fåglar kvittrade, en vattenkonst porlade och bin surrade. Solen sken på en blå himmel.

Disium såg Monnima komma gående under en pergola, leende under mörka lockar och med en kanna vin i handen. Hon skänkte för i två gyllene pokaler, satte sig och log:

- Välkommen åter, min hjälte.

- Tack, sa Disium. Men det där med "hjälte"...

Man satt i en berså till Monnimas slott och drack vin. Han hade varit i detta Hortalion förr, under äventyret med klenoderna han skulle finna åt kung Kobe. Och nu, på väg till Raventa med Votors, hade han fått infallet att åter bege sig hit. Votors hade gett sitt jakväde till denna avstickare medan han själv fortsatte mot det västliga nejderna, mot öriket Raventa och de restaurativa krafter som där fanns. För att förmå Minilorden och hans skaror att sända ut nytt liv till den förbrunna världen.

Disium satt och pokulerade med sin gamla flamma. Och han berättade om Galuxion, det flammande svärdet, och elden som han dragit över världen. Monnimas guldhus hade klarat sig eftersom detta låg i en annan dimension. Besökaren måste närma sig det i cirklar, vilket Disium gjort vid sitt förr besök, och så hade han gjort även denna gång: approcherat Hortalion i cirklar över den steniga nejden.

- Hemska saker, sa Monnima. Men varför har du svärdet kvar då, om du inte längre vill vara hjälte? Om du skäms för denna mordbrand?

Disium såg på sina krigsverktyg som han lagt på ett stenbord. Där låg Galuxion i sin gyllene skida, och bredvid låg hans vanliga svärd i sin bruna varbalja och gehäng.

- Bra fråga, sa Disium och drack av vinet.

- Ska du sluta helt som svärdsman? sporde kvinnan, för dagen klädd i en blå klänning med grön överdräkt och håret uppsatt i en sedvanligt elegant svosch.

- Tja, kanske, sa Disium. Bli munk och visman, gå runt med stav och uppsöka lärare, leta guldkorn i gamla skrifter.

- Bli munk, sa Monnima surt, i så fall...

- ... men inte idag, sa Disium och blinkade åt sin vän, det kan jag lova.

- Det gläder mig...

Fåglarna kvittrade.



2.

De rodde i en båt på en sjö kantad av ekar. Rättare: Disium rodde, Monnima låg utsträckt i fören med en parasoll i handen. Vågorna kluckade mot skrovet. Det var dagen efter.

- Du har bränt upp världen och ändå har du svärdet kvar, sa Monnima.

- Tja, sa Disium, vad ska jag göra? Jag kan inte kasta ut svärdet över världens kant, för då skulle det bara komma tillbaka. Det hände mig med spjutet Sygg.

- Indeed? Men kanske är Galuxion ofarligt nu, kanske är dess trollkraft bruten.

- Hur ska jag veta det? Ska jag dra det och kolla om det glöder?!?

Några svanar flög förbi i kväkande assonans, sänkte sig och landade på sjön med ett brus från bogvågen. Monnima såg på fåglarna där de simmade fram, glidande graciöst på vattenytan. Så satte sig upp och sa apropå svärdet:

- Ja, varför inte? Du kan ju samtidigt se om du står emot dess krafter, om dess eventuella glöd får dig att bli galen igen.

- Du har rätt, sa Disium. Det är enda sättet att bli fri dess makt.

Man rodde in till land, drog upp båten och gick till trädgården. Svärdet låg kvar på sitt bord. Utan vidare spisning gick hjälten fram, greppade skidan med ena handen, grep hjaltet med den andra och drog - och fram kom endast en silverklinga, den glödde inte. Ett vackert svärd, men inte förtrollat.

- Det om detta, sa Disium och stack svärdet i skidan. Jag ska donera detta vapen till ett tempel, låta hänga undan det som en märklig klenod.

- Och ditt andra svärd...? sa kvinnan.

- Det kan vara bra att ha. Jag ska inte bli munk. Jag ska fortsätta som svärdsman, strida för det rätta - för den händelse det finns rövarband i världen som härjar efter sammanbrottet. Till exempel.

- Åh, min hjälte! sa Monnima och föll honom om halsen.



3.

Tredje dagen åt man en frugal måltid på vatten och bröd. Man satt i en praktsal på nedre våningen, prydd med stuckaturer, guldstayetter och äkta mattor.

- Så vi skiljs igen, sa Monnima.

- Kanske det, sa Disium.

- Hur menar du "kanske"...?

- Kan du inte följa mig i Rokkana? Komma ut i vår värld, inte bara stanna i ditt förtrollade palats?

- Hmm, sa kvinnan och drack lite vatten ur ett kristallglas, där fick du mig! Kanske trivs jag att leva som gåtfull varelse i mitt guldhus. Och träffa dig när vi råkas...

- Ja, sa Disium, låter perfekt. Som skepp som möts i natten, utväxlar signaler, och skiljs igen...

Monnima bröt ihop och började gråta. Disium åter avslutade sin brödbit, tömde bägaren och rullade tummarna. När han tuggat ur reste han sig, drog upp kvinnan och omfamnade henne.

- Så ja, sa han, det är inte världens slut. Själv har jag överlevt världsbranden och du lever fri här mellan dimensionerna.

- Men jag vill inte vara fri! Jag vill vara med dig!

- Då får du bestämma hur du vill ha det.

Vid dessa ord sprang Monnima ut ur rummet. Disium gick då ut i trädgården, tog sina svärd, tog sin hatt och lämnade slottet. Efter sedvanlig spiralgång i de omgivande bergen kom han till en bäck där han lämnat Bunkel, och ridande västerut satte han kurs mot Raventa.

(Illustration av Jonathon Bowser. Sista delen av sagan finner ni här.)

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Kerubernas Svärd (del 2)

جمعه 20 اسفند 1389 10:43 ق.ظ


Här publicerade jag en novell som handlade om världens undergång. Den berättade om hur en galen man drog åstad för att finna ett förtärande svärd, Kerubernas Svärd. När han drog det fick han hela världen att brinna upp. Han red världen runt på sin flygande häst och svingade sitt vapen, spred svärdets flammor så att allt tog eld, allt blev lågornas rov. Så vad hände sedan? Det berättar jag här.


1.

Han drömde om skrikande människor, flammor och rök, röda hannar och brinnande himlar. Han jagades av eldguden, han flämtade efter vatten, han vandrade över en mark av järn och en himmel av koppar. Han jagades ut över världens kant och föll i evigheters evighet -

En häst gnäggade. Mannen slog upp ögonen och såg en grå himmel. Så skönt, det var bara en mardröm.

Han satte sig upp, såg sig omkring - och såg bränt gräs, förkolnade skogar och en stad i ruiner. Svarta ruiner, brända ruiner. I vinden låg en doft av brandrök.

Han satt på ett berg. Hästen Bunkel stod intill, såg på honom med kloka ögon.

- Men... vad...? sa Disium.

- Det är sant det du ser, sa hästen. Du brände ner hela världen igår med svärdet Galuxion.

- Vad? Nej!

Hästen sa inget, klok som han var. Disium fick försöka förstå själv, fick se sig om och försöka minnas vad han gjort igår.

Och Disium såg ut över den brända nejden - och han drog sig till minnes ett slag - och ett dödläge - och en ritt bort till ett tempel, och entré i ett tempel där en deva gav honom ett svärd i gyllene skida. Ett svärd som flammade stolt när man drog det, flammade bokstavligt talat. Det var Galuxion, det brinnande svärdet, Kerubernas Svärd som dolts för människan tills nu - nu, då det var dags att blotta det och dra eld över världen. Tiden var mogen, synden hade växt sig för stor. Därför var det lika bra att utplåna allt och börja på ny kula; detta var tanken hos högre makter.

Att Disium varit ett gudarnas redskap visste han dock inte. Han ville dra svärdet upplevde han det som, han begärde dess makt. Så han drog det och red ut över världen som ett gissel, sände flammor över Rokkana. Han blev ett järtecken i skyn på sin häst, sin för tillfället flygande häst, för hur rättfärdig Bunkel än lät dagen efter så hade även han gripits av svärdets trollmakt: han kunde sväva och spränga fram i skyn, med den i anden brinnande Disium på ryggen som svingade sitt gudasvärd till världens straff.



2.

Man red ut i jakt på vatten. Både häst och ryttare måste ha vätska, men de fann inga källor för sin törst. Det enda de fann var stoft och aska under en mulen himmel. De red genom slöjor av rök, de hostade av den dåliga luften, och de såg förbrända lik och förkolnade hus.

Ni fattar: allt var bränt, allt var förbi. Så hur ska man som författare skildra detta? Ska man säga: "Disium grät av åsynen av en värld i aska"? Eller ska man bara skildra allt som ett inre landskap, ett externaliserat psyke med ruiner, brända barn, sot och svedja så långt man ser?

Nåväl. Allt var bränt, Rokkana var i ruiner, inget liv kunde skönjas - och inget vatten. Och anstiftare av allt detta var Disium själv, han hade varit utföraren av detta dåd. Fattade han vad han gjort? Det gjorde han; skådandes ut över en svart dal, med röklukt i näsan och med en gråfet himmel över sig, mindes han sin djävulska ritt. Han mindes svärdet och flammorna, triumfen och fanstyget.

Man red vidare på jakt efter vatten: man red över slätter och över berg, man korsade ruinstäder, men förgäves. Så en dag, ridandes genom en skog av kala träd, såg Disium något framför sig: det var en bäck, en porlande bäck. Han hoppade av pållen, sprang fram, såg att vattnet var klart - och drack. Bunkel gjorde honom sällskap.

- Well, sa Disium och torkade sig om munnen, det finns kanske hopp.

- Ja, sa hästen. Vart ska vi nu?

Då såg man en liten varelse träda fram mellan stammarna. Han var grå, hade stort huvud med minimal näsa och helblå ögon.

- Votors! sa Disium, ty han kände detta väsen. Deras vägar hade korsats tidigare.

- Densamme, sa varelsen.

Man satte sig ner, Disium på en trädstam, gnomen på en stubbe.

- Så hur går det...? sa Disium.

- Bra. Än du då?

- Jag har börjat hämta mig från gårdagens eskapad. Tror jag. Jag brände ner världen med Galuxion...

- Jag vet, sa gnomen.

- Hur kan du veta det?

- Jag vet ett och annat, sa Votors. Jag vet bland annat att figuren som gav dig svärdet, devan som vaktade vapnet, var humanoid och ljushårig. En skinande man iklädd vitt och guld.

- Det stämmer, sa Disium.

- Annars? sporde gnomen. Vad anser du om ditt dåd?

- Jag vet inte.

- Då kan jag säga dig, sa varelsen, att vad du gjorde var del i en plan att låta världen börja på nytt.

- Verkligen? Men måste man döda alla för det syftet?

- Tja, människans samlade karma krävde en katharsis. Därför lät man dig få svärdet.

- Så det var inte bara devans beslut?

Votors gjorde en paus, såg på honom med sina gåtfulla ögon och sa:

- Nej, han handlade på högre makters initiativ.

- I see.

- Men vad känner du då? sporde gnomen. Inför din eldritt, din flammande flygtur?

- Jag känner ånger.

- Alltid något: det visar att du känner, att du är mänsklig. Men du kan inte göra detta ogjort. Du måste nollställa dig och tänka på kommande dagar.

- Ja, sa Disium. Det ska jag.

Han föll i trans där han satt, försjönk i koncentrerade tankar. Han tog ett andetag, han tog två, han tog flera. Han tänkte: vägen framåt - kommande dagar - ny värld.



3.

En fågel sjöng. Himlen visade en reva i molnen.

- "Finus, finus, sol och sommar", sa Votors när Disium återvänt ur transen.

- Så...? Vad...?

Man satt i den förbrunna gläntan. Gnomen sa:

- Jag kan läsa tankar. Jag ser nu att du nollställt ditt psyke. Bra, då kan vi göra business igen. Vi kan dra åstad till Raventa, träffa Minilorden och börja bygga upp världen igen!

- Men... hur...

- Öriket Raventa, beläget i väster, ett land som du nog känner till, stod utanför kriget som inledde världsbranden. Därför kan det bli basen för en återuppbyggnad.

- Wow, häftigt alltså, sa Disium. Visst känner jag Raventa och dess Minilord, dess lilla kung. Det var ju jag som återinsatte honom.

- Gott, sa devan och reste sig. Då ger vi oss av.

- Men elden då? sa Disium. Brände jag inte ner Raventa också, likt alla andra öriken? Zammazingo, Cokelien och Regnbågslandet?

- Nej, Golagong klarade sig tack vare goda böner. Man skapade en skyddsvall av transcendental styrka runt sin ö.

Disium reste sig och steg i sadeln. Votors för sin del gick till fots, med stav i hand och blått i blick; färden styrdes västerut under blånande himlar.

(Illustration av Keith Parkinson. Del 3 finner du här.)

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Kerubernas Svärd

پنجشنبه 19 اسفند 1389 10:50 ق.ظ


Det går inte en dag utan att det rapporteras från striderna i Libyen. Det har blivit en utdragen affär! Men tidigare i vår hade vi förvisso snabba avgöranden i Tunisien och Egypten. Jag har bevakat detta och mer därtill, för i inlägg som detta spelar jag på apokalyptiska toner. Jag talar om "Den tolfte imamen", Nostradamus och annat, allt applicerat på utvecklingen i Mellanöstern i år. Detta apokalypsinlägg är det åttonde mest lästa här på bloggen så jag måste ha träffat rätt med det. Apokalyptik ligger i tiden. Det är hippt dessa dagar att vara Cassandra, domedagsprofet, Jesaja! - Vi går mot intressanta tider och 2012 står för dörren, det där Mayakalendariska ödesåret, Drakens År. Kanske kommer jackpoten redan i år om man frågar Carl Johan Calleman: 28 oktober 2011 säger han är ett viktigt datum: då slutar den så kallade "nionde vågen" i Mayas kontext. Och dagen efter, 29 oktober, börjar årets pilgrimsfärd till Mekka, hajj, och då ska enligt muslimska profetior den ovannämnde Tolfte Imamen att visa sig. - Vare därmed hur som helst; här följer en novell på temat apokalyps och världsundergång, en mustig skröna om världsbrand och fall. Känsliga läsare varnas.

1.

Han drog svärdet och skrattade - ja, han skrattade som en vansinnig. Klingan brann av himlens alla eldar och hettan gjorde honom galen. Med ett skri hoppade han i sadeln på sin springare. Dess ögon brann, dess hovar sköt blixtar när den stampade, och Disium själv var eldfängd, hans ögon glödde. Nu hade han Galuxion, Kerubernas Svärd, och nu skulle han sätta hela världen i brand. Med ett spår av eld red han bort från Evighetens tempel.

Vad hade hänt med denna man? Vad stod på, vad var i sanning detta?

För att förklara vad som ledde fram till denna scen, denna bild av mannen med det brinnande svärdet, måste jag ge en liten bakgrund.

Det rör sig, kan jag berätta, om en hjälte vid namn Trygger Disium. Mannen med det brinnande svärdet hette Trygger Disium. Disium var en hjälte, en reko typ som gjorde hjältedåd. En gång fick han i uppdrag att fina nio skatter åt en kung, Kung Kobe. Och efter att ha funnit de nio klenoderna åt kungen red Disium iväg och levde loppan ett tag: vin, kvinnor och sång i de fjärran lupanarerna på Suktans öar. Sedan fick han höra att det var något krakel på gång i världen, på Rokkanas fastland. Det drog ihop sig till krig mellan världens alla prinsar; alla blev som galna, alla bara började krig helt plötsligt. Man ville roffa åt sig sin broders ägodelar. Och fruar.

Disium moraliserade dock inte över detta; nej aldrig på ti'n, han var ju gammal legosoldat, en krigsälskare och järnätare av sedvanligt slag. Så han seglade åter till fastlandet, satte sig i sadeln till sin trogna springare Bunkel och red iväg över nejden. Han drog åstad i sin gröna tunika, sina läderbrokor och stövelkängor, sin vida hatt med ena brättet uppvikt, sin röda halsduk och sitt rasande glada humör. Han var trots allt en hjälte, en stålögd kämpe med friheten som ägodel.

Han kom vad det led till ett land, ett rikt gammalt land med starkt försvar. Det var Cluxia i sydvästra Rokkana. Han erbjöd dem sina tjänster som soldat och togs genast till heders. Han tjänade först som skvadronchef i rytteriet, sedan som bataljonschef i infanteriet (ledande från hästryggen, tro inte något annat), och sist sattes han i spetsen för hela Cluxias här som marskalk.

Man tågade genom cypresskogarna mot de förenta styrkorna hos Julmo, Vugland och Frippso. På vägen fick man själva, Cluxia, stöd av Drex, Klux och Jix, tre krigarstater i västra Rokkana. Omsider nådde man Kråkslätten, en vid prärie i centrala Rokkana. Dit kom också en tredje fraktion, som bestod av kung Kobes ysidoriska ledung, en liten men god armé, och Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar.

Detta var Rokkanas alla stormakter. Utanför konflikten stod förvisso ön Raventa, det västliga rike som styrdes av Minilorden.



2.

Det var krig och ledungarna hade marscherat upp, hade sammanstrålat på Kråkslätten. Bägge sidornas arméchefer red fram för att parlamentera. Man siktade på en dunge med lönnar, klev av sina hästar, gick fram med sina adjutanter och bugade. Det var Disium som chef för sin koalition; för dagen bar han svart rustning, röd kappa och hjälm med tagelliggare. Sedan var det kung Kobe i tygmössa och burnus; han var chef för Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar, jämte sitt eget lands som var Ysidor. Och så var det, i den där dungen där man möttes, Luppula, iförd fjällpansrade byxor, blå kyrass och gallerförsedd hjälm. Han var chef för Julmos, Vuglands och Frippsos styrkor.

- Ers majestät, ärade kung Kobe, sa Disium att börja med, det var inte igår.

- Nej marskalk, det var det verkligen inte.

Det var i själva verket tre år sedan de sist möttes, i slutuppgörelsen i "Det stora äventyret".

- När jag lämnat dig klenoderna, fortsatte Disium, så sa du att jag hade en tjänst innestående. En tjänst från dig till mig.

- Sant.

- Nu kräver jag in den.

- Åhå?

- Ja.

- Nåväl, vad vill du ha för tjänst då? Jag är idel öra. Jag lyssnar spänt.

Disium harklade sig och sa:

- Ers majestät, kom över med din samlade ledung på vår sida.

Kobe höjde ögonbrynet. Så sänkte han det, gned sig över det vita skägget och nickade:

- Ett löfte är ett löfte. Jag går över på din sida, med Ysidor, Sipanor, Guttorms och Askedrams ledungar.

- Vad säger du om det då, Luppula? sa Disium till denne. Luppula var ju nu i underläge gentemot de andra.

- Jag säger inget. Låt vapnen fälla utslaget. Vi börjar slåss i gryningen.

Med dessa ord bugade man för varandra, och red med sina adjutanter åter till de egna linjerna: Disium och Kobe till sin sida, och Luppula till sin. Man började genast gruppera, dra upp sig i slagordning. Hela fältet dammade av förbandens kringflyttande, deras expertmässiga grupperande inför slaget. Så kom kvällen, kokeldarna tändes, man satte ut vaktposter och gick till ro. Efter en måltid på bönor och korv gick Disium till sitt tält och sov. Han hade redan diskuterat taktik med kung Kobe och sina generaler. Starka flanker och full attack var receptet på seger.



3.

Gryningen kom. Skärmytslare avancerade och föll undan. Kavalleri anföll Disiums flyglar, men slogs tillbaka: man hade som sagt starka flanker. Sedan anföll Disiums infanteri, stadiga karlar med lans och svärd. Luppulas män bar sköldar som man dock slängde efter ett tag; de var för tunga, vägde över 20 pund.

Striden stod och vägde. Disium sa åt sina generaler att sköta ruljansen och uppsökte kung Kobe. De gick avsides till en källa skuggad av en lönn. När de förfriskat sig sa Disium:

- Jag måste bryta dödläget, i denna världsavgörande kamp.

- Hur då?

- Jag måste hämta Galuxion, Kerubernas Svärd i djungeln som heter Clydon. Detta Galuxion är ett numinöst vapen, Det Yttersta Vapnet om man så vill. Med det kan man sätta hela jorden i brand!

- Och det tycker du låter bra...? sa Kobe.

- Ja, sa Disium. Jag börjar bli nihilist. Jag är trött på allt, jag vill att allt ska brinna. Burn, baby, burn!



4.

Marskalken och kungen satt i skuggan av lönnen. Slaget rasade i bakgrunden, klang av stål och rop hördes över nejden.

- Nåväl, det låter bra, sa Kobe apropå den plan Disium yppat. Gör det! Hämta svärdet! Hämta Kerubernas Svärd, det numinösa Sista Vapnet! Vi ska hålla Luppula stången så länge.

Så Disium tog sin gråbruna springare, sin talande häst vid namn Bunkel. Han klädde om till brokor, stövlar och grön tunika, plus sin sedvanliga hatt med uppvikt brätte och röd halsduk. Ridandes över gräsklädda kullar sa pållen:

- Så du ska hämta det yttersta vapnet?

- Ja, sa Disium. Det blir perfekt: det flammande svärdet, rätt ur kerubens hand.

- Men ska du inte tänka efter här, finna lugnet inom dig först? Sånt som du lärt dig på dina resor förut?

- Va? sa Disium med flammande blick. Nej, nu gäller bara krig. Jag vill vinna kriget, sedan blir allting bra.

Man red över kullar, genom dälder, över öknar och djungler och nådde till sist ett gyllene palats: Evighetens tempel, beläget mitt i Clydon. Där klev Disium av sin häst, gick in och kom till ett rum där en skinande deva satt på en tron. Väsendet hade humanoida drag, var klädd i vit särk, hade långt gyllene hår och ett svärd i knäet. Svärdet var instucket i en gyllene skida.

- Välkommen, Trygger Disium, sa devan.

- Tack, ärade deva och kerub.

Devan reste sig, överräckte svärdet och sa utan vidare ceremonier:

- Tag detta svärd, människa, och dra eld över världen! Det är tidens melodi! Straffa världen för dess synd! Sätt eld på allt och låt det förtäras av Den Röde Hanen!

- Ja, det ska jag, sa Disium, förbi av stridsgalenskap. Nu handlade det inte om att vinna det stora slaget längre, nu skulle hela världen sättas till lågan!

Devan såg Disium lämna palatset, dra svärdet ur skidan och skratta. Omsider steg Disium i sadeln och red iväg genom djungeln. Så bra tänkte keruben, Rokkana ska förgås. Det ska bli dem en läxa! Sedan, när världen brunnit, kanske de lär sig esoterismens grunder. Då kanske de lär sig fromhet, konsten att lyssna inåt. Förmågan att glädjas över det de har, och att inte alltid begära sin nästas ägodelar.

Och där har vi scenen som återgavs i början: Disium med det flammande svärdet i sin hand. Så vad hände sedan?



5.

Disium red iväg från Clydons tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Illustrationen till denna novell gjordes av Bruce Pennington. Del två av berättelsen finner du här.)

dn dn dn svd svd svd

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


Amerikansk skiffy

چهارشنبه 18 اسفند 1389 10:12 ق.ظ


Jag är en fantastisk typ som läser fantastisk litteratur. Ända sedan jag aktivt började läsa böcker har fantastiken legat mig varmt om hjärtat. Jag har susat genom andra världar, symboliska landskap. Jag har varit inne på science fiction rätt mycket i mina dagar, skiffy har beledsagat min livsmelodi, och då i synnerhet amerikansk skiffy. Därför denna artikel med en titt på folk som E. R. Burroughs, Heinlein, Jones och andra. Bilden ni ser föreställer så klart autentiska böcker ur mitt bibliotek!

Jag sitter här och tänker på amerikansk sf. En viktig underströmning i denna är science fantasy, stories om svärdsfajter på främmande världar. Senaste exemplet i denna genre är kanske Jack Vance med sina ptaiier och checheeker, och på filmduken har vi ju Star Wars och deras laserfäktande, urgamla rymdskepp och exotiska världar. Ej att förglömma Blixt Gordon, en sprakande film från 1980 och en flott serie från 30-talet. Alex Raymonds variant var ju verkligen sagoaktig sf.

Ännu ett stort namn inom dylik amerikansk science fantasy är Edgar Rice Burroughs. Var beredd på att flämta efter andan och ta dig för bröstet när du läser om hur John Carter korsar svärd med gröna, sexarmade monster... Visst finns det påhittiga miljöer och finurliga enskildheter i dessa böcker. Och själve Brian Aldiss gör ett tappert försök att ärerädda Burroughs i sin "Trillion Year Spree"; han jämför en sen H. G. Wells, "Men Like Gods" från 1923, med en sen Burroughs, "Synthetic Men of Mars" från 1940 - och finner då att den förra är torr, seg och utan riktig gestaltning, medan den senare är rik på miljöer och berättarglädje. Den hypade Wells skriver torrt, han gestaltar inte, medan Burroughs låter formglädjen flöda.

Må så vara - men Burroughs levererar ju samma recept i varje bok medan Wells åtminstone hade något ideellt nytt att säga. Jag kan beundra originaliteten i Aldiss' försvar, modet att kritisera en författare som automatiskt får pluspoäng i översikterna, oavsett om denne (Wells) bara skriver en pamflett kamouflerad till litteratur. Men samtidigt är det så att den ideella kärnan i en text är viktig, att bara leverera äventyr om än så läckert förpackade håller inte.

Nog har jag haft min äventyrsperiod, symboliserad av Moorcock som ju var en stor Burroughsdiggare, men idag står Burroughsböckerna olästa i min hylla. Fast man vet ju aldrig...

Vi går vidare.

En sf-bok jag alltid älskat är "Universum ockuperat" ("This Island Earth", 1952) av Raymond F. Jones. Vilken poesi finns det inte i den strama, gestaltrika inledningen med Joe Wilson som sitter på sitt kontor på ett elektronikföretag, ser ett raketplan landa på banan utanför och tänker: "Så kan bara en ingenjör landa"... Själv är Wilson upptagen med en försändelse han fått med komponenter av ett okänt slag: "Catheriminerör med endiokomplex på plus fyra och högresistenta kondensatorer". Den som inte ser poesin i detta, denna poesi i sak, är blind.

Med dessa delar uppmanas Wilson iaf bygga en "interocitor", som väl färdig visar TV-meddelanden från en grupp kallad "Fredsingenjörerna". Så följer utvecklingen mot en galaktisk intrig. Jag måste säga att början är bäst i denna roman; miljöerna med labb, elektronikverkstäder och ingenjörskontor är väl fångade.

Vill man läsa om patrullstrider på främmande planeter ska man läsa Joe Haldemans "Det eviga kriget" ("The Forever War", 1976). Ständigt dessa patrullstrider, vare sig det är på jorden eller i rymden; få författare har känsla för nivå, för kritisk massa när det gäller krigsföretag. Ständigt detta "Black Hawk Down" om det världsavgörande i vad tio personer upplever på en krigsskådeplats, never mind massverkan. "Kellys hjältars" lilla sneakpatrull ses som krigsoperation par preference, Navarone och örnnästen och annat Kleinkrieg blir för läsaren inbegreppet av krig. Jojo.

Nåväl, det är inga tiomannapatruller Haldeman skildrar. Det är typ kompanistridsgrupper. Alltid något. Och allmänt är denna roman rätt okej, Haldeman behandlar sina miljöer och episoder förhållandevis grundligt. Den är ett måste för den som vill veta hur man iklädd rymddräkt skjuter grk med direkt riktning. Det är en i allo bättre bok än förebilden, Heinleins "Starship Troopers" från 1959; dess inledningskapitel må ha sin actionladdade charm men därefter träder magister Heinlein in och föreläser om nödvändigheten av militärdiktatur... gäsp. En liten ynka actionscen på slutet blir en blek sortireplik, ett försök att rädda anrättningen: "Oj då, man är visst skönlitterär författare och inte perukstock, få se nu, vad ska vi ge läsaren så att han vill komma tillbaks för mer...?"

I en tidigt recension av "Neuromancer" (Science Fiction Chronicle, 1984) sas att Case är en dataoperatör på det psykiska planet, han kan överföra själva sitt medvetande till datanäten. Det framstod som exotiskt då men är idag allmängods inom sf: att logga in sig i cyberspace, ge sig ut i virtual reality. Ja vad kul att den faustiska anden fick ännu ett obegränsat medium att projicera sitt ego på, vidare ständigt vidare, "y mas, y mas", mot nästa Eldorado bortom horisonten och så nästa och nästa... "Like city lights, receeding"; Case gråter av lycka när han återfår förmågan att surfa i denna eter, när han åter kan rusa hän mot virtuell horisont, krossa "military ice" och ränna uppför och nerför datagenererade aztekpyramider...

Om denna bok har jag skrivit tidigare slår det mig. Därför över till något annat, och det får åter bli sf med fantasyprägel som jag berörde inledningsvis. Nu är det C. L. Moores "Shambleau" det gäller, en lovvärd stilodyssé på ett koloniserat Mars. Det sägs i början av denna 30-talsnovell att antikens myter har verklighetsbakgrund, och whadda ya know, hjälten Northwest Smith träffar strax på ett väsen som visar sig vara antikens Medusa. I mer eller mindre humanoid form.

Moore gör så gott hon kan med detta upplägg, skildrar naturalistiskt hur det ormande håret lever och har sig - men hur lyckat det är vet jag inte. Det får mig snarast att tänka på C. S. Lewis' diktum om fantastiskt litteratur och dess begränsningar: "Describing odd things in an odd language, is about one oddity too much!" Detta träffar även såna "stora stilister" som Mervyn Peake, Gene Wolfe och Zip Delaney. Nån måtta på ord-onanin får det vara. Lösningen är förvisso inte Lewis bleka kåsörsprosa, men han har en point. Ibland är det enklaste det bästa; skönheten trivs i många former men bäst i det enkla.

Där har ni dagens skiffymeny, serverad och blandad i vår à la carte. Vi har tittat på amerikansk sf, fantasterier från igår om en möjlig morgondag. Och om vi bara ligger i och drömmer intensivt kanske dessa visioner blir verklighet: "Vi går inte under på våra drömmar utan för att vi inte drömt intensivt nog", som Jünger sa i "Eumeswil" från 1977.

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com


  • تعداد صفحات :3
  • 1  
  • 2  
  • 3  

آمار وبلاگ

  • کل بازدید :
  • بازدید امروز :
  • بازدید دیروز :
  • بازدید این ماه :
  • بازدید ماه قبل :
  • تعداد نویسندگان :
  • تعداد کل پست ها :
  • آخرین بازدید :
  • آخرین بروز رسانی :
شبکه اجتماعی فارسی کلوب | Buy Website Traffic | Buy Targeted Website Traffic