"Flamma stolt mot dunkla skyar!" Så sa man en gång om svenska flaggan. Jag säger det än idag. För jag är patriot. Jag värms i hjärteroten av att blogga om Sverige, svenskar och svensk historia. Jag skildrar bemärkta män och kvinnor som denne och denna, ja än fler inlägg över stora svenskar finns det på bloggen. Länkar följer. Idag ska jag blogga om Anna Maria Lenngren. Man kan säga: om det finns två nöjesmässigt läsbara svenska poeter från 1700-talet så är Bellman den ena och Lenngren den andra.

1.

Anna Maria Lenngren föddes i Uppsala 18 juni 1754. Flicknamnet var Malmstedt. Fadern höll hemundervisning i latin och skaldekonst. Anna Maria lärde sig snabbt och blev en smärre latinvirtuos.

På 1770-talet publicerade Lenngren diverse skaldestycken, formfulländade och honorerade saker. 1780 gifte hon sig med en viss Karl Lenngren som var sekreterare i Kommerskollegium. Anna Marias diktande kom att ligga nere ett tag men fortsattes sedan. Nu var det personliga alster endast avsedda för den trängre kretsen men de ägde även allmänintresse, verk som ”Bordvisa”, ”Sällheten” och ”Sång i glatt sällskap”. De var så bra att man trodde det var Johan Henrik Kellgren som skrivit dem. Bidragande till denna förväxling var att Kellgren ofta var gäst i det lenngrenska hemmet och läste upp dikterna på Anna Marias begäran.

Men vem som skapat dikterna blev snart känt. I tidningen Stockholmsposten som redigerades av hennes make spreds hennes berömmelse över hela landet. Men hon var blygsam: när Akademin bad henne ge ut sina samlade dikter 1803 sa hon bestämt nej. Men hon kunde inte hindra att Akademin efter hennes död utgav hennes ”Skrifter” med förord av Nils Rosenstein. Frans Michael Franzén skrev ett äreminne över henne och man lät prägla en medalj över henne.



2.

Lenngren var alltså hyllad av sin samtid. Man ville även invälja henne som medlem bland De Aderton. Men hon ville inte. Hon var blygsamheten personifierad.

Hon var en född diktare, en för vilken diktandet tycks ha gått lätt. Samtiden beundrade henne. Dock ska förlusten av fadern genom drunkning ha tagit henne hårt. Dessutom blev hennes adopterade brorsdotter vansinnig vilket ska ha ”frätt hennes glada lynne”. Hon avled 8 mars 1817. Graven står på Klara kyrkogård mitt i Stockholms city, ett stenkast från Centralstationen. Stenen är rest av Svenska Akademin och är prydd med skaldinnans bild i form av en bronsmedaljong.

Lenngren har skrivt ett flertal dikter som ännu är citerbara. Även hennes ironiska dikter har fräschör – och det är berömvärt, ty inte all smädesdikt går att citera 250 år efter det de skrevs. Hennes ironier har viss allmän giltighet, eller formfulländad elegans eller hur man nu ska säga. Som ”Reflexion” som är en dödsruna över en viss Cornelius Tratt:
Cornelius Tratt är död, (en liten rödlätt man,
gick gärna med syrtut, i går begravdes han).
Jag kistan såg och processionen
och gjorde denna reflexionen:
”Bror Tratt, du levde glatt och kort,
förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.”

En annan lenngrensk ironi är ”Ett sätt att göra herdakväden”. Under antiken fanns det nämligen en poesigenre med miljö och figurer hämtade från herdamiljö, en kär andlig tillflykt för dåtidens urbana elit. Theokritos var den ledande poeten här, ännu läsbar (mer om Theokritos finner du i denna PDF). Sedan kom efteraparna, de som aldrig varit på landet men som försökte fånga det unika i denna miljö. Under 1700-talet läste man så rätt mycken antik litteratur och herdadiktning var ännu ett ideal. Lenngren har i sin parodi på allt sammanfattat genrens urartning:
Placera vid en å, i skuggan under träden,

en Daphne uti schäferhatt,

i lintygsärmar bar och platt,

med röda snörband i korsetten,

och mycket rosor i houletten;
En Coridon som smilar flatt,

ser hjärtans flepig ut och kärlig,

med flöjt i hand (en flöjt är oumbärlig)

och vippor i hans stav - och gullgult knutit hår,

och vita ben, och gröna lår; -

skog, ängar, bete, sol och vår,
en fähund och en skock med får,

som stundom flöjer, stundom går

i herdens vårdnad spak och säker: -

se, det är en idyll, som äntlig man förstår,

så sann och menlös att den bräker.

[Not: ”schäferhatt” = herdehatt, av ty. Schäfer, herde.]



3.

Anna Maria Lenngren hade seriösa drag också. Hennes ”Pojkarne” om hur man som barn är ädel och impulsiv och hur man som äldre stelnar, hur man blir fokuserad på karriär och pengar är än idag relevant. Jag ska avsluta detta inlägg med att citera hela denna dikt.

De första åtta stroferna behandlar barndomens lek och idealism, de två sista mandomens grå strävan. Slutstroferna ger det hela sordin, och visst, det är så det är: man riskerar att stelna som gammal. Men framför allt lever denna dikt för att den också skildrar barnets värld i sanna termer. Den är som Wolgers’ ”Barn är ett folk och de tillhör ett främmande land”… Lenngren skildrar möjligen ”något äldre barn” än vad Wolgers gör men ni fattar, detta är en sann bild av en värld för sig. De påminner även om Selanders ”Spela kula”: barndomsvärlden blir med åren separerad från ens vuxna värld, en veritabel Berlinmur kan växa upp mellan vad man kände då och vad man känner nu (”Man kan inte skänka kulor igen / och trösta pojkar, som stelnat till män.”)

Men nu dags för Lenngrens ”Pojkarne”:
Jag minns den ljuva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår, 

Då lasten var en häxa 

Och sorgen snart försvann, 

Då allt - utom min läxa –
Jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
Och hälsan i mitt blod,
I själen bodde nöjet,
Var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
Var strax min hulda bror;
Var flicka var min syster,
Var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten,
Jag mätt så mången gång,
Där ofta jag var hjälten
I lekar och i språng,
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind
Med fjär'larne i hatten
Och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken
Jag visste inte än:
I var kamrat av leken
Jag såg, en trogen vän.
De långa lömska kiven,
Dem kände icke vi:
När örfilen var given,
Var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
Jag såg i nöjets dar:
Bondpojkar och baroner,
Allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
Den av oss raska barn,
Som gav den längsta lyran,
Var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
Uti förtjänst och fel -
Oväldigheten följdes
Vid minsta kägelspel:
Den trasigaste ungen
Vann priset vid vår dom,
När han slog riktigt kungen
Och greven kasta' bom.

Hur hördes ej vår klagan,
Vårt späda hjärta sved,
Vid bannorna och agan,
Som någon lekbror led!
Hur glad, att få tillbaka
Den glädje, riset slöt,
Min enda pepparkaka
Jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdomsvänner,
Hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
De forna pojkarne,
Och kivas nu om maten
Och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken
De streta med besvär
Tungt i den branta backen,
Där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
Så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
Gul hy och granna band.

[Not för sista versen: ”tärnan” är lyckan, ”stjärnan” är ordensstjärnan. Fler Lenngrendikter finns på Wikisource.]

Relaterat
Fredrika Bremer
Clas de Frietzcky

منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com