DN skriver att brittisk polis testar ett laservapen. Det ska enligt uppgift sända ut "en vägg av ljus" som förblindar bråkmakarna. Det är alltså en lågeffektlaser. I min roman "Stridsmiljö 2500" har jag dock konstruerat olika former av högeffektlaser, som rubinlaser som handeldvapen och diamantlaser för rymdskepp. Här ska det dock inte handla om vapen eller strider per se i denna roman. Det ska handla om en krigskorrespondent som rapporterar från striderna. Lätt spoilervarning må utfärdas för det följande. Men mycket förblir outsagt om romanen i stort så jag ser det nedanstående som fakta, teaser och allmän info. dn svd

Romanen heter alltså "Stridsmiljö 2500" och finns som elektronisk resurs, klicka här och se. Bakgrunden är att människan befinner sig i krig mot en främmande art, saurierna. Man mobiliserar en armé och bildar en koalition med några andra aliens, som sideranierna, för att få en första klassens flotta. Så utrustas en expeditionskår som ska ta tillbaks den första planet som fienden rövat, Cressida. Man landsätter och tar ett brohuvud. Fältarmén går i spetsen. Men i dess bakre led finns de högre staberna och krigskorrespondenterna. En sådan korre är i detta krig Nakajima Lupp. När brohuvudet är taget landsätts han och börjar sin verksamhet, farande runt hos olika förband och gör reportage. Han välkomnas överallt, alla har sin historia att berätta: meniga soldater, pjäskillar, underhållspersonal, piloter - alla.

Med tiden stiger Lupp i graderna. Han började i och för sig på en rätt hög nivå för att vara fullständig färsking, han blev officer och fänrik direkt. Krigskorrar brukar bli det, det underlättar deras verksamhet vid fronten. Med tiden blir även Lupp chef för korrespondentstaben. År 2568, två år in i kriget, kan han hålla ett inledande anförande för nya krigskorrar. Han berättar för dem hur de ska skriva:
Nakajima Lupp satt vid en kateder i en aula och väntade på att folk skulle komma till hans föreläsning. Det var länge sedan vi såg honom, denne vår korrespondent, men här var han nu igen - lite mer ärrad, lite mer erfaren sedan sist. Cressidafälttåget hade satt sina spår: han hade fått valkar på fingrarna av allt rapportskrivande.

En signal ljöd; klockan var 13, galaktiskt standardtid, den 6 januari 2568. Dörren öppnades och salen började fyllas av nyblivna korrespondenter. När alla var på plats drog Lupp igång sin show; han gav på sitt oefterhärmliga sätt en introduktion till militära grundbegrepp, så att dessa korrar skulle förstå de kommunikéer de skulle läsa och senare skriva själva. Han föreläste om begrepp som kraftsamling och överraskning, handlingsfrihet och initiativ, manöverutrymme och reserver, uppdragstaktik och inre ledning. Det sista handlade till exempel om hur varje magiransk soldat tränades att bli sin egen chef, tränades att ta egna initiativ inom uppgiftens ram. Man skulle inte bara sitta och vänta på order, nej, man skulle fundera ut vad ens befäl kunde tänkas beordra en till och sedan göra detta, självmant. Detta sparade tid och underlättade chefens ledning av förbandet; det minskade friktionen, som Clausewitz skulle ha sagt.

En scen bland många med Lupp är denna: man har intagit den fientliga staden Rato. Lupp går runt och spankulerar i ruinerna, "ensam på jakt efter vad". Han gillar dock metafysisk litteratur och nu stöter han på ett antikvariat:
Lupp for ner på stan och fortsatte sitt genomletande av den, ensam på jakt efter vad. Det blev omsider kväll. Han fann sig gående längs en gata med utbrunna och sönderbombade hus. Han sick-sackade mellan högar med skräp och vrak av svävare.

På väg längs gatan fick han syn på något, en skylt som vajade i vinden: "Antikvariat" stod det på sauriska. Lupp gick närmare; fönstren var trasiga men det tycktes ännu finnas böcker därinne. Fan flög i honom: jag ska plundra! Något skulle man väl ha för att man vågade liv och lem för Federationen...

Just som han skulle ta sig in såg han upp i himlen och fick se en av militärpolisens svävare. Den kretsade däruppe med påslagna sökarljus. Det vore ju osannolikt att de skulle se just mig, tänkte Lupp men väntade ändå tills svävaren försvunnit ur sikte.

Han krånglade sig in genom det trasiga fönstret, och väl inne i lokalen gick han över ett golv av knarrande hiliaträ. Det var mörkt, Duriko-das alla solar hade gått ner, men skenet från den lilla månen Kaloma gav tillräckligt med ledljus.

Han klev över nedrasade böcker och gick fram till en hylla. Diverse ointressant: pigromaner, pikaresker, plattitydsamlingar. Vidare till nästa hylla, samma sak där, och sedan vidare till ett nytt rum. Här var något; en hel hylla med "Bisarra berättelser", en magiransk novelltidning han prenumererat på ett tag. Han hade ju senast diskuterat den med Knake, där vid UH-bataljonen 200 km väster om Rato. Blaskan var ägnad metafysisk litteratur, vilket innebar fantasiskildringar, parallellvärldar, orimligheter och bisarrerier. Ett spekulativt drag över det hela.

Nakajima letade letade fram några nummer han saknade, kastade ett getöga på de grälla omslagen och stoppade dem i vindrocksfickorna. Så smög han tillbaka till det första rummet, gick sakta fram till det trasiga fönstret och spanade ut; ingen MP-svävare i sikte. Därmed gick han ut ur antikvariatet. Plundring eller inte, han tog vad som tillkom honom. Något skulle man väl ha för att man riskerade livet för mänskligheten...

Kriget tar omsider slut och Lupp återvänder till Magiranien, människans centralplanet i det 26:e seklet. Han ska åter till vardagen, till det civila livets enformiga slit, renons på ära och heroism. Han återvänder till den e-tidningsredaktion han jobbade på innan kriget.
Nakajima Lupp åkte på ett rullband i en inomhusgalleria. När bandet tog slut skred han över ett torg av glasemalj och gick bort till sin redaktion, till tidningen Trypsiums Nyheter där han hade sitt ordinarie jobb. Det var första dagen på jobbet, första dagen som civil, juli 2568. Han var hemma i Trypsium igen, var avmönstrad från sitt krigskorrespondentliv.

Nåväl, tänkte han, sickna äventyr... Men nu måste man ställa in sig på vardag igen. Ska bli skönt det med, jobba nio till fem, umgås med frugan, umgås med vänner.

Han gick längs en grön korridor, vek om ett hörn – och fick se hela redaktionen stå upp för att möta honom...! De applåderade, log brett, och en banderoll var uppsatt: "Välkommen hem, Nakajima Lupp!"

Chefredaktören, en fet liten sälle i öppen krage kom fram och sa:

- Välkommen, hjälte! En ära att ha dig här! Sätt dig nu ner så får vi fira dig med tårta och champagne. Du måste berätta!

- Berätta...?

- Berätta om dina äventyr...! Dina frontupplevelser...! Din vistelse i strålnäten, i trotylstormen, i krebastormen!!!

Lupp leddes bort till ett fikabord. Genast flockade sig hela redaktionen runt honom. Han fann sig snabbt; bröd och dryck kom fram, det skålades och det var ett liv och ett kiv.

Så, tänkte Lupp, man var hjälte...! Och detta utan att ha avlossat ett skott i vrede, utan att ha varit i strid. Livet var härligt...

Han tog en klunk champagne, njöt av segerns sötma.

Sådant var kriget för Nakajima Lupp: en låtsashjälte som aldrig riktigt var i fara, dock njöt han av det hela. Ungefär så som vissa av verklighetens krigskorrespondenter kanske känner det. Jag menar, nog är vissa i hetluften och riskerar livet men vissa av dem är nog plasthjältar. Döm själva och läs romanen, "Stridsmiljö 2500" Länkar till pdf och epub här.

Relaterat
Stridsmiljö 2500, fri pdf
That Buck Rogers Stuff
Krig mot Iran
Larry Niven
Libyen
Figuren på bilden saluförs av King&Country och föreställer Ernie Pyle, legendarisk AVK-korrespondent som stupade på Okinawa 1945.


منبع:
http://lennart-svensson.blogspot.com